Om du inte kommer nu så lämnar jag dig!

När jag hör föräldrar säga så här till sina barn då knyter det sig i min mage. Mitt hjärta börjar slå mer intensivt och jag vill rusa fram till barnet och omfamna det. Det gör också ont inom mig då jag  känner att jag själv har sagt dessa ord även om jag nu lyckas förtränga när jag kan ha gjort det.

Innan jag skriver mer om detta vill jag berätta att konstverket jag tagit kort på är skapat av Charlotte Gyllenhammar och heter ”out”. (A child that is out, outside and left out)

bildensamtbarnVarför säger vi så här? Jag tror att vi gör det därför vi vet hur gärna barnen vill vara i samhörighet med oss så då hotar vi med det värsta. Att vi ska lämna dem. Då tänker vi att de ändå borde komma med. Det är en metod precis som tex time-out (att sätta ett barn på tex en stol de antal minuter de är år gamla). Att skilja en person från gruppen är det mest effektiva sättet att få personen att göra som vi vill. Det handlar om att isolera, ignorera och vända ryggen till. Den metod som utlöser barnets största rädsla-rädslan att bli övergiven. Jag tror inte vi tänker på vad vi då utsätter barnet för. Att vi när vi bryter kontakten eller hotar att bryta den, äventyrar den trygghet som vår relation har skapat. Vi berättar för vårt barn att de inte är viktiga för oss. Att vi kan klara oss utan det. Att vi skulle kunna välja att lämna kvar barnet för att själva kunna fortsätta med det vi vill. Det barnet skulle kunna känna är att det inte är värdefullt, i alla fall inte när det är eller gör på det sätt som det just nu är eller gör. 

Det här får mig att tänka på vuxenrelationer. Undrar hur många vuxna som lever i destruktiva förhållanden därför att de känner att det är bättre än att vara ensam. Att de gör vad som helst för att inte bli lämnad. Att de gör vad som helst för att fortfarande har samhörighet med den andra.

Det här skrämmer mig att vi i våra viktigaste relationer använder hot som äventyrar den viktiga anknytningen.

Jag skulle vilja att:

  • Vi i alla lägen väljer att använda samhörighet istället för separation som lösning.
  • Vi väljer att intresserat se situationen från barnets sida.
  • Vi gissar och bekräftar den känsla och det behov som barnet har.
  • Vi väljer att ärligt berätta om vår känsla och vårt behov.
  • Vi tillsammans med barnet försöker komma fram till en lösning som tillgodoser både barnets och förälderns behov.
  • Vi tydligt uttrycker hur gärna vi vill ha barnet med oss och att vi inte kommer att lämna deras sida. Att de är värda att vara med och att inget kan få mig att lämna dem ensamma.

Jag har ju den senaste tiden skrivit några inlägg som skulle kunna kopplas till det här inlägget. Jag tänker på inläggen om att tro barnet om gott, del 1 och 2. Jag tänker på betydelsen av anknytningsdansen för att vi ska bygga den där speciella relationen som håller livet ut. Jag tänker på inlägget om att skicka in barnet på rummet.

När det gäller time-out som är en metod som just spelar på barns rädsla av att bli avvisad från gemenskapen så brukar jag tänka på om min man inte gillade mitt sätt att kommunicera mina känslor och behov. Om min man då skulle säga åt mig att sätta mig på en stol i 43 minuter (eftersom jag är 43 år) Vad skulle jag känna och uppleva då? Hur skulle min relation till min man berikas av detta? Du kan läsa mer omkring detta här (Tillägg 160629)

Som de flesta andra straffen tror jag att den behandlingen väcker vrede och förvirring.

  • Det skulle ta ifrån mig min värdighet.
  • Det skulle kännas som om han inte älskade mig om jag inte var som han önskade.
  • Jag skulle med tiden undvika att försöka uttrycka vad jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar för att mitt behov av kärlek och gemenskap skulle bli tillgodosett.
  • Plötsligt en dag skulle jag vakna upp och inse att den kärlek och gemenskap som inte tillåter att jag är jag inte är mycket värd.

