Time-out i 42 minuter

När jag nu skriver om Time-out syftar jag på den metod som bla föreslås i Supernanny. Att barnet vid ”olydnad” får sitta på en stol eller liknande i de antal minuter som de är år gamla. De ska sitta där stilla och tysta. Om de bryter mot detta kommer tiden att börja om.

Det är lätt att tycka en massa saker om föräldraskap innan man själv blir förälder. Jag hade till exempel lovat mig själv att jag inte skulle skicka in mina barn på rummet (en form av time-out) innan jag själv fick barn. När jag väl hade barn och mitt barn fick utbrott eller inte gjorde som jag sa då glömdes alla löften. När jag som förälder är stressad, känner frustration och inte tycker att mitt barn lyder då är det lätt hänt att ta till lösningar som ”fungerar” och som gör att jag slipper känna det jag känner.

Jag ansökte om att bli dagbarnvårdare för länge sedan (nästan 20 år) och en assistent kom för att utvärdera mig. Hon frågade vad jag gjorde när mitt barn fick utbrott eller var olydig. Jag berättade att jag lät han gå in på sitt rum eller så la jag honom i hans säng så att han kunde lugna ner sig.

Hon tittade på mig och sa: Men får han inte en negativ känsla av sitt rum då? När hon gick så ringde jag till min man och sa att i fortsättningen kan vi inte lägga honom på hans rum utan vi får lägga honom i vår säng istället. Vilken bra idé, eller kanske inte. Jag tyckte det var praktiskt. När jag lämnade min son då var han arg och upprörd och när han några minuter senare kom ut var han glad och trevlig. En otroligt bra lösning men ändå kändes det inte bra. I hjärtat kände jag att något gick förlorat.

Tack och lov så tittade jag på Oprah under den här tiden och fick där se en författare, Barbara Coloroso, intervjuas av Oprah. Det hon sa tilltalade mig och jag valde att utvecklas i mitt föräldraskap. Att inte föra gamla mönster vidare utan att reflektera. Hennes bok ”Kids are worth it!” eller på svenska ”Växa med ansvar” blev början på en resa som jag är tacksam över att jag gjorde. Jesper Juuls ”Ditt kompetenta barn” bidrog också och senare flera böcker av Lars H Gustafson, Ingegerd Gavelin mfl.

Jag bestämde mig för att hitta andra sätt att hantera min och mina barns frustration. Med hjälp av Barbara fick jag också något att förhålla mig till. Dessa tre satser hjälpte mig att fatta beslut om vad jag vill och inte vill som förälder.

1. barn har ett egenvärde bara genom att finnas. Det är lättare att älska ett barn som ler för första gången än en tonåring som kör sönder familjens bil. Men båda behöver få känna ovillkorlig kärlek.

2. Behandla inte barn som du själv inte vill bli behandlad. Det handlar inte om att behandla barn så som jag själv blev behandlad utan som jag skulle vilja bli behandlad eller till och med utgå ifrån hur just mitt barn vill bli behandlad.

3. Om det behåller värdigheten hos både mig själv och barnet, då gör jag det. Med denna sats försvann alla typer av belönings-och bestraffningsmetoder för min del.

Jag tror att hur vi väljer att se på barn och deras handlande avgör hur vi agerar.

Om jag ser barnets beteende som uträknat, målmedvetet och framförallt viljestyrt då kanske jag beskriver mitt barn som manipulativt, krävande, tjurigt, envist, kontrollerande, trotsigt och uppmärksamhetssökande. När jag väljer att sätta sådana etiketter på mitt barn då kan jag lova att de kommer att leva upp till dem. För jag som förälder kommer ständigt att söka bevis på att jag har rätt och jag kommer att hitta dessa bevis. Mitt barn är verkligen det jag säger att det är.

När jag ser på mitt barn på det här sättet då upplever jag att mitt barn försöker bestämma över mig och utmanar min auktoritet. Jag behöver visa vem det är som bestämmer. Jag kanske tänker att om mitt barn inte lyder nu, hur kommer det då att gå i skolan osv. Kanske funderar jag även på vad det är för fel på mitt barn.

