Vid vilken ålder slutar barnet att få utbrott?

När jag delade ett inlägg om ”Four reasons why you shouldn´t ignore or punish toddler tantrums” fick jag en intressant fråga om hur länge barn räknas som ”toddler” och när barnet utvecklar förmågorna som tas upp i inlägget. Föräldern tydliggör att hen förstår att det naturligtvis är individuellt.

Mitt svar på frågan lyder: Jag tänker att barn med stöd från oss vuxna sakta men säkert kommer att utveckla dessa förmågor. När vi är intresserade och nyfikna på barnets tankar, känslor, behov och önskemål kommer det att lättare kunna känna och sätta ord på det barnet upplever. När barnet möts av nyfikenhet, omtanke och kärlek kommer det möta sig själv och andra med nyfikenhet, omtanke och kärlek. Det tar som du skriver olika lång tid för olika individer. Precis när många av barnen utvecklat dessa förmågor kommer de in i tonåren. Då möbleras deras hjärnor om och de kommer att uppleva nya utmaningar tack vare hormoner och deras fysiska och psykiska utveckling.

Ska jag vara ärlig upplever jag att det finns vuxna som ännu inte utvecklat alla dessa förmågor. Ibland agerar jag själv som ett treårigt barn. Då är det otroligt viktigt att jag blir mött med den nyfikenhet, omtanke och kärlek som gör att jag kan ta ett djupt andetag, reflektera och agera annorlunda. När det gäller artikeln tänker jag att ingen människa oavsett ålder mår bra eller utvecklas av att mötas med bestraffningar eller ignoreringar. Jag vet att du som ställer frågan inte menade att du ville veta i vilken ålder man kunde välja att möta dem med bestraffningar eller ignorering. Jag ville bara tydliggöra för sakens skull. För att återgå till din ursprungsfråga kommer här några tips:

Testa nya sätt att sätta ord på det barnet känner och de behov barnet försöker förmedla. När det gäller känslor kan känslodockor eller bilder på olika känslor hjälpa. friareliv.se har bland annat behovs-och känslokort som du kan beställa. Du kan också testa att låta barnet berätta vart känslan känns i kroppen och gradera styrkan. Du kan ordna en gradmätare från 0-10 eller måla olika färger tillsammans med barnet som uttrycker olika styrkor. Utforska också barnets behov och hitta olika sätt att tillgodose barnets behov. Vi kan också själva träna på att utforska och utveckla våra egna känslor och behov. Dessa samtal görs lättast när barnet inte är i affekt. Med träning kan barnet och vi själva mer och mer uttrycka oss och förmedla vad vi behöver.

Jag tror att fler föräldrar än mig har insett att barnets utbrott handlar minst lika mycket om oss själva som om barnet. När vi som föräldrar blir tillfreds med våra känslor och behov kan vi i större utsträckning möta vårt barn och bidra med det barnet behöver i dessa situationer. Det handlar helt enkelt om vårt mod att vara sårbar.

Jag upplever att barn får frustrationsutbrott när de inte upplever sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. När de väl har dessa utbrott är det svårt att nå fram eftersom de ”stänger av”. När barn blir ignorerade eller bestraffade upplever de sig inte sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.

”Ditt barn vill inte göra det jobbigt för dig, ditt barn har det jobbigt”

Jag har tidigare skrivit om frustrationsutbrott och vad du kan göra som vuxen här och här.

 

 

Annonser

Från pappan i familjen

Hej,

Jag tänkte att det kanske är dags att introducera mig, Peter, som vickar istället för familjecoachen som fortfarande är sjukskriven efter sin operation. Maria mår för övrigt bättre för varje dag men det tar en stund att komma tillbaka.

I alla fall, jag hade tänkt skriva ett inlägg om hur vi träffades och utvecklats tillsammans men det får vänta för något som är mycket mer dagsaktuellt.  Det blev långt men jag hoppas du följer med mig till slutet, jag har liksom inte samma rutin på att skriva blogginlägg som min kära fru 🙂

Idag har vi prövats som föräldrar på ett sätt som jag tror många känner igen sig i eller kommer hamna i, kanske inte en exakt likadan situation i detalj men en med liknande saker på spel.