Skillnaden mellan mig och ett barn är att jag är vuxen och kan välja att ta ansvar över mitt eget liv och lämna min man. Ett barn är fullständigt beroende av sina föräldrar.

Det är viktigt att ha i åtanke att allt vi människor gör, gör vi för att tillgodose våra behov. När våra behov är tillgodosedda då vill vi samarbeta. Dvs när barn gör det de gör så är det ett behov som behöver tillgodoses. Läs gärna mer om behov här, här och här (tillägg den 160629). Med time-out finns stor risk att vi inte tillgodoser det behov barnet försökte tillgodose och mycket går förlorat. Vi missar möjligheten att lära känna vårt unika barn och vårt barn missar möjligheten att lära känna dennes unika förälder.

Att utvecklas tillsammans, lära känna varandra, hitta gemensamma lösningar är en gåva som vi ska vara rädda om.

För min del är min blogg endel i min egen resa som förälder. Det krävs mod att vara sårbar och det krävs mod att förändras som förälder. Föräldraskapets utmaningar och möjligheter. Föräldrar har också behov och det kan du läsa mer om här (tillägg 160629).

Läs gärna Lars H Gustafssons inlägg med samma teman: Nu åker jag samt Jag åker inte utan dig!.

Tack Ewa för att du föreslog att jag skulle skriva om detta.

Känner du att det här inlägget berikade dig? Då får du gärna sprida det vidare till dina vänner. Om du vill få ett mail nästa gång jag bloggar får du gärna fylla i din mailadress längst ner på sidan. Självklart är du varmt välkommen att följa mig på Facebook.com/familjecoachen för ytterligare uppdateringar.

Vill du inspireras i ditt föräldraskap eller i din roll som pedagog? Jag föreläser och håller i kurser och studiedagar för privatpersoner, skolor och olika organisationer. Jag anordnar också kurser i Stockholm vid intresse. info@mariaklein.se

#blogg100

 

Advertisements

40 thoughts on “Om du inte kommer nu så lämnar jag dig!

    • Tack för din kommentar. Många gör inte slag i saken men jag har också varit med om barn som faktiskt blir lämnade under en stund. Jag har också sett barn som fått detta hot och plötsligt i ett annat läge så tror de att de har blivit övergivna. När barnet berättar att de blev ledsna för att de trodde att föräldern hade lämnat det svarar föräldern: men jag skulle ju aldrig lämna dig, det vet du väl.

      Hur ska barn kunna lita på det vi säger? tänker jag. Jag tänker också på hur jobbigt det ska vara att ha det här hängande över sig. Att man kan bli övergiven.

      • Bra skrivet om den känsla av övergivenhet som troligen kan följa med upp i vuxen ålder. Däremot lyckas jag tolka det du skrivit om time-out som något endast negativt. Ska inte barnet lära sig att handlingen, inte personen, får konsekvenser när regler bryts?! Ett barn har inte den kognitiva förmågan att diskutera vad som skett. Och då kan jag tycka att bli inskickad på rummet är värre eftersom då bryts närheten till föräldrarna helt i jämförelse att sitta bredvid och blivit förklarad för att de inte är fel men har gjort fel. Att skicka ett barn till rummet som sedan i övre mellanstadiet får samma konsekvens kräver att föräldrarna då tar bort all elektronik, annars blir det ju ingen konsekvens utan en vinst… Det är inte lätt i dagens samhälle men viktigt att tänka på. Detta är min reflektion och ska inte tas som någon kritik.
        /socionom

      • Time-out som jag är negativ till är när vi sätter tex en tvååring två minuter ensam på en stol. Om jag lyfter bort mitt barn från situationen och är med mitt barn medan det lugnar ner sig är det naturligtvis en time-out som är värdefull. I idrott tar man time-out för att samla ihop sig och prata igenom fortsättningen av spelet och om det var den typen av time-out som förespråkades även i föräldraskap så skulle jag jubla. Att bli inskickad på rummet är inget jag förespråkar, det bryter kontakten helt vilket jag verkligen inte vill. Jag skriver mer om det här. Tack för din kommentar som får mig att förstå att jag behöver förtydliga vilken time-out jag inte vill utsätta mina barn för.