När vi känner så här är det lätt hänt att vi tar till metoder som ska få våra barn lydiga. Vi hör att om vi ignorerar våra barn när de gör saker vi inte gillar då kommer de att sluta. Om vi sätter dem i time-out då kommer de att bättra sig. Forskning visar ju att time-out fungerar, alltså måste det vara bra och det är lika effektivt som att stänga in barn i en garderob. I detta klipp diskuterar Lars H Gustafsson omkring detta.

Barn har otroligt svårt att skilja på person och beteende. Så jag tror att när de sitter på time-outstolen känner de att de själva är fel.Framförallt känner de att de inte blir sedda, hörda, respekterade och tagna på allvar. Som vid all bestraffning tror jag att barn med tiden känner bitterhet gentemot sina föräldrar. De slutar respektera sina föräldrar. Men i första hand tror jag att det Jesper Juul brukar säga: ”Barn slutar inte älska sina föräldrar, de slutar älska sig själva” . Det märks framförallt när vuxna försvarar sina föräldrars beteende. Jag förtjänade den behandlingen.

Varför inte time-out?

Jag tror att vi berövar våra barn möjligheten att få tycka som de vill, att få känna alla känslor, att få tillgodose sina behov. Att få känna sig sedd, hörd, bekräftad och tagen på allvar. Att få känna ovillkorlig kärlek. Vi lär dem att när de visar oss vem de är då vill vi inte ha dem. Vi lär dem att stänga av. Vi lär dem att när de inte gör som vi säger, är som vi vill att de ska vara då avvisas dem från gemenskapen. Att bli avvisad är en av våra starkaste rädslor. Det är också därför jag tror att time-out är så effektiv. Barnet lär sig att den inte får höra till, inte får vara en del av gemenskapen och väljer så småningom att anpassa sig för att passa in.

Jag tror att barnen kan anpassa sig till vad som helst för att höra till. Men jag tror att alla dessa känslor som de lär sig att stänga av finns kvar och kommer att komma till uttryck på andra sätt. Antingen fysisk smärta, agg mot andra eller agg mot sig själv. Kanske kan barnet hålla igen ända till tonåren men när hormoner och annat spökar då kommer allt på en och samma gång. Då när kompisarna blir viktigare än föräldrarna, då kanske allting kommer ut som raseri mot just föräldrarna.

Jag tror att vi föräldrar många gånger använder sådana här metoder eftersom vi själva inte vet hur vi ska möta alla känslor och behov. Vi har inte med oss den kunskapen från vår uppväxt och då är det svårt att möta det som vuxen. Att börja med att fundera på våra egna känslor och behov är ett första steg.

”My child is not giving me a hard time, my child is having a hard time.”

Om vi väljer att tänka på barnets beteende som oplanerat och oavsiktligt och att det speglar att de ännu inte utvecklat förmågan att förmedla vad de tycker tänker, känner, behöver och önskar. Att de inte utvecklat förmågan till flexibilitet och frustrationstolerans.

Att de försöker kommunicera ”jag är hungrig”, ”jag är trött”, ”jag är förvirrad”, ”jag vet inte hur jag ska hantera det här problemet”. ”Jag tycker att allt har förändrats sedan lillebror kom och jag vill att det ska bli som förut igen” Om vi tänker att barnet har så mycket själv men blir så frustrerade när de inte klarar av allt.

När jag tänker så då händer något inom mig.

Jag känner omtanke och kärlek. Jag blir nyfiken på vad barnet försöker förmedla. Jag vill berätta att jag ser och hör. Jag vill bekräfta och respektera och ta mitt barn på allvar. Jag vill hjälpa mitt barn genom vägledning för att det så småningom ska kunna hantera frustration och omställningar bättre.