Idag, fick vi hjälpa vår son att hantera besvikelse på en för honom existensiell nivå. Idag fick vi åter hjälpa honom hantera besvikelsen och osäkerheten i att han kanske inte kommer kunna göra det han tycker är allra roligast och viktigast i livet, varken just nu eller i framtiden.

Vår mellangrabb G på 12 år spelar hockey och har gjort det sen han var 5-6 år. Jag minns hur han nästan varje dag under en period frågade vilken dag det var när han vaknade och när han fick svaret så sa han alltid – ”en dag närmare lördag!”. På lördag var det hockeyträning och det var verkligen veckans höjdpunkt under en lång tid. Antalet träningar växte och efter några år börjar han få ryggbekymmer, först sporadiskt men någon höst insåg vi att det var tydligt kopplat till skridskoåkningen och vi börjar försöka hitta hjälp både i hur han åkte skridskor och i vården för om det skulle vara något fel. G kämpade på med hockeyn men fick oftare och oftare kliva av när ryggen satte stopp. Det satte sig på humöret, det var svårt att koncentrera sig i skolan och till och med den syskonliga dynamiken fick sig en knäck när han inte orkade hålla humöret uppe.

I vintras var det som allra jobbigast, han har alltid hållit hoppet uppe men runt jul märktes det att han knappt ville prata hockey, inte kunde se fram emot träningar eller matcher. Fullt naturligt för vem som helst och självklart funderade vi över om det var ryggen eller annat som gjorde att motivationen sviktade. I efterhand har jag pratat med G och fått klart för mig att det var oron över att kanske inte kunna fortsätta som hockeyspelare överhuvudtaget som gjorde att han helt och hållet övervägde att sluta med hockeyn.

Jag måste säga att jag är sjukt imponerad av hur han kämpade med stretching- och sjukgymnastprogram som sakta men säkert gjorde ryggen användbar igen. Sedan råkade han ut för en brusten blindtarm som gjorde att han inte fick idrotta på ett antal veckor. När han väl kom igång igen de sista 6 veckorna på säsongen flög han fram och det var nästan tillbaka till tiden när han undrade om det snart var lördag igen med skillnaden att nu tränar han 3-4 gånger i veckan. Hela sommaren har varit skadefri och rörelseglädjen har kommit tillbaka. Sommarens stora mål har varit hockeycampen i Husum nu i helgen, dagar har räknats, skott har skjutits och inlines har åkts med campen i sikte.

Första dagen är tuff, grymt jobbig som förväntat men också vansinnigt rolig, leendet satt där det skulle även efter sista passet och vi åker till hotellet med en förväntansfull G som pratar om säsongen som kommer och alla nya kompisar som han kommer spela både med och mot. Här någonstans borde berättelsen tagit slut med en sensmoral om hur bra denna erfarenhet har varit för att bygga ”grit” och en lärdom om att om man riskerar att något skall tas ifrån en så kommer man uppskatta det ännu mer. Tyvärr gör den inte det.

Vi sover alla gott på hotellet i Övik men det märks redan när vi väcker G att något är fel. Ryggen känns av igen och det märks på alla sätt, kroppsspråket, rösten, humorn och allt annat. Hela morgonen går i moll för vi vet ju alla vad det innebär, i bästa fall att vi får en till höst där frågan inte är hur roligt vi kommer ha ihop med hockeyn, utan om det överhuvudtaget kommer gå att genomföra den. I värsta fall ett läge där hockeyn kommer bli något han måste sluta med i förtid, inte för att han hittar något roligare att göra utan för att hans kropp säger stopp.  Något som vi förträngt i nästan 6 månader nu.

Det är i de här stunderna som man, i efterhand, känner sig lyckligt lottad att jag och Maria fått utvecklas sida vid sida i föräldraskapet. Det är nu man inser att vi båda tränat så mycket på att hantera situationen i stunden, utan att dras med för mycket i känslan själv men ändå låta G får känna det han känner. Att lyssna på känslorna och försöka tillgodose behoven även om han inte själv kan sätta ord på dem.