  1. Mycket bra och tänkvärt Maria. Trovärdigheten i det vi förmedlar sätts på spel och framförallt tryggheten. Bra liknelse med vuxenlivet!

    • Jag är tacksam för att du valt att skriva hur du upplevde mitt inlägg. Jag tror att det är viktigt att vi jämför med vuxenlivet för att vi ska kunna nå ömsesidig respekt. Att behandla andra så som vi själva vill bli behandlade. Tack för uppmuntran.

  2. Och jag är tacksam över att du är personlig och berättar att du själv sagt orden, att du inte är perfekt utan mänsklig 🙂

    • Föräldraskapet ger oss både utmaningar och möjligheter 🙂 Vi möter både utmaningar och möjligheter. Våra barn möter både utmaningar möjligheter. Ibland när vi möter utmaningar agerar vi på ett sätt som vi inte vill. Vi har alltid möjligheten att reflektera och göra annorlunda vid nästa tillfälle. Vi behöver vara förlåtande både mot oss själva men också mot våra barn. Vi är alla mänskliga, tack och lov 🙂 Tack för din kommentar.

  3. Ping: Att fira tillsammans | Maria Kleins blogg

  4. Varför sköter du inte om dina egna barn istället för att försöka tala om för oss andra hur vi ska fostra våra och vad vi ska säga eller inte säga? Vem tror du att du är?

    • Hej Bul! Jag ska försöka svara så gott jag kan på dina frågor. Jag försöker precis som alla föräldrar att sköta om mina barn så gott jag kan men jag vill också försöka utveckla mitt sätt att förhålla mig till dem på ett så respektfullt sätt som möjligt så därför har jag valt att ägna mitt företag åt att utveckla just dessa betydelsefulla relationer. Min avsikt med mitt bloggande är inte att bestämma över hur andra ska fostra sina barn och vad andra ska säga eller inte säga till sina barn. Jag utgår ifrån att var och en själv kan välja vad de vill ta till sig och inte. Min avsikt är att inspirera andra föräldrar som precis som jag vill uppnå mer ömsesidig respekt i de viktigaste relationerna. Jag är en person som brinner för att barn ska få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar och jag är övertygad om att de sätt vi relaterar till våra barn och andra har en väldigt stor betydelse för deras liv.

      • Bra svarat! Och det du skriver håller jag med om till fullo. Jag har också i svagt ögonblick sagt att nu går jag. Men tillägger också ”och jag vill verkligen verkligen att du följer med”.
        Jag vill inte ge mitt barn rädsla men tror att de flesta agerar när de känner maktlöshet. Det är svårt att va förälder och jag strävar hela tiden efter att bemöta mitt barn med respekt och lyhördhet. Misslyckas såklart ibland, men viljan är god. Time out är förkastligt enligt mig. Däremot har jag varit tydlig i lugna stunder med sonen 4 år. Slår du mig måste jag gå undan från dig för jag vill inte och tänker inte bli slagen.

      • Tack!
        Jag tror också att vi agerar annorlunda när vi känner oss maktlösa. Det är sådant som händer. Det sköna är att vi har möjlighet att reflektera och ta ansvar för våra ageranden. Genom att vi gör det lär vi våra barn något värdefullt. Att vi kan lära oss och göra annorlunda nästa gång. Vi vill väl och det tror jag våra barn känner.

  5. Hmmmm….

    Jag förstår i stort vad det är som du försöker beskriva. Jag skulle vilja lägga in en annan vinkling.

    Jag försöker skilja på METOD och HUR MAN ANVÄNDER den.

    Min absoluta övertygelse är att timeout använd på rätt sätt är ett utmärkt sätt att nå fram när ingenting annat hjälper. Men jag TROR INTE att det är en quickfix för att få ett fostrat (kuvat) barn. (Hur lät det? fattar du?)

