Mod att förändras som förälder och mod att skriva

Jag har fått förfrågning om mitt tal som jag höll i går under finalen på #blogg100. Här kommer den text jag hade skrivit, sedan blev det naturligtvis lite improvisation under stunden.

Hej jag heter Maria Klein. Jag är gift med min ungdomskärlek, Peter och vi har fem barn i åldrarna 4-22. Mitt företag heter Familjecoachen. Jag vill ta detta tillfälle i akt och prata om mod.

För några år sedan var jag på Busplaneten och såg en liten kille, fyra år gammal, som satt längst upp i en rutschbana som gick rakt ner. Han ville inte åka. Hans pappa stod där nere och försökte med alla klassiska metoder inom barnuppfostran.

• Befallning: Åk nu då.
• Tjat: Åk nu då, åk nu då, åk nu då.
• Mutor: om du åker så får du godiset du ville ha.
• Jämförelse med syskon: Lillasyrran åkte ju nyss.
• Förnedring: Var inte en sådan fegis. och slutligen
• Hot: Om du inte åker så går vi hem.

Vad pappan än försökte med för metod så svarade pojken genom att skaka på huvudet och tydligt säga Jag vill inte.

Jag brukar inte lägga mig i andras föräldraroll men den här gången kunde jag inte låta bli. Jag gick fram till pappan och sa: Vad stolt du måste vara som pappa. Han tittade förvånat på mig och jag fortsatte:

Tänk vilken modig kille du har. Trots att du som är hans största idol envisas med att han ska åka ner så väljer han att följa sin känsla och säga tydligt: Jag vill inte. Tänk om tio år när han sitter med kompisarna på stan och alla väljer att dricka hembränd sprit. Då kanske han är den enda som har modet att säga Nej, jag vill inte.

För mig är det här ett exempel på MOD. Mod att våga följa sin känsla och säga vad man vill.

Ett av mina inlägg som fick störst spridning handlade om vår största rädsla som människor. Rädslan att bli avvisad. Rädslan att bli övergiven. Den rädslan är stark och hindrar oss ofta att våga ta steget. Gå fram till någon vi finner attraktiv och så vidare. Det är också pga den rädslan som många klassiska metoder som time-outstolar och hot att bli lämnad och kanske inskickad på sitt rum, faktiskt fungerar. Barn vill precis som vi höra till, vara i samhörighet.

Många av dessa metoder har jag själv använt mig av just för att de fungerar. Men numera har jag barn som ifrågasätter mig när jag använder någon av dem. De ställer sig med armarna i kors och säger: Å du ska vara en sådan som lär andra föräldrar att vara snälla mot sina barn men du är det inte ens med dina egna. Dessa metoder fungerar pga rädsla, skuld och skam och inte utifrån lust och vilja. Inom företagsvärlden har man sedan läge konstaterat att Belönings-och bestraffningssystem främja den yttre motivationen istället för den berikande inre motivationen som får oss att växa och bli självständiga. Tyvärr använder vi dessa metoder fortfarande inom föräldraskapet.

Men sedan några år tillbaka har jag gjort ett aktivt val att utmana mig själv och faktiskt förändras som förälder. Att nå mina barn på andra sätt än med rädsla, skuld och skam. Det är en utmaning men också en fantastisk möjlighet. När jag tar mod till mig och lär känna mig själv hela vägen in till mitt hjärta och är intresserad av att lära känna mina barn hela vägen in till deras hjärta. Att fylla behov istället för belöningar och bestraffningar. Då gör vi saker för varandra inte utifrån rädsla utan utifrån lusten att vilja bidra. Våra hjärtan möts i sårbarheten och vi kan älska varandra ovillkorligt.

Jag vill att mina barn lyssnar på sig själva och våga säga NEJ när de vill säga NEJ eller våga säga JA när de vill säga JA även när alla andra säger tvärtemot. Att de har modet att alltid vara sig själva. Jag vill att mina barn ska ha modet att ta en viss risk för att nå ett visst syfte.

Att skriva ett inlägg per dag i 100 dagar har varit utmanande eftersom skrivande inte varit en av mina styrkor. Men samtidigt en otrolig möjlighet att stärka mig själv och min tro på att jag kan skriva. Jag vill skriva en bok som ska inspirera föräldrar att våga möta sitt eget hjärta, möta sina barns hjärta utifrån ömsesidig respekt och att barn ska nå sina drömmar inte sina föräldrars och föräldrarna ska nå sina drömmar. Genom denna utmaning har jag bevisat för mig själv att jag kan skriva intressanta inlägg. Jag kan möta både ris och ros och utvecklas vidare.

Jag kommer fortsätta att välja att möta mina barn på det sätt jag själv vill bli mött.

 

Den perfekta föräldraskapsboken!