Det är viktigt att tänka på att barn utvecklas och att de faktiskt inte är färdiga med alla kunskaper när de kommer till oss. Att de behöver få göra misstag och lära sig på vägen. Om vi straffar dem när de försöker lära sig då finns risken att vi sänker deras självkänsla och deras självförtroende. Vi lär dem att välja rädsla istället för mod. Vi lär dem att inte ta ansvar, för om de gör det då får de ett straff. Vi lär dem att samarbeta inte för att de vill utan för att de måste. De är inte heller så att våra barn är oskrivna blad som vi ska fylla utan varje barn är unikt och det är vår uppgift att nyfiket ta reda på vad de tycker, tänker, känner, behöver och önskar så att de kan vara den de är.

Att låta barn uttrycka vad de tycker, tänker, känner, behöver och önskar betyder inte att de alltid får som de vill. De betyder att de får vara den de är och tycka som de vill och att vi är villiga att lyssna på dem. Att de får känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.

Jag tänker också i längre perspektiv. Vill vi att våra barn ska vara lydiga när en ledare säger åt dem vad de ska göra eller vill vi att de ska ifrågasätta och känna inåt vad de vill? Det finns massor att skriva om inre och yttre motivation men det får jag spara till ett annat tillfälle.

–>> Om vi utgår ifrån barnet försöker så gott det går utifrån sin förmåga. Men det räcker inte till. De vill kommunicera att de har behov av utrymme och lugn när lillasyskonet kommer in i rummet men det vet inte hur de ska förmedla det så det puttar ut lillasyskonet. Jag som förälder blir arg eftersom jag sagt upprepade gånger att han/hon inte får puttas. Han/hon lever inte upp till mina krav och förväntningar och behöver sitta i time-out. Det skulle vi kunna likna med att jag försöker kommunicera mina känslor och behov till min man. Men jag gör det på ett sätt som inte lever upp till de krav och förväntningar som min man har. Om min man då skulle säga åt mig att sätta mig på en stol i 42 minuter (eftersom jag är 42 år) Vad skulle jag känna och uppleva då? Hur skulle min relation till min man berikas av detta?

Som de flesta andra straffen tror jag att den behandlingen väcker vrede och förvirring. Det skulle ta ifrån mig min värdighet. Det skulle kännas som om han inte älskade mig om jag inte var som han önskade. Jag skulle med tiden undvika att försöka uttrycka vad jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar för att mitt behov av kärlek och gemenskap skulle bli tillgodosett. Plötsligt en dag skulle jag vakna upp och inse att den kärlek och gemenskap som inte tillåter att jag är jag inte är mycket värd.

Det är viktigt att ha i åtanke att allt vi människor gör, gör vi för att tillgodose våra behov. När våra behov är tillgodosedda då vill vi samarbeta. Dvs när barn gör det de gör så är det ett behov som behöver tillgodoses. Med time-out finns stor risk att vi inte tillgodoser det behov barnet försökte tillgodose och mycket går förlorat. Vi missar möjligheten att lära känna vårt unika barn och vårt barn missar möjligheten att lära känna dennes unika förälder. Att utvecklas tillsammans, lära känna varandra, hitta gemensamma lösningar är en gåva som vi ska vara rädda om.

Här kan ni se en intressant föreläsning om skam och där Jojo även pratar om bla Time-out. Strax efter 16 minuter berättar hon om Kalle som kastar puzzel och berättar om vit och röd skam. Jojo kommer in på vad som händer när vi använder oss av Time-out.

Annonser

3 thoughts on “Time-out i 42 minuter

  1. Här beskriver du precis det jag menade utifrån Ross Greene i min kommentar till ditt inlägg om good enough. Så klokt. Jag läste härom dagen i en bok om att möta besvärliga grupper i skolan, där stod det om en skola som infört förbud sot skor inomhus. Förbudet gällde alla, såväl vuxna som barn. Det intressanta är vad detta gör med pratet om konsekvenser. För vilka konsekvenser tycker vi är okej för vuxna som bryter mot förbudet. En utskällning inför kollegorna? Kvarsittning på torsdagen för att man brutit mot reglerna tre gånger? Väldigt många saker vi tycker är helt okej hos vuxna, eller i alla fall förutsätter att de har en god ursäkt för, känner vi behovet att uppfostra bort hos barn

  2. Ping: Om du inte kommer nu så lämnar jag dig! | Maria Kleins blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s