    För mig funkar det bättre att använda följande exempel:

    När jag rider min häst vill jag INTE använda sporrar eller spö, men under en period under inridningen kan jag använda det för att VISA vad jag menar med mina hjälper. (skänkel/tygeltag)

    Om jag använder min piska och mina sporrar på ett SMART sätt och då det är för att HJÄLPA hästen så SLIPPER jag både piska och sporrar när den här delen av inridningen är klar.

    På samma sätt tror jag att man kan använda timeout och andra ”obehag” i barnuppfostran. Om det däremot är för att jag SJÄLV ska slippa obehag (tjat) så är det inte ens försvarbart….

    • Jag har hållit på med ridning när jag var barn och tonåring. På en ridskola skulle man sparka in skänklarna i hästens sidor och på en annan var det förbjudet att sparka men också att använda sporrar. Jag valde att fortsätta rida på det stället där det inte var ok att sparka hästen i sidorna. För mig kändes det mest rätt. Nu som vuxen rider jag inte längre men jag följer med glädje en kvinna som skriver om Autentisk hästkommunikation. Inser att hon och jag har mycket gemensamt. Vi tror på att alla människor/hästar vill göra väl och att de försöker så gott de kan. Att de vill samarbeta om de har rätt förutsättningar. Att det är min uppgift att ta reda på vad det är som gör att mitt barn gör som det gör och vad jag kan göra för att hjälpa till. Jag försöker reflektera över vad jag gör och inte gör och hur situationen ser ut och hur den skulle kunna förbättras. Jag vill inte använda mig av time-out eller andra ”obehag” i barnuppfostran utan vill hitta andra lösningar. Precis som när det gäller ridning finns olika ”skolor” när det gäller föräldraskap. Det finns inget rätt och fel utan ständiga val med olika konsekvenser.

  6. Ditt ordval i överskriften är tämligen hård och dramatisk.Jag vill hävda att det finns tillfällen då det inte finns utrymme för förhandlingar utan att den vuxna i egenskap av att vara just ”vuxen” måste ta ett beslut och handla utifrån det: Tex Man står i hallen på väg till semesterflyget – Barnet står i hallen och vägrar följa med: Är det då ok att formulera sig annorlunda? Tex: ”Jag går nu och du är välkommen att följa med – men väljer du att vara kvar ensam så är det ok det också” ? Då har ju barnet fått valmöjlghet och han/hon får själv göra ett val (att överväga fördelar med nackdelar i sina val är en del av uppväxtprocessen). Är det ett bättre alternativ? – eller hur ska man agera för att inte missa flyget – taxin till Arlanda står ju och väntar´.. Om du på allvar menar att man i det läget ska sätta sig och rensonera med barnet och få det att känna sig ”i en gemenskap” så tror jag att det var väldigt länge sedan du hade småbarn och glömt en del.. – eller så har du en stark ekonomi och har råd att köpa en ny semesterresa två timmar senare..