Tänk er en bok som har svar på alla frågor. Den är fylld till bredden med strategier, taktiker, metoder och framförallt en hel verktygslåda med verktyg som passar för varje enskilt tillfälle.

När vi ägde en Ford Scorpio hade vi en instruktionsbok som hade tydliga instruktioner för att lösa de problem som skulle kunna uppstå. När det gäller en bil kanske det räcker med en sådan bok men det finns ingen sådan för människor. Barn och föräldrar är unika människor och det finns ingen bok som passar för varje givet tillfälle. Det finns ingen person som har svar på varje fråga när det gäller våra relationer, oavsett om det gäller våra barn eller vår partner. Vi kan hitta inspiration i olika böcker, föreläsningar, kurser, bloggar och i samtal men vi kan inte följa några råd till punkt och pricka och tro att det finns ett speciellt ”verktyg” som ”fungerar”. Varje barn är unik, varje förälder är unik och varje relation är unik.

I ett av mina första inlägg i denna 100-dagars utmaning skrev jag om Mål med föräldraskapet. Jag berättade om när min man sa:

Om vi inte vet vart vi ska hur ska vi då kunna fråga om vägen?

Hela tiden matas vi med råd och metoder när det gäller föräldraskapet. För att kunna sålla behöver vi fundera på vad vi vill uppnå med föräldraskapet. Jag vill att mina barn ska få näring till sin självkänsla i möten med mig. Jag vill att de ska bli självständiga individer som tar ansvar för sina handlingar och sina känslor. Jag vill att de ska uppnå sina drömmar oavsett vilken dröm de har. För mig har dessa tre satser från Barbara Colorosos bok Växa med ansvar hjälpt mig i mitt val av mitt förhållningssätt som är i ständig förändring:

1. Barn har ett egenvärde. De har värdighet och egenvärde helt enkelt därför att de finns till.

2. Jag tänker inte behandla barn som jag inte vill bli behandlad själv. (Stefan Einhorn förmedlar betydelsen av att behandla andra så som de själva vill bli behandlade, vilket kräver ytterligare nyfikenhet)

3. Om det fungerar och inte kränker barnets och min egen värdighet, så gör jag det. Att något fungerar betyder inte att det är bra och är det inte bra så väljer jag bort det.

För att kunna behandla mina barn med ömsesidig respekt behöver jag sätta mig in i deras perspektiv. Det är utmanande men det skapar också många möjligheter till utveckling. Många möjligheter att möta min egen sårbarhet och växa.

Jag förstår att det säkert finns de som undrar om jag alltid lever upp till mina egna blogginlägg. Det är klart att jag inte gör. Jag skriver om hur jag vill förhålla mig och jag skriver både för andras skull men också för min egen. Jag vill utveckla mig som förälder och mitt skrivande är ett sätt för mig att reflektera och utvecklas vidare. Jag gör ”fel” men börjar bli mer och mer modig när det gäller att erkänna mina ”fel”. Det brukar ta en hel del minuter innan jag erkänner mitt misstag men numera kommer erkännandena oftare och tidigare än för bara ett år sedan. För mig är det utveckling. Jag vågar se min roll i konflikter och mer och mer ta ansvar för min roll men också för mina känslor. För mig är det utveckling.

När vi fick vårt första barn var Anna Wahlgrens bok Barnaboken populär och jag minns att det fanns många som följde hennes bok som om den var en bibel. Det som så många tycker är ”rätt” kan ju inte vara ”fel”. Mycket i boken bidrog till mig men de delar som inte kändes bra fick mig att lägga den åt sidan. Efter att ha läst en veckotidning med en beskrivning omkring födelsedagar i hennes familj, läst hennes expertsvar på Föräldranätet och nu senast hennes dotters bok kändes det valet väldigt rätt för mig.

Jag minns än i dag hur det kändes i hjärtat när en bekant ställde in sitt mellanbarn, när han gjort något ”fel”,  i en spjälsäng och stängde dörren. Den lille var ca två år gammal och skrek hjärtskärande under en lång tid medan vi pratade vidare som om ingenting hänt.

Sedan blev det Jesper Juul som jag läste 1995 och även om jag gillar mycket av det han skriver kan jag också ogilla vissa bitar. Jag delar gärna inlägg som han skrivit på Facebook men lägger gärna till sådant som jag själv inte håller med om. Jag väljer att reflektera och ta med mig det som bidrar till mig. Jag har träffat de som nästan upplever sig ”frälsta” och det får mig alltid att tänka till.

Jag är certifierad gruppledare inom ett föräldrastödsprogram och första året jag höll i kurser följde jag boken till punkt och pricka och visade alla filmer som skulle visas. Allt eftersom åren gått kan jag även reflektera över saker i det programmet som jag inte längre håller med om. Det har blivit mer och mer viktigt för mig att våga reflektera även om jag gillar det mesta i böckerna och programmet. Jag håller inte längre kurser i det programmet utan har skapat mitt eget koncept.