Vad gör man när ett stort fett betongblock ställer sig i vägen för ens barns drömmar? Det här är inget vi kan sopa undan med en curlingsop, inget vi kan avleda bort barnets uppmärksamhet ifrån, inget vi kan hota, muta, belöna oss ur. Nu är det på riktigt.

I morse gick vi på autopilot, vi gjorde säkert inte allt rätt och visst fanns det en egen oro att hantera men någonstans känns det ändå som om vi kan summera dagen med fler plus än minus. I morse var vi väldigt praktiskt lagda för att se om det fanns något vi kunde göra för att ge honom möjlighet att komma ut på isen igen. Samtidigt kan jag reflektera över några saker som jag tror var viktiga för honom både på kort sikt, men också på lång sikt:

  • Vi fanns där för honom, i hans känslor utan att gå igång på våra egna känslotankar och var de ledde oss.
  • Vi peppade honom att kämpa och inte tappa hoppet, men utan att pusha honom att göra saker som inte kändes rätt för honom.
  • Det slutliga beslutet om att gå ut på isen igen eller inte låg hela tiden hos honom.
  • Då han ville försöka men med möjlighet att välja hur mycket han gjorde och vilka övningar han kunde delta i besökte vi tillsammans ledaren innan morgonpasset. Han hade själv haft problem med ryggen och gav G möjlighet att själv bestämma över sitt pass.
  • När G väl tog beslutet att vi skulle åka hem, efter ett halvt första pass och försök att med värme och annat lindra smärtan, så kom några tårar. Vi möttes i en kram utan några barriärer mellan oss.

Jag tänker på hur jobbigt det hade varit för ett barn att ta ansvar inte bara för sina egna känslor utan också sina föräldrars, hur maktlöst det skulle känna sig om någon annan skulle bestämma huruvida de skall fortsätta göra något som gör så ont att det inte längre är roligt och jag tänker på hur ensamt det kunde vara för ett barn i en liknande situation vars kontakt med sina föräldrar inte tillät att de delade med sig av alla sina känslor på ett naturligt sätt.

Vad fick mig att skriva det här blogginlägget? Jo, jag skulle vilja mena på att det föräldraskap som Maria förmedlar och som vi båda levt med under en längre tid är så mycket mer än något som går att placera in på en skala mellan Auktoritär och Eftergiven som nästan hela föräldradebatten konstigt nog verkat ha snöat in på. Att mötas sina barn med ömsesidig respekt fungerar på så många fler tillfällen än är vi är oense om läggning, mat och läxor. Att möta sina barn med ömsesidig respekt kräver mer av att vi är vårt autentiska själva men gör det också möjligt för barnen att bli det helt naturligt. Att möta sina barn med ömsesidig respekt gör att de lär sig att förstå både sina egna och andras känslor och behov.

Jag är övertygad om att många av er som läser detta redan har ett förhållningssätt grundat i ömsesidig respekt, även om ni inte själva skulle beskriva det med era egna ord. Tyvärr så inser jag också att det finns många i världen som fortfarande ser världen i svart och vitt, som tror sig måsta välja mellan en svart och en vit sida även i föräldraskapet, en falsk dikotomi som vår äldste son skulle uttryckt det.   I min värld så innehåller idén om ett föräldraskap baserat på ömsesidig en hel palett med färger snarare än svart och vit.

Min förhoppning som jag vet att jag delar med Maria är att fler och fler skall få upp ögonen för hur viktigt det är med rika relationer i familjen, att bygga dem på ömsesidig respekt och hur viktigt och roligt det är att reflektera över sina tankar, känslor och behov.  Hjälp oss gärna genom att hitta bloggar, inlägg, böcker och artiklar som ni tycker hjälper er och dela dem med oss, era vänner och världen. Ju fler vi är som delar med oss desto fler kan vi få med oss och desto fler barn och unga kan få växa upp med en känsla av att vara sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.