    • Du har alldeles rätt. Överskriften är både hård och dramatisk. Jag antar att barnen också upplever den så när den sägs av oss föräldrar. Jag håller också med dig om att det finns tillfällen när jag som förälder tar ett beslut och handlar därefter utan att det blir någon dialog av det hela. Jag har haft småbarn fem gånger och varje gång har jag upplevt att det faktiskt finns tillfällen när jag bara bestämmer. De är inte många men de finns. När de är små får de välja om de ska hålla mig i handen eller om jag ska bära dem när vi går från matbutiken till bilen över en parkering med många stressade bilförare. Precis som när det gäller situationsanpassat ledarskap behöver jag fundera på vad barnet är moget att klara av och vid vilka situationer jag är ”brandchef” och bara bestämmer. Min erfarenhet är att när jag i så många andra lägen faktiskt är öppen för att lyssna på mina barn och ärligt berättar för dem hur jag tänker så blir dessa tillfällen när jag väl agerar ”brandchef” väldigt självklara både för mig men också för mina barn. Jag har också lärt mig genom åren hur betydelsefullt det är att jag planerar ordentligt. Om vi till exempel ska ut och resa så ser jag till att vi alltid har väldigt gott om tid för att förbereda oss och faktiskt vara på plats när det väl är dags. Innan avresan är det naturligtvis otroligt viktigt att vi har pratat om resan som just våran gemensamma resa och att alla känner att det här är en resa som kommer att tillgodose både deras och våra behov. Att vi är bättre tillsammans än var och en för sig. Ibland tror jag att vi egentligen inte är så positiva själva till själva resandet och då känner barnen det direkt och vill inte ge sig ut på resa med oss. Att lämna hemmet är trots allt ett stort steg och de behöver verkligen känna att det steget är värt att ta. Om de känner att vi är stressade och att vi vanligtvis när vi är stressade inte är så trevliga att vara med då ryggar de instinktivt tillbaka. Om jag har gjort allt jag kan för att förbereda mina barn och mig själv på resan och jag har planerat så att vi har gott om tid för att inte bli uppstressade och jag har i god tid bekräftat och tagit deras känslor och behov på allvar men ett barn ändå inte vill följa med till taxin då tror jag att jag skulle säga: Vi vill så gärna ha dig med (förutsatt att det är sanningen) och nu är taxin här så nu bär jag dig. Att använda min vuxenmakt vill jag göra så begränsat som möjligt eftersom jag inte vill äventyra den ömsesidiga respekt som jag byggt upp med våra fem barn. Jag väljer här att citera Petra Krantz Lindgren som beskriver det här så bra:

      ”Det kan vara frestande att gång efter annan hänvisa till vikten av att skydda barnet eller andra människor i omgivningen och därmed frångå principen om likvärdig konflikthantering och istället tvinga barnet att lyda. Det finns emellertid flera risker med det, den främsta att det skadar tilliten och den ömsesidiga respekten i relationen. Eftersom samarbete hämtar näring just i tillit och ömsesidig respekt betyder det att när en förälder kräver lydnad av ett barn, minskar samtidigt sannolikheten för att barnet i framtiden skall välja att samarbeta med föräldern. Det kan därför vara klokt att noga väga olika behov mot varandra innan man bestämmer sig för att använda sin makt.”

      Läs gärna hennes inlägg Men ibland måste väl barnen bara lyda.
      Tack för din kommentar. Jag har själv upplevt vanmakten som du beskriver och håller med om att det inte alltid är så himla enkelt.

  7. Hmmm.
    Hur tänkte du att vi ska LÄRA barnen vad som är rätt och fel beteende? Hur ska barnen förstå handling och konsekvens om de aldrig får nån? Barn behöver guidning, det är föräldrarnas UPPGIFT att ge dem det. Vi ska inte vara kompisar med våra barn, vi är föräldrar. Föräldrar ska förbereda barnen för ett självständigt vuxenliv.

    Vuxna får visst straff. Varför har vi annars lagar, domstolar och fängelser för? Det är Timeout med stort T!
    Om inte föräldrarna lär barnen vad de behöver veta, kommer rättsväsendet att göra det, förr eller senare. Hela samhället är uppbyggt på handling och konsekvens och ska så vara. Vad du förespråkar är anarki och laglöshet. Det tror jag inte du vill ha, faktiskt.

    • Tack för din kommentar. Jag började skriva ett långt svar till dig men insåg att jag även tidigare fått liknande funderingar så därför skrev jag ett inlägg som svar. Jag håller med dig om att vi ska förbereda barnen för ett självständigt vuxenliv. Jag vill att mina barn när de är vuxna beter sig på ett respektfullt sätt både mot sig själv och andra. Inte för att de är rädda för att annars bli straffade utan för att de faktiskt själva väljer det. Jag känner också att hela barndomen går ut på att barn sakta men säkert lär sig vad de behöver lära sig men jag tror inte att jag behöver straffa dem för att de ska lära sig detta. Du har rätt att jag inte vill ha anarki och laglöshet. Det är därför jag som ledare förespråkar ömsesidig respekt. Jag är övertygad om att vi med likvärdiga relationer lär oss otroligt mycket omkring vad som är rätt och fel genom det samspel som vi har. Hoppas att du har möjlighet att läsa dagens inlägg som ger dig ett längre svar på dina frågor.