Jag har läst Lars H Gustafssons böcker och håller med om det mesta men har också valt att berätta för honom vad jag inte riktigt håller med om. En dialog som jag uppskattar.

Jag gick en kurs i Non violent communication för några år sedan och den kursen har fått mig att fortsätta reflektera utifrån observation, känslor, behov och önskemål. En process som bara har utvecklats mer och mer genom åren. För mig handlar det mer om ett tankesätt än om att alltid kommunicera på det sättet.

Jag följer med förtjusning min kollega Petras blogg. Tänker tillbaka på när vi först möttes 2007och jag då upplevde oss som så otroligt olika. Jag är glad att jag valde att vara öppen för denna relation som verkligen har bidragit till mig genom åren. Jag upplever en ömsesidig respekt som finns där även om vi tycker olika ibland.  Hon berikar mitt föräldraskap genom sitt bloggande och genom den dialog jag har förmånen att ha med henne då och då. Att jag idag har en kurs med hennes bok som kursbok säger en del om hur mycket jag gillar hennes förhållningssätt. Jag tycker hon dessutom beskriver så bra i inlägget Hur är en bra förälder? vikten av att ställa sig följande frågor (som jag redigerat 151125) när man läser en text:

• Håller jag med om det som författaren skriver?
• Om ja, varför håller jag med om det här?
• Om nej, varför inte?
• Vad är det jag tycker är viktigt?
• Hur ska jag integrera det jag tycker är värdefullt i boken i mitt liv?
• Vad vill jag uppnå?
• Vad är nästa steg?

Om ni vill läsa lite mer om vem jag är och mina boktips finns ett inlägg som heter Vem är familjecoachen?

Under det inlägget finns en kommentar ”Ser fram emot att fortsätta följa dina tankeväckande inlägg”. Precis så vill jag att mina inlägg ska läsas. De ska vara tankeväckande men inte följas som någon sanning. 

När jag hade en träff så pratade vi om Jesper Juul och han kan ju ibland uttala sig väldigt definitivt tex så här:  ”Den bästa tumregeln är att man aldrig ska göra något för barn som de kan göra själva.” Om någon skulle följa hans ord till punkt och pricka och ALDRIG göra något för barn som de kan göra själva tror jag att det inte skulle vara bra för någon. Jag har skrivit mer om det i inlägget Världens bästa mamma. 

Jag brukar skriva att varje förälder vet själv bäst vad deras barn behöver och har fått mail som upplyst mig om att det faktiskt inte är så. Att det finns föräldrar som faktiskt känner att de behöver söka hjälp för att förstå sitt barn. Jag håller med. Jag har själv sökt hjälp när jag inte förstått vad mina barn har behövt. Jag har skrivit till Growing people, Lars H Gustafsson samt ringt BUP vid ett tillfälle. Kanske finner jag tillfälle att berätta om det samtalet med BUP som fick mig att känna mig fullständigt värdelös som förälder. Tur att jag har mött desto fler som inte har upplevt den känslan efter ett samtal med en psykolog. Jag tror att det är viktigt att vi vågar söka hjälp om vi behöver hjälp. Allt som är bra för oss och våra barn ska vi självklart göra.

Mitt tips till dig är att skapa din egen föräldraskapsbok. Jag ställde en hel del frågor i mina första inlägg i början av mars. Dessa frågor kanske du kan ha hjälp av. Det är inte frågorna som är det viktiga utan dina egna svar. Vad är viktigt för dig? Vad vill du förmedla till dina barn? Och så vidare.

När du läser eller lyssnar på någon som pratar om föräldraskap. Plocka ut det som sjunger till ditt hjärta. Det du skulle vilja bli inspirerad av och skapa ditt eget förhållningssätt. Ett förhållningssätt som passar dig och din familj.

Så snart en bok kallas för bibel: Oavsett om den heter Barnaboken (Den enda bok du behöver) eller ”Hur barnen tog makten” (”Jag som fyrabarnsmamma använder David Eberhards böcker som en Bibel”) så är det dags att reflektera lite extra. Barn är barn och inga bilar. Det finns inga verktyg som ”fungerar” till alla barn. Det finns inte heller några ”verktyg” som fungerar på alla partners. Den perfekta föräldraskapsboken finns inte och kommer aldrig att finnas.

Det här är mitt 100:de inlägg i utmaningen #blogg100. Jag är tacksam att ha fått dela några stunder med er varje dag. Jag antog utmaningen med målet att öka mitt självförtroende när det gäller skrivande. Ni vet, när vi har ett område vi inte känner att vi är starka i då finns det bara en sak att göra. Öva, öva och öva. Mitt mål att skriva en bok känns närmare nu än för 100 dagar sedan. Nu kommer jag fokusera på att skriva bok och det kommer säkert att bli ett inlägg då och då bara för att få upprätthålla den härliga dialogen som inläggen kan leda till.

