Missar vi barns känslor med belöningssystem?

Det finns många aspekter av belöningssystem och det finns många blogginlägg om detta. Läs gärna flera inlägg på Petrakrantzlindgren.se och mina https://mariaklein.wordpress.com/2013/03/25/beloningar-for-vems-skull/  och https://mariaklein.wordpress.com/2012/03/16/beloningar-ja-tack/

bild eqdockorNågot som just nu har landat hos mig och vill ta lite plats i mitt medvetande är att vi missar våra barns känslor när vi inför belöningssystem. Om vi tex belönar vårt barn när de inte slår sitt småsyskon kanske vi inte får reda på behovet vårt barn försöker tillgodose eller känslan som det otillgodosedda behovet ger. Vi väljer att blunda för det som barnet känner.

Den frustration barnet känner inför att städa sitt rum eller göra något annat på befallning får inte komma fram. (PS! Sängen som dockorna sitter i är bäddad för att hon själv vill bädda den ;o)) Att ifrågasätta och lära sig mer om hur de själva fungerar och hur de fungerar tillsammans med andra på lika villkor förbises med belöningssystem.

Jag tror att både barnet och vi föräldrar behöver träna oss i att hantera vår egen frustration.

Vår önskan om att ha barn som ständigt är glada och nöjda och gör som vi säger gör att vi missar att se våra barn.

Vad tycker, tänker, känner, behöver och önskar mitt barn? Min önskan är att alla ska få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. https://mariaklein.wordpress.com/2013/02/07/sedd-hord-bekraftad-respekterad-och-tagen-pa-allvar/

Vi får ett välstädat hem med barn som gör det vi säger men vi får inte möjlighet att lära känna vårt barn eller oss själva. När barnet inte vill städa, vad kan jag lära mig av det? Är det så att mina krav på städning är onödigt höga? Finns det andra saker i livet som är mer viktiga? Kan jag lära mig något av barnets gränser? Har mitt barn stort behov av samhörighet och kanske hellre vill städa tillsammans med mig?

Jag tror att vi missar våra barns känslor med hjälp av belöningssystem. Vi missar också att utveckla vårt eget känsloregister. Vissa känslor har vi svårt för och vi gör nästan vad som helst för att inte behöva möta dem hos våra barn eller hos oss själva. Genom att belöna bort denna känsloyttring, slipper vi möta den.

Jag vill lära känna mina barn och mig själv. Och jag vill främja deras inre motivation istället för yttre motivation https://mariaklein.wordpress.com/2010/04/09/inre-motivation-yttre-motivation/

Jag tror att vi i vårt stressade samhälle försöker hitta genvägar men kommer att inse att det är senvägar. Att lära känna våra barn och tillsammans med dem hitta lösningar som tillgodoser både deras och våra behov tror jag är något vi vinner på i längden. Att välja belöningssystem för att lösa allt som behöver göras och för att motivera våra barn tror jag är en senväg.

Annonser

10 thoughts on “Missar vi barns känslor med belöningssystem?

  1. Jag förstår det du säger och håller med – till en viss nivå. Allt det här tråkiga som städa, hänga upp ytterkläder osv tjatar man som förälder om. Ta undan tallriken. Tvätta händer. Osv. Även om det är tråkiga saker som barnen oftast inte vill göra utan motstånd känner jag som förälder att det är min uppgift att lära ut. Jag tycker det är viktigt att få barnet att förstå att man måste hjälpas åt, samarbeta och att allt inte är roligt men man måste ändå. Blir inte barnen annars väldigt bortskämda och lata om de får slippa? Behöver det verkligen ligga en massa bakomliggande känslor bakom ett motstånd mer än att hen bara inte vill eller inte orkar..

    • Jag håller med dig Lina. Det är inte roligt att bära bort sin tallrik. Min erfarenhet är att det inte är något problem då barnen redan från tidig ålder burit bort tallriken. De härmar oss om de får möjlighet och det blir något självklart. Precis som de lär sig att kläder som ligger i tvättkorgen blir tvättade medan kläder som ligger på golvet inte blir tvättade. Om samarbete är något självklart tror jag barnen gör både det ena och det andra som de inte tycker är roligt. Jag tror också att både jag och barnen mer glädjefyllt gör saker när vi vet vilka behov dessa bidrag tillgodoser för både dem och mig. När det gäller att hänga upp kläder i hallen har jag sett deras behov och mina behov tydligare med åren.