  8. Ping: Vi har en treåring här hemma, jajjamensan |

  9. Jag tycker att du jämför väldigt bra med ”vuxenlivet”, det blir lättare att förstå på något vis.
    Har en treårig dotter som gärna inte vill följa med mig när jag säger till henne att vi ska åka hem. Jag har då vissa gånger sagt ”Då åker jag själv”, vilket jag förstår nu att jag inte borde ha sagt. Förstår precis vad du menar med det du skrev i detta inlägg, och nu vet jag hur jag ska göra nästa gång.
    Det känns även bra att du skriver att du själv har sagt liknande till dina barn – det är inte lätt att vara förälder alltid!
    Tack ska du ha!

    • Tack ska du ha för din kommentar. Blir glad för att det jag skrivit bidrar till dig. Det vi säger och gör är sällan illa menat. Modigt av dig att våga se och välja att förändra. Jag försöker också göra det. Tack för att du bidrar till mig.

      • Tack för din inspiration, jag gillar att du är ärlig och vågar berätta om dina utvecklingsområden i ditt föräldraskap…. Ibland får jag känslan av att det ska vara så mycket prestige i föräldrarskapet. Särskilt mammor, som ska göra rätt hela tiden…Jag var också en sådan, som gick in och kritiserade min man så fort han gjort ngt fel. Det slutade med att min pojke vände sig emot mig, han förstod inte att jag försvarade honom utan han hörde ju bara att jag skällde på pappa. Så då fick jag mig en tankeställare. Ibland gör vi fel och säger fel, men det viktiga är att vi sätter oss med barnet efteråt och tar ansvar för situationen. Och framförallt att vi är medvetna om vilka konsekvenser ens handlande! Det handlar ju om helheten och bygga en god självkänsla på sikt!

      • Tack för din kommentar Olivera! Barn gillar verkligen inte när deras föräldrar kritiseras. När jag kritiserar barnens pappa säger något av barnen ”skyll inte på pappa”, då vet jag att jag sårat både barn och min man. Jag brukar försöka tänka på att prata enskilt med min man men ibland kommer ”grodorna”. När vi kritiserar barnens förälder kritiserar vi indirekt barnet. Jag tror att barn identifierar sig med sina föräldrar och försvarar dem. Det är som Juul säger barn slutar inte älska sina föräldrar, de slutat älska sig själva.

        Härligt att du kunde identifiera varför ditt barn tog avstånd rån dig. Då kunde du göra något åt det. Att ta ansvar för våra handlingar och lära av våra misstag är utveckling.
        Ha en bra dag!

  10. Jag är glad att jag har en så tydlig kille som vågar säga emot! När jag backade så kom ju också sonen närmare mig… 🙂 Jag har funderingar efter en tråd på nätet kring time-out. Hur tror du är det bästa sättet att hantera om den ena förälder använder sig av time -out och den andra är närvarande. Lyckligtvis har varken jag eller mannen mycket t övers för den metoden. Men om den ena föräldern har en konflikt med barnet och väljer att köra en time-out! Jag hade blivit vansinnig, det vet jag, och min första instinkt hade varit att skälla ut pappan och ta med mig barnet! MEN i det långa loppet tror jag att det hade varit bättre att sätta sig ned med barnet och försöka hjälpa barnet och den andra föräldern till att hitta en bättre utväg. Man kan uttrycka ngt i stil med att jag gillar inte att pappa har satt dig här själv och vill hjälpa er på ett annat sätt. Är det att svika barnet? Eller tycker du att man ska avbryta direkt och ta med barnet? Jag känner mig konfunderad, för någonstans behöver man också vara beredd på att ett sådant ingripande kan leda till en större konflikt mellan föräldrarna som också blir ett för stort ansvar för barnet att bära. Jag har inga problem med att föräldrar har olika åsikter och tankar kring ”uppfostran” och att man kan göra på olika sätt och ha vardagliga diskussioner. Men när en konflikt uppstår i stundens hetta?! Juul brukar ju skriva att man som förälder inte ska gå in i stundens hetta utan ta det efteråt med den andra föräldern när båda fått överblick av situationen. Jag vet inte vilket som egentligen är skadligare för barnet. Vad tror du?