Jag önskar dig och din familj en fantastisk sommar fylld med mycket glädje och skratt!

De inlägg som har lästs mest under #blogg100 är: Skicka in barnet på rummet eller? som lästes av 1500 på en dag och Om du inte kommer nu så lämnar jag dig som lästes 13 000 gånger på fyra dagar. Båda handlar om avstånd istället för kontakt. Jag tänker genast på det jag hämtade från Neufelds bok om Att ta plats i ditt barns liv och skrev om i inläggen som handlar om att Tro barnet om gott. Använd samhörighet, inte separation, som verktyg. Oavsett om det heter time-out eller något annat så handlar det om att isolera, ignorera och vända ryggen till. Dessa metoder utlöser barnets största rädsla – rädslan att bli övergiven. När vi bryter kontakten eller hotar att bryta den försätter vi barnets anknytningsmekanism i högsta beredskap. Ett barn kan försöka göra allt för att vara ”god” och ber om förlåtelse, de gör allt för att återskapa kontakten. Att dra separationskortet kan ha ett högt pris-otrygghet. Barnet kan tvingas skydda sig mot den smärta den känner genom att lära sig stänga av sina känslor. Dessa metoder är speciellt skadliga när de används vid aggression. Aggression uppstår ur frustration och så snart närheten till föräldern återupprättats kommer det aggressiva beteendet att framträda igen, med större kraft på grund av den anknytningsfrustration som vi väckt till liv. Viktigt med samhörighet före vägledning precis som Neufeld skriver om i sin bok.

#blogg100

Tro på barns önskan om att bidra

Hur kommer det sig att när ett barn x tar en bil från barn y väljer många vuxna att ta bilen från x för att lämna tillbaka den till y? Är det mer rimligt att vi tar bilen från x än att x tar bilen från y? Vilken värdering förmedlar vi? Vad förmedlar vi när jag som vuxen väljer att göra tvärtemot det jag säger att barn ska göra? Är det orimligt att tro att barnet x själv skulle kunna lämna tillbaka den bil hen tog från y?

Vad händer om vi tror på barns önskan om att bidra till andra? Vad händer om vi väljer att se barnet x:s behov och bekräftar det för att sedan försöka tillgodose det behovet på ett annat sätt än med den bil som hen tog från y? Vad händer om vi väljer att kommunicera med x istället för att utföra den handling som vi verkligen inte ville att x skulle gjort från början?

Vad tror du händer om vi väljer att tro på barns önskan om att bidra?

Det här är kopplat till det jag skrev för två dagar sedan. Två fel gör inte ett rätt. Att vi behandlar barn på ett sätt som vi inte vill att de ska behandla andra förmedlar inte våra värderingar. Lite svårt för barn att veta vad som är ”rätt” och ”fel” när vi vuxna gör ”fel” hela tiden.

#blogg100

Tro, hopp och kärlek

Det är verkligen både en utmaning och en möjlighet att vara förälder. I medgång är det lätt att vara förälder. Allt flyter på och livet leker. Det mesta i vardagen känns då som en lek. Det kan till och med vara roligt att hänga tvätt och se kläderna blåsa i vinden. Det får mig att tänka på Alfons Åberg och hans spöke som egentligen var ett lakan som hängde ute. Jag ler lite och tänker på hur många böcker jag har läst för barnen trots att jag läst alldeles för få. Att läsa böcker har inte varit något som jag prioriterat trots att jag vet att det är så viktigt för barn att de blir lästa för. Tur att jag har haft större barn som valt att läsa för de mindre. Tur att barnen blivit lästa för när de umgås med mormor och när de är på läsvilan på förskolan.

När det gäller tro, så är jag inte troende utan för mig står tro för tron på människan. Tron på att barnen vill gott. Tron på deras förmåga att klara av att hantera situationer som de möter. Tron på att de kommer att fortsätta vara den dem är. Tron på min egen förmåga att klara av de situationer som jag möter. Tron på mina möjligheter att utvecklas.

När det gäller hopp, så tänker jag att det alltid är skönt att kunna känna hopp även när jag är mitt i en motgång. Känna hopp inför framtiden. Våga följa känslan av lekfullhet. Att försöka fortsätta låta det lekfulla i oss få plats. Att när vi ser ett antal stenar med lite mellanrum så vågar vi lekfullt hoppa mellan dem även om vi skulle kunna gå som vanligt. Låt leken få plats i ditt liv. Genom leken kan vi vara i vilken värld vi vill och vi kan vara karaktärer som vi annars inte låter få så mycket plats i våra liv. Genom leken når vi dessutom ännu mer kontakt med våra barn. När vi leker fram kommer vi att nå ljusare tider. När det gäller hopp tänker jag också på den artikel som igår motbevisade de som säger att Sveriges ungdomar är uppfostrade till att bli monster eftersom de fått för mycket makt. Här kan vi se hur ungdomar väljer att bidra till en tiggare genom att skänka sina flaskor och burkar.