Tack för mig, jag hoppas Maria återkommer snart till datorn med ett nytt inlägg inom kort. (Edit 170828 Jag vill också vara tydlig med att G vill och kommer att fortsätta med hockeyn men vi kommer vara noggrannare med att värma upp och göra alla de övningar som hjälper hans rygg.)

PS! Tipsa gärna er kommun, skola, förskola, idrottsförening, kyrka om Marias föreläsningar, studiedagar och kurser. Om du själv är driven och har tillgång till en lokal som rymmer minst 25 deltagare kan du också kontakta oss för eventuellt samarbete.

En föreläsning som ger näring till självkänslan

Föräldraskapet kan vara utmanande men det finns också otroligt många möjligheter till glädje och utveckling tillsammans med våra barn.

Jag vill förmedla ett förhållningssätt som grundar sig på ömsesidig respekt där vår nyfikenhet för vårt barn och vår ärlighet till vår omgivning visar vägen. Mitt mål med föreläsningen är att både barn och förälder ska känna sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar genom ömsesidig respekt. Jag är övertygad om att vi får näring till vår självkänsla när vi blir mött på det sättet av människor som betyder mest för oss. När vi känner att vi bidrar till dem och att de bidrar till oss. Det får oss känna att vi är värdefulla precis som vi är. Vi är tillräckliga.

bild1Det krävs mod att förändras som förälder. Jag delar på ett öppenhjärligt sätt med mig av mina egna ”misstag” och insikter. Exempel i föreläsningen är hämtade framförallt från ålderspannet 1-9 år. Men då det handlar om möten mellan människor, och inte innefattar några belönings-eller bestraffningssystem, går det lätt att applicera i alla relationer. Föreläsningen passar för alla som möter barn i sin vardag, föräldrar, mor-och farföräldrar, förskollärare, barnskötare, lärare.

Citat från arrangör, förskollärare och förälder: ”I ditt föredrag ger du kraft och skapar positiv känsla av möjlighet till förändring i rätt riktning. Du ger konkreta tips för genomförande och tilltro till egen förmåga till föräldrarna personligen”

Fick bland annat denna återkoppling av en deltagare på min föreläsning den 10 november 2015:  ”Tack så mycket för igår! Jag blev helt tagen, fick så många aha-upplevelser. Kände verkligen igen mig i många av situationerna som du berättade om. Det här skulle jag ju ha fått lyssna på för länge sen när jag var mitt upp i stridens hetta. Fast tänker ändå att jag kommer att ha nytta av det i framtiden också. Jag blev både rörd och fick fnissa igenkännande. Jag fattar inte var tiden tog vägen!?”

 

Alla vill vi bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar

Jag vill att både vuxna och barn ska känna sig tillräckliga och värdiga kärlek, tillhörighet och respekt. Tillräckliga barn och tillräckliga föräldrar. När jag skriver tillräckliga föräldrar finns det säkert någon som tänker på begreppet ”good enough parent”. Jag gillar begreppet, men endast när det går hand i hand med ”good enough child”.

(Tillagt den 17 februari) Jag gillar också Lars H Gustafssons text om begreppet värdighet i boken  ”Relationsrevolutionen – om mötet mellan barn och vuxen”:

”För ett barn handlar begreppet värdighet om att få känna att det duger som det är. Motsatsen till en känsla av värdighet är därför en känsla av skam.

Det första påståendet får som konsekvens att barnet ska ha rätt att få uppleva: Jag är den jag är och duger bra så. Mina föräldrar och pedagoger är glad över att jag är just sådan och inte på något annat sätt.

Följden av det andra påståendet är att aktiv skambeläggning aldrig kan accepteras, eftersom den hotar barnets känsla av värdighet.” (Tillagt den 17 februari)

bild1För mig är likvärdighet och ömsesidig respekt basen för en trygg relation. Att både vuxna och barn ska bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar är det som hela tiden driver mig, att fortsätta utveckla mitt företag, Familjecoachen i Norr. I nio år har jag fått jobba professionellt med familjeutveckling. Förälder har jag haft äran att vara i över 25 år.