    • Vilken intressant fråga. Generellt så håller jag med om att man inte ska korrigera den andra föräldern i situationen utan ta det efteråt men om min man skulle sätta ett av våra barn i time-out funderar jag på hur jag skulle göra. Anta att det skulle gälla vårt nioåriga barn så skulle det ju vara rätt långa minuter både för barnet och för mig. Jag skulle nog be att få prata med min man och fråga honom vad han behöver just nu. Jag antar att han är frustrerad och kanske arg eller liknande. Han kanske skulle be mig att låta honom vara i fred och det skulle bekräfta det jag tror. Att föräldrar ofta väljer att sätta barn i time-out för att de själva inte kan hantera situationen. De själva behöver en stund att tänka. Ibland tror jag att det är bättre än att de gör något mot barnet som är värre. Min önskan är dock att föräldrar tar ansvar för sina känslor och sina handlingar och säger att de är de som behöver den här stunden och inte att de vill straffa barnet. Om jag skulle välja att prata med mitt barn skulle jag nog säga just det. Att det är inte alltid som vi föräldrar vet vad vi ska göra och då tar vi till sådana här metoder. Om det är en engångshändelse skulle jag inte göra något mer men om det skedde frekvent skulle jag nog vara tvungen att prata med min man och sedan med barnet. Kanske bjuda in dem till ett möte där de gemensamt kan finna nya vägar. Nu skriver jag av bara farten och tänker inte så mycket. Kanske kan jag komma fram till något klokare att skriva när jag har låtit dina frågor sjunka in och bearbetats. Jag återkommer.

      • PS! Får nog erkänna att om min man skulle göra en sådan här sak så skulle jag nog säga hans namn och kanske ordet Silvertejp (för oss betyder det ordet, behandla varandra med respekt) . Han skulle då tänka till och kanske ändra strategi. Han vet att det som sårar mig allra mest är ifall han inte behandlar våra barn med respekt.

  11. Tack för ditt svar! Har själv funderat på den i dagarna då den väckte mycket hos mig! Time-out och 5 min metoden är metoder som jag får ont i magen av! Vi bytte förskola pga att de använde sig av time-out (utan klockning) när barnen inte betedde sig rätt. Men såklart måste vi våga se nyanserna också. I vissa familjer finns det andra faktorer som också måste tas hänsyn till, exempelvis en förälder som ej kan hantera sin ilska och som kan gå över en ytterligare gräns, eller två föräldrar som är på bristningsgränsen pga av sömnbrist och avsaknad av nätverk. Då kanske det inte finns/de inte ser några andra utvägar än time -out och 5 min metoden. Men jag vill ändå tro att det måste finnas andra framkomliga vägar som inte kränker barn rättigheter och inte heller sätter deras känslomässiga utveckling på spel, även i de mest utsatta eller dysfunktionella familjer! I september ska jag lyssna på Petra. K L. Det ska bli intressant! Kommer att följa din blogg och dela! //Olivera