När det gäller kärlek, så tänker jag på betydelsen av att visa vår kärlek både till vår ev partner och våra barn men också till oss själva. Var förlåtande mot dig själv. Ställ inte orimliga krav på dig. Ställ krav som är rimliga att nå men som ändå kräver att du utmanar dig själv. Det är en fantastisk känsla att klara något som man inte trodde att man skulle klara. När du väl klarat dessa utmaningar så se till att fira. Fira tillsammans med de människor som betyder mest för dig. Finns det människor som inte bidrar kärleksfullt till dig så tänk på att du är värd att bli behandlad med respekt. Var ärlig med hur du känner och visa din gräns. Om de gillar dig kommer de att välja att lyssna även om de i första hand kanske försvarar sig. Kom i håg att det betyder mycket att få höra att man är älskad. De tre orden Jag älskar dig! betyder mycket och kom ihåg att säga det även till dig själv. Utan dig skulle du inte vara här. Jag brukar be kursdeltagare och ibland föreläsningsåhörare att tänka på de viktigaste personerna i sina liv. Sedan brukar jag önska att de själv finns med på den listan.

Nu är det verkligen slutspurten på min utmaning. Den utmaningen som jag inte var helt säker på att jag skulle fixa men jag är alldeles snart framme. Jag har snart bloggat ett inlägg per dag i 100 dagar. Om jag skulle räkna ett av mina populäraste inlägg som jag publicerade dagen innan utmaningen så skulle jag vara i mål redan i morgon.

#blogg100

2 fel ≠ 1 rätt

Hur kan vi hantera mobbningssituationer? Hur kan vi hjälpa den som mobbar? I just det här inlägget kommer jag att fokusera på det barn som mobbar. Hur kan vi vuxna främja kamratskap och respekt istället för att uppmuntra mobbning och respektlöshet?

Svaret på den frågan är väldigt enkel, genom att själv behandla barnet på ett respektfullt sätt. Genom att uppmuntra barnet att lära känna sig själv och sina behov. Genom att uppmuntra barnet att tänka sig in i den andras situation. Ett barn behöver inte erfara en behandling för att sätta sig in i den. Barn har förmågan till empati. Jag tror att det är viktigt att utgå ifrån att barn gör det de gör för att tillgodose sina behov.

Våga fundera på vilka behov barnet försöker tillgodose. Våga också fundera på hur det kommer sig att vårt barn väljer att behandla andra på ett sätt som inte upplevs respektfullt av andra. Våga fundera på vilka värderingar som vi väljer att förmedla med vårt egna handlande. Modet att vara sårbar är hela tiden centralt när det gäller att utvecklas och nå kontakt.

Jag funderar vidare när det gäller det här med att utsätta mobbaren för samma behandling som den utsatt någon annan för och hittade Lars H Gustafssons bok Se barnet, se dig själv. I ett kapitel som han valt att kalla för ”Känslan av att ha ett värde” (s235ff) finns ett avsnitt om skolan som rättssamhälle:

“Förövaren får inte kränkas! Offret ska alltså skyddas – men också förövaren! Det är i själva verket en av kärnpunkterna i ett fungerande rättssamhälle: förövaren måste skyddas mot godtycklig rättskipning och en upprörd allmänhets krav på ståndsrätt och hämnd. Inte heller skolan får kränka förövaren. Skolan får inte mobba en mobbare för att visa hur det känns! … Skolan ska alltså gestalta vad ett rättssamhälle är.”

Otroligt viktiga ord. Jag tror inte barn lär sig något på lång sikt av att vi utsätter dem för samma behandling som de själva har utsatt andra för. På kort sikt kanske barnet slutar mobba men av helt fel anledning. De slutar mobba för att undvika att själv bli utsatt istället för att de väljer att sluta av omtanke och empati. Att vi vuxna använder vår makt och utsätter barn för maktutövningar förmedla några saker som är värda att tänka på:

• Den som har makt har rätt att utsätta andra för smärta.
• Det gäller att mobba subtilt så att inte någon med makt upptäcker mig.

Jag tror att när vi blir sårade finns några olika vägar att välja.

• Vi kan välja att hämnas.
• Vi kan välja att visa vår gräns.
• Vi kan välja att förlåta den som sårat oss.
• Vi kan välja att inte göra något.

Tyvärr är det allt för ofta som det är hämnd som blir den väg vi väljer. Det innebär att om jag som förälder sårar mitt barn kommer mitt barn att välja att såra någon annan. Jag är rädd för att barn som mobbas av sina föräldrar själv kan välja att mobba. Jag har sett detta destruktiva mönster allt för ofta. Det kan också bli så att det barn som mobbas hemma även mobbas på skolan utan att försöka markera sin gräns. Den strategin fungerade ju inte hemma.