Jag är tacksam över hur mycket jag har lärt mig om mig själv under dessa år. Möten med min man och våra barn har bidragit otroligt mycket till mig. Att varje dag vakna och veta att jag har människor som jag älskar och som älskar mig är livet. Helt underbart!

Jag tror att vi blir medvetna om vem vi är, i möten med våra barn. Förutsatt att vi väljer att vara sårbara och öppna för de gåvor som dessa möten ger. På samma sätt kommer vi att bidra med gåvor till våra barn. För att detta ska kunna ske, krävs det att det finns en trygg famn att landa i, i både i med-och motgångar. Någon som får oss att känna att vi är tillräckliga.

Jag tänker att vi varje dag kan välja att helhjärtat möta oss själva och våra barn. Det är ett val vi kan göra varje dag.

Vill du bli inspirerad när det gäller möten med barn? Vill du reflektera över hur tankar, känslor och handlingar hör ihop? Vill du skratta tillsammans med andra som sitter i samma båt? Då kan jag rekommendera min föreläsning ”Att se och bli sedd-om nyfikenhet och ärlighet vid möten med barn”. Du kan tipsa din förskola, skola, förening eller kyrka om mig så kan jag komma och inspirera nära dig. Du kan också komma till Stockholm den 22 maj.

Du kan välja att gå själv eller tillsammans med en vän eller tre. Boka din plats här.

Vill du hellre inspireras genom böcker kan du kanske hitta några tips här.

Gillar du det du läser på min blogg? Tipsa gärna vänner att följa mig här eller på Facebook. Vill du bidra till mig? Då får du gärna tipsa dina nära och kära i Stockholm om min föreläsning den 22 maj. Tack på förhand!

Citat från arrangör, förskollärare och förälder: ”I ditt föredrag ger du kraft och skapar positiv känsla av möjlighet till förändring i rätt riktning. Du ger konkreta tips för genomförande och tilltro till egen förmåga till föräldrarna personligen”

Fick bland annat denna återkoppling av en deltagare på min föreläsning den 10 november 2015:  ”Tack så mycket för igår! Jag blev helt tagen, fick så många aha-upplevelser. Kände verkligen igen mig i många av situationerna som du berättade om. Det här skulle jag ju ha fått lyssna på för länge sen när jag var mitt upp i stridens hetta. Fast tänker ändå att jag kommer att ha nytta av det i framtiden också. Jag blev både rörd och fick fnissa igenkännande. Jag fattar inte var tiden tog vägen!?”

 

Det börjar med oss själva

Jag lyssnade för flera månader sedan på ett videoklipp där en person beskrev allt som barn borde lära sig. Jag kan inte hitta tillbaka till videoklippet men när jag hittade tankarna jag då skrev kände jag att jag ville publicera mina reflektioner.

Jag lyssnar på ditt inlägg och som vanligt har jag ett barnperspektiv när jag lyssnar. När jag tänker utifrån det, har jag några saker jag funderar på. Behöver barn ”lära sig” det du påtalar i klippet? Eller är det så att barn i själva verket har med sig väldigt mycket från början och att det är vi vuxna som behöver fundera på, hur vi med vårt beteende ibland ”avprogrammera” barnen.

Jag tänker att barn ofta gör som vi gör. Kanske är det så att vi vuxna kan behöva fundera på hur vi hanterar förluster. Hur vi kan glädja oss med andras framgång utan att själva känna att vi är sämre. Kanske kan vi vuxna visa mer tålamod och låta saker och ting få ta sin tid. Tänker på hur frustrerade vi kan bli, om något tar längre tid än vi förväntat oss tex när barnen vill avsluta sin lek innan de åker med oss och handlar. Kanske kan vi vuxna värdera pengar och kämpa lite mer när det tar emot. Kanske kan vi vuxna se olikheter som berikning och respektera varandra. Kanske kan vi vuxna vara vänligare och mer empatiska. Kanske kan vi vuxna visa att vi kan ge varandra närhet och kontakt, utifrån hur vi och andra vill få dessa behov tillgodosedda. Kanske kan vi vuxna skilja på våra beteenden och vår person. Kanske kan vi vuxna vara mer tacksamma över det vi har, men också över de barn vi har förmånen att lära känna. Kanske kan vi vuxna älska oss själva mera.