  12. Hej! Tack för bra tips om inskolningen! Får mig att återigen fundera på vår pågående inskolning med min 16 månaders. Jag var med honom tre hela fm och fjärde dagen blev han lämnad 2h, likaså 4 e dagen och 5:e. Han är ledsen när jag lämnar över honom. Han sträcker ut sina armar mot mig och är förtvivlad. Jag har varje gång fått lämna över honom och han försöker klamra sig fast vid mig! Tycker det är kämpigt. Och jag vet inte om jag ska stanna kvar och fortsätta bekräfta känslan men risken e ju att Jan börjar gråta igen, när jag sedan väljer att gå! Två av dagarna har han lugnat sig efter en stund och lekt och varit nöjd. Den tredje dagen hade han kommit på att jag var borta ett par ggr och blivit ledsen under fm. Jag vet inte hur mycket de bekräftar hans känslor, jag har påtalat vikten av det, men när jag lämnar honom då hör jag bara att de avleder honom. Jag har blandade känslor inför att vår son börjat på dagis då vi från början inte tänkte skola in förrän januari men eftersom de då inte kunde garantera ngn plats på den avdelningen (som är samma avdelning som storebror går på) så fick vi ta det näst bästa. Så nu ska han gå tre förmiddagar i veckan. Vi har i stort sett varit nöjda med dagiset förutom att de nu avleder honom. Men jag funderar på hur en ”lyckad” inskolning är? Jag känner att tre dagar inte är tillräckligt för att han ska känna sig någorlunda trygg med personalen, men jag vet inte. De säger att det går bra när han varit där! Och han ser ut att ha haft det okej när jag hämtar! Här hemma har han blivit mer ängslig och övervakar varenda steg jag tar! Kan inte gå in i ett annat rum och så extremt har det inte varit förut. Några kloka tankar på detta?!

    • Jag har också inskolat vår yngsta när han var ett år och fyra månader just för att han skulle få vara på samma avdelning som sin storebror. Barn är så otroligt olika. Han var trygg väldigt fort så jag var nog med endast ett par dagar. Det är otroligt viktigt tror jag att vi känner oss trygg med att barnen är trygga med personalen. Att de går till dem och blir bekräftad och tröstade av dem. När vi känner den tryggheten då tänker jag att inskolningen är klar. Som jag beskrev i tipsen har jag suttit på förskolan och läst en bok under period när barnet inte verkade trygg. Jag började helt enkelt om med inskolningen. Bästa tipsen tror jag dock du får genom att fråga dig själv vad du vill göra. Följ ditt hjärta helt enkelt.

  13. Vilket fantastiskt inlägg du skrivit! Tack för det!
    Jag har länkat till dig i min blogg för jag vill verkligen sprida detta vidare till ALLA i hela världen om det vore möjligt!
    Tack igen och ha en fin dag!
    Kram Jossan

    • Tack! Vad glad jag blir att du gillar inlägget. Det är ju ett inlägg som både berör och upprör. Har precis skrivit om det 😉 Jag har förstått att inlägget spridits en hel del senaste dagarna. Hade 1800 visningar igår. Tack för din kommentar och ha en fantastisk dag. Kram Maria

  14. Ping: Inlägg som berör och upprör | Maria Kleins blogg

  15. Ping: Den perfekta föräldraskapsboken! | Maria Kleins blogg

  16. Tack för att du tar upp detta Maria!

    Min dotter fyller snart fyra år och far illa när hon bevittnar andra föräldrar hota att överge sin barn. Själv har jag aldrig förstått hur man kan göra så.

    ”Mamma, är du rädd om mig? Du får aldrig tappa bort mig! Du vill inte tappa bort mig?”
    De finns de som vill tappa bort sina barn”

    Jag har frågat vad hon menar och till slut ar det kommit fram att hon syftar på när hon hört andra föräldrar hota att överge sina barn. Jag har försökt att förklara varför de säger så och att de inte vill tappa bort sin barn.

  17. Tack för att du tar upp detta Maria!

    Min dotter fyller snart fyra år och far illa när hon bevittnar andra föräldrar att hota överge sina barn. Själv har jag aldrig förstått hur man kan göra så och ännu mer obegripligt har det blivit sedan jag själv blev mamma.

    ”Mamma, är du rädd om mig? Du får aldrig tappa bort mig! Du vill inte tappa bort mig?”
    De finns de som vill tappa bort sina barn”

    Jag har frågat vad hon menar och till slut ar det kommit fram att hon syftar på när hon hört andra föräldrar hota att överge sina barn. Jag har försökt att förklara varför de säger så och att de inte vill tappa bort sin barn. Det gör ont i mitt mammahjärta.

    • Vår största rädsla är att bli avvisad. Att bli lämnad ensam är en hemsk känsla. Tur att ditt barn kan sätta ord på det och tur att du kan trygga. Tack för din kommentar Maria.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s