Vi föräldrar behöver hela tiden fundera på vilka värderingar vi förmedlar med vårt sätt att agera. Vill vi att våra barn ska vara empatiska och nyfikna på andra människor och deras tankar, känslor, behov och önskemål så behöver vi vara nyfikna och intresserade av våra barn. Vilka behov är det vårt barn försöker få tillgodosett genom sitt sätt att agera? Hur kan det behovet bli tillgodosett på ett annat sätt? Vad har vi för roll i barnets agerande? Finns det något som vi behöver tänka på? Vad kan vi göra annorlunda?

Jag minns från min tid på Service Management betydelsen av lärande organisationer och hur viktigt det var med reflekterande lärande. Att ifrågasätta de kunskaper och de värderingar som ligger till grund för olika handlingar. Double-loop-learning helt enkelt. Det är precis det här jag skulle vilja se mer av. Att vi är öppna för att ifrågasätta vårt handlande, våra värderingar och våra mål. Att vi väljer att vara en lärande familj.

Att jag är vuxen ger mig inte rätt att mobba mitt barn oavsett vad jag vill förmedla. Barn har rätt att bli behandlade med respekt. Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Jag tror inte barn som mobbas av oss föräldrar lär sig empati och ärlighet. Jag tror att barn som mobbas av oss föräldrar lär sig att människor med makt får mobbas. Vad tror du?

Jag tycker att det är viktigt att vi agerar när det gäller mobbning. Jag tycker det är viktigt att alla inblandade möts med respekt och får en känsla av värde.

#blogg100

Under fem minuter

Hur snabbt kan en mamma förpesta en hel familj? Det är naturligtvis ingen tävling jag nu utlyser utan ett konstaterande. Det går otroligt fort att med sitt eget dåliga mående förpesta en hel familj. Om jag är på dåligt humör så tar det inte lång stund förrän jag kan se mitt dåliga humör sprida sig som en löpeld i familjen. Skrämmande! Jobbigt! Utmanande! men också värsta möjligheten. För det betyder att jag på samma sätt kan sprida mitt välmående när jag mår toppen. Små ord i vardagen. Nyfikna frågor. Berättelser om min dag. En kram. Ett varmt välkomnande i dörren istället för ”kom i håg att hänga upp jackan”. Att helt enkelt njuta av varandras sällskap. Det innebär att jag i högre grad behöver ta hand om mitt mående. Våga känna vad jag har behov av och uttrycka det till min omgivning. Ju mer autentisk jag är och ju mer jag tar ansvar för mina egna känslor desto lättare blir det att umgås med mig.

Ingen i min familj är tankeläsare och ingen är minnesmästare. Jag kan behöva upprepa mina behov och önskemål. Jag vill också vara ännu mer nyfiken på mina familjemedlemmars behov och önskemål då jag inte heller är varken tankeläsare eller minnesmästare.

……………………….

Mina föreläsningar inspirerar och bjuder på både allvar och skratt. Varmt välkommen!

Linköping den 23 november boka din plats här.

Göteborg den 24 november boka din plats här.

Stockholm den 9 december boka din plats här.

#blogg100

Återhämtning

Ibland är det allra viktigaste att vi tar tid för återhämtning. Att lugna ner på tempot. Lägga alla krav åt sidan och bara vara. I dag har jag haft en turbulent dag och har påbörjat ett flertal inlägg men känner mig inte nöjd med något av dem. Därför skriver jag nu ett inlägg som uppmanar både dig och mig att faktiskt bara VARA. Inte prestera något. Inte låta något påverka oss negativt. Bara andas och låta det hela passera. Andas in den härliga sommarluften. Njuta av fåglarna som kvittrar och äppelblommorna som blommar. Känna tacksamhet över att få vara en del av något större. Att känna stödet som vi faktiskt har från människor omkring oss. Känna den kärlek som finns i våra liv. Njuta av barnens skratt som förgyller vardagen. Jag ser fram emot att i morgon ha fyllt på min energi och återkomma med ett nytt inlägg i morgon. I morgon kväll kommer jag att få fylla på energi ordentligt då jag får äran att i Rädda Barnens regi föreläsa. Jag är otroligt tacksam över mitt liv just nu.

#blogg100

Kärlek, stöd, krav och beröm

På slottet har det hållits ett seminarium om barn och ungdomars hälsa. På Twitter läser jag att David Lega som var talare där sagt att om vi människor får dessa fyra kan vi åstadkomma vad som helst: Kärlek, stöd, krav och beröm. Jag skulle vilja skriva lite omkring det här.