  2. jo, jag håller verkligen med dig, det låter så vettigt och precis som jag vill tänka och uttrycka mig som förälder. Men jag kan känna en enorm frustration ibland, det känns som min treåring just nu aldrig är glad och lättsam (milt överdrivet, för självklart är hon också det) utan nästan varje stund är arg/ledsen/missnöjd /besviken. jag försöker och försöker förstå och sätta ord på känslorna som jag tycker mig förstå att hon upplever.. jag känner att jag får kämpa för detta, men självklart är det samtidigt givande för jag ser att vår relation fördjupas och vi lär känna varandras gränser och behov. men ändå, den här frustrationen och längtan efter att se mer glädje, den finns där. och det blir så lätt ibland att vilja bara ge och ge för att få tillbaka positiv energi… Jag försöker se det som en fas, men ibland känns det som fasen aldrig kommer ta slut, kommer vi båda nånsin ur detta gigantiska utvecklingssprång?…

    svamligt kanske.. men tack för en jättebra blogg som väcker nödvändiga tankar och får mig att reflektera ännu mer i vardagen!

    • Jag håller med dig att det är väldigt frustrerande ibland. Jag tror framförallt att det är frustrerande om vi hela tiden ska försöka förstå treåringen och veta varför den gör si eller så. De vet inte själva och därför blir de ännu mer frustrerade när vi försöker ta reda på varför. De känner också av vår frustration när våra förväntningar inte levs upp till.
      Försök att vara i nuet och ta varje situation som den kommer. Det är inte lätt men betydligt lättare än att känna att det inte blev som vi tänkt osv.
      Jag tror också att barn mår bra när vi vet vad vi vill även om vi inte vill som barnet. Ett ex. När min son var två blev han grinig när jag gjorde välling i en flaska som det står Älskling på. Om jag när han ville ha välling inte ville diska en av de andra flaskorna så gjorde jag välling i ”älskling-flaska” ställde den där han nådde den och sa att han själv fick välja om han ville ha välling eller inte. Han valde varje gång att dricka vällingen och numera dricker han ur alla flaskor. Det är klart att han helst ville ha en annan flaska och att det skulle gjort att han inte blivit frustrerad men även frustration är en känsla att träna sig i att hantera.
      Om jag var rädd för frustrationen skulle jag ha diskat även fast jag inte ville och kanske stått och klagat lite över hur besvärligt det var.
      Det här är en liten sak och visst kunde jag ha diskat men nu valde jag att inte göra det.

      Att få vara ledsen, sorgsen och arg kan ibland vara skönt. När vi tar till oss alla känslor tror jag att vi kan njuta mer av livet.

      De band ni bygger nu följer med er. Att du finns där för din treåring i alla känslor är otroligt värdefullt för både dig och ditt barn.

      Försök att njuta av det lilla istället för att sukta efter det stora.
      Kram

      • tack för jättebra svar! du har säkert rätt i att det blir mer krångligt för henne att jag hela tiden försöker förstå, för det går nog inte. bra exempel du tar upp med flaskorna , vi har nämligen exakt samma dilemma ibland då hon brukar få dricka mjölk i nappflaska till maten (ville börja med det när lillsyrran började få vatten i nappflaska till maten), men även hon har favoritflaskor. hon är smart, för om jag säger att jag inte orkar diska just nu, då föreslår hon snabbt att hon gärna orkar det 🙂 men det får hon inte alltid eftersom jag inte alltid har ork att städa upp efter hennes disk (vattenspill).

        jag ska verkligen ta till mig detta att ibland inte prata/förklara/fråga för mycket, det kanske lägger ansvar på henne istället för att ge henne utrymme som vår min e

      • Jag tänker att barnet har behov av vätska/välling men att det behovet kan tillgodoses på olika sätt, dvs olika flaskor/muggar/glas. Barnet har lust och vilja att få vätskan/vällingen i speciell flaska/glas. Som förälder tror jag det är viktigt att vi skiljer på behov och lust/vilja. Jag skulle aldrig hindra barnet från att få vätska/välling men däremot kan jag inte alltid följa deras lust/vilja hur de vill inta detta behov. Jag tycker det är fint att ni låter henne dricka ur flaska. Jag är verkligen inte någon som tycker att det finns åldersgräns på detta framförallt inte i hemmet.

        Jag tror att det är viktigt även med äldre barn att inte försöka få dem att förklara osv. Det är skönt att bara få vara. Gillar en mamma som på min facebooksida familjecoachen skrev att hennes man hade försökt lista ut vad barnet ville/behövde och barnet bara skakade på huvudet. Sedan sa han: Vill du bara vara ledsen i min famn? Barnet nickade och blev lugn.

  3. Ping: Trender i både företagsvärlden och föräldravärlden | Maria Kleins blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s