De är lätt att säga fyra ord men om man inte pratar om varje ord säger de inte så mycket. Kärlek är otroligt viktigt i relationer och framförallt är det viktigt att alla barn och ungdomar känner att de är älskade. Att ge barn ovillkorlig kärlek är lättare sagt än gjort. Petra Krantz Lindgren har skrivit:

Villkorslös kärlek är inte att acceptera allt barnen gör. Villkorslös kärlek är att älska barnen även när de gör sådant som vi inte kan acceptera.

Det är lätt att älska ett barn som för första gången ler men det kräver en del att älska barnet när det slår sitt småsyskon eller liknande. Att tro barnet om gott tror jag hjälper och att tänka att barnet gör de det gör för att försöka få ett behov tillgodosett. När det gäller att älska barn för mycket, om nu det är möjligt så minns jag en bok jag läste för många år sedan ”Föräldrakärlek, livsviktig men förrädisk” av Ann-Mari Orrenius.

Stöd: att ge varandra stöd och att ta emot stöd är också viktig ingrediens i en relation. Att finnas där för varandra och kunna erbjuda stöd vid behov. Fällan här är ifall vi ger stöd till barn fast de inte behöver vårt stöd. Dvs om jag gör mitt barn beroende av mitt stöd (för att jag själv vill känna mig betydelsefull) då är det mer skada än nytta tror jag. Våra barn ska inte känna att de inte klarar sig utan oss. De ska känna att de kan komma till oss och få stöd när de själva väljer det. Självklart finns det tillfällen när de är små som vi med vårt stöd kan hjälpa dem att hantera nya situationer men jag tror ni förstår vad jag menar.

Krav: När det gäller barn tror jag att både för låga och för höga krav kan göra mer skada. Om jag ställer för höga krav kan det vara svårt för barnet att leva upp till kraven och tillslut kanske barnet ger upp och slutar försöka för det kommer ändå aldrig att vara bra nog. Om jag ställer för låga krav kommer barnet att känna att jag inte tror på dennes förmåga. Att ha koll på utvecklingen och veta vilka krav som är rimliga är en bra början men sedan är det viktigaste tror jag att vi är uppmärksamma på just vårt barn. Vilka krav är rimliga för just vårt barn? Att ställa rimliga krav som barnet kan leva upp till men samtidigt kan behöva gå utanför sin komfortzon för att klara av och samtidig inte få barnet att känna att det inte duger. Det är verkligen inte lätt.  

Beröm: Är ett ord jag har svårt för eftersom jag inte vill att föräldrar ska tro att vi bygger upp våra barn med hjälp av att ständigt berömma dem. Det vi då kan åstadkomma är barn som är beroende av att andra berömmer dem. Jag är mer nyfiken på hur barnet känner när det klarar av saker än att det är jag som ska bedöma om det är värda ett beröm eller inte. Ni kan gärna läsa mer om mina tankar omkring tex belöningssystem som är ett typ av berömsystem. Jag har skrivit om detta här, här och här. Självklart tror jag att alla människor mår bra av uppskattning. Att vi berättar för varandra vad vi betyder för varandra och att vi är tacksamma över saker som andra gör för oss. Däremot tycker jag inte att vi ska bedöma prestationerna som bra eller dåliga. Att vara mer nyfikna på barnens upplevelse och bekräfta deras känslor och behov tror jag mer på. Att få barnen att känna inåt och faktiskt njuta av att vara den dem är oavsett vad de presterar. Att få barnet att känna sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar. Att vi berättar för dem vilka känslor och behov vi får tillgodosedda samtidigt som vi är intresserade av deras känslor och behov. Ömsesidigt utbyte.

Det här var mina tankar omkring dessa ord. Fyll gärna i med era egna i kommentarsfältet.

#blogg100

 

En entusiastisk kille!

Tyvärr förmedlas det på olika ställen att barn blir otrygga om de inte lär sig att somna själva. Vi har fullständigt skitit i detta och låtit barnen somna och sova med oss så länge de själva velat. Den som tidigast ville lämna vår säng var vår första dotter som redan innan tvåårsdagen tydligt visade att hennes säng skulle vara i ett annat rum. De övriga har valt egen säng och eget rum vid lite olika åldrar. När det gäller vår minsta så somnade han med oss på kvällen när han var liten och allt eftersom har han valt att gå och lägga sig innan oss. Hans lilla växasäng har stått bredvid våran säng och används sparsamt genom åren. Han har oftast kommit krypande till mig tidigt på natten och sedan sovit tillsammans med mig.

Han fyllde fyra år i januari och nu när han har kompisar på besök har de frågat efter hans rum. Hans leksaker har haft sin plats i vårt vardagsrum och hans säng har som jag skrev varit i vårt rum. För tre dagar sedan tänkte jag att han skulle få ett lekrum. Han skulle få dela rum med mitt arbetsrum. När vi inreder med leksaker frågar jag om han också vill ha sin säng där. Han svarar ett självklart JA. Vi fixar och när kvällen kommer erbjuder sig storasyster att läsa för honom. När hon hade läst klart lämnade hon rummet och B somnade. Han sov hela natten och vaknade först vid niotiden. Så bra har han aldrig sovit. Undrar om han tidigare har väckts av någon som snarkar 😉

Då arbetsrummet är en bit bort kände jag mig lite otrygg med att jag inte skulle höra om han till exempel skulle bli magsjuk så vi fick tänka om lite. Lösningen blev att storebror bjöd in honom att sova i hans rum och ha sina leksaker i hans rum. B blev väldans glad och genast började de planera. Vi höjde G:s loftsäng och då fanns rum för B under den. MN såg till att göra platsen mysig med både en filt på vägen med bild på Blixten samt ett gosedjur i sängen. På kvällen gick B och la sig under G:s säng och somnade. Även G tyckte det var lite skönt att ha sällskap. Det blev en lyckad flytt. Att rummet ligger bredvid vårt rum gör att jag också känner mig mer trygg. Jag är otroligt tacksam över att Peter aldrig ifrågasatt mitt val att ha B i vårt rum. Han blev nog rätt förvånad över att jag kom med förslaget med att flytta ut B. När vi kikade på våra killar i går sovandes i samma rum kändes det som ett väldigt rätt beslut. I morse vaknade B vid den tid som vi brukar vakna vid 6,46 och kom in i vårt rum. Det blev både gostund och en liten sovstund.

Mod att vara sårbar som förälder

Modet att berätta vem jag är med hela mitt hjärta. Det är en riktig utmaning. En risk att bli sårad. En möjlighet att växa. Att själv växa men också att skapa förutsättningar för mina barn att växa. När de ser att jag vågar så kanske de själva vågar. Våga vara precis den de är.

Jag har tidigare skrivit om mod här och då länkade jag också till Brené Brown. Nu har jag köpt hennes bok ”Mod att vara sårbar”. Då jag läser rätt långsamt har jag inte kommit så långt ännu men jag känner att jag vill läsa vidare. Hon beskriver människor som lever helhjärtat. Deras liv präglas av mod, medkänsla och samhörighet. Dessa personer anser att allt från framgång i yrkeslivet till äktenskapet till de bästa stunderna med barnen hänger samman med deras förmåga att göra sig sårbara.

Hon skriver om otillräcklighet och att när vi gått igenom för mycket blir vi arga, rädda och aggressiva istället för att vi söker oss till varandra och läker tillsammans (vilket förutsätter sårbarhet). Hon beskriver otillräcklighetens tre komponenter; skam, konkurrens och likgiltighet. Motsatsen till otillräcklighet är nog, det helhjärtade sättet att leva som Brené beskriver. Det viktigaste kännetecknen för en sådan livsstil är sårbarhet och egenvärde. Förmågan att hantera ovisshet, nakenhet och känslomässiga risker i vetskap om att man duger som man är.

Brené definierar sårbarhet som en ovisshet, ett risktagande och en känslomässig nakenhet. I sårbarheten föds kärleken, tillhörigheten , glädjen , modet, medkänslan och kreativiteten. Från sårbarhetens källa kommer hoppet, medkänslan, ansvarskänslan och äktheten.

Brené skriver om betydelsen av tillit och hur tillit föds ur sårbarhet, växer med tiden och kräver arbete, uppmärksamhet och helhjärtat engagemang.

När jag kom till hennes beskrivning av att modigt visa upp något vi har skapat, att utelämna oss inför någon annan hamnade jag tillbaka i en situation för några år sedan som jag beskrev i detta inlägg om att följa mitt hjärta. Även om den erfarenheten fick mig att stanna upp i mitt företagande tror jag också den har hjälpt mig. Vikten av att skilja på min ”konst” och mitt egenvärde. När vårt egenvärde inte är på spel är vi mycket mer benägna att vara modiga och ta risker.

Att vara förälder handlar mycket om mod och sårbarhet. Att våga vara sårbar och våga älska utan att vara säker på att kärleken är besvarad. Att våga öppna mig själv och visa mina barn vem jag är samtidigt som jag vågar vara nyfiken på vem barnet är. Att släppa min bild av hur mitt barn är eller borde vara och vara nyfiken på vem barnet/min man verkligen är. Att våga möta och omfamna barnet oavsett vilka känslor barnet känner. Att våga möta och omfamna barnet oavsett vilka behov barnet försöker få tillgodosedda. Att våga möta mig själv och mina känslor och behov. Att våga vara sårbar. I detta stycke kan man byta ut förälder mot partner och barn mot partner för att illustrera ett förhållande.

Jag kommer säkert att återkomma till denna bok senare.

Jag tror att det är modet att vara sårbar som jag saknar i många metoder som florerar omkring föräldraskap. Att de inte förmedlar vikten att se inåt i sig själv och våga se våra barns inre. Modet att mötas hjärta mot hjärta.

#blogg100