Kanske skulle det du tog upp vara väldigt naturligt för barnen om vi vuxna förmedlade detta i vår vardag. Jag tänker att det är vi vuxna som är barnens förebilder och att det är viktigt att lägga ansvaret för allt detta där det hör hemma. Hos oss vuxna.

Jag tycker det är otroligt viktigt att barn i tryggheten av hemmet får uppleva mycket av det du beskriver, men jag tror det är viktigt att vi inte får det att låta som om det är något fel på barnen och att de behöver ”lära sig”. När det gäller kramar tycker jag det är otroligt viktigt att värna om allas integritet. Alla barn gillar inte att kramas och det är okej. De kan fortfarande ge till andra och själva ta emot, utan att kramas. Det är viktigt att både vuxna och barn får känna att deras gränser respekteras.

Generellt upplever jag att många av de utmaningar som du beskriver skulle inte uppkomma om vi vuxna hade fått med oss att alla känslor är okej. Det är okej att vara besviken, sorgsen, arg, ledsen och så vidare. Men det är svårt att hantera dessa känslor hos våra barn om vi själva inte är trygga med dem. Tack för att du fick mig att reflektera över detta.

Gilla gärna Familjecoachen på Facebook för kontinuerliga uppdateringar.

Kravlöshet är symptomet Eberhard, inte orsaken

Gästbloggare är inte vanligt förekommande på min sida, men vissa texter är så bra att jag inte kan låta bli att erbjuda personen att gästblogga. Denna gången är det Carola Ahlsson som får göra sin röst hörd på min sida.

”Jag känner igen mig i Eberhards krönika Kravlöshet förstör relationer. Jag erkänner att jag har låtit barnen se på tv under middagen någon gång för att slippa konflikten. För att själv få i mig maten i lugn och ro när jag är trött efter en fullspäckad och krävande dag på jobbet.

Jag känner igen mig i att när mina barn har sin speltid har jag tagit tillflykt till min smartphone för att undvika disk, tvätt, matplanering och gräsklippning. Att få en stunds hjärnvila från vardagens alla måsten. (Vilket ironiskt nog ger mig mer hjärnstress.)

Jag känner igen mig, men jag håller inte med. Kravlösheten är inte det moderna föräldraskapets ledstjärna. Det är mer komplext än så!

Mina erfarenheter säger mig att dagens föräldrar vill anamma det nya föräldraskapet och lämna det auktoritära bakom sig. De vill vara närvarande föräldrar som skapar bra relationer med sina barn och en fungerande familj där medlemmarna stöttar och hjälper varandra. De vill ta ledarskapet, vara tydliga, sätta sina egna gränser, tala om sina egna behov, lyssna på barnens behov och involvera sina barn i hushållsarbetet. De vill ha ett föräldraskap som bygger på respekt, tillit och lyhördhet för individer. Det vill i alla fall jag.

Men kan det vara så att inte alla av oss klarar det fullt ut? Dels för att vi kanske har något annat i bagaget och ryggmärgen som kräver en del jobb att förändra, dels för att tiden inte räcker till!?

Bild1Dagens föräldrar jobbar 100%, har stora hus, dyra bilar och kläder, båtar och åker på semester flera gånger om året. Eller är ensamstående med ett tungt försörjningsansvar. Samhället talar om för oss att det är rätt och att vi är bra medborgare som upprätthåller arbetslinjen och konsumerar. Om vi slutar konsumera hotar vi den ständiga tillväxten. Dessutom talar samhället om för oss att om vi jobbar deltid så hamnar vi i kvinnofällan och vi får höra kommentarer som ”jag förstår att det är du som drar det tyngsta lasset därhemma” av oförstående kollegor. (Från en kvinnofälla till en annan – heltid på jobbet plus hushållsarbetet!) Dagens föräldrar tränar och trycker dessutom in egna aktiviteter i det redan fullspäckade schemat för att fylla på energi och kompensera för all energi som går åt på jobbet.

Och i allt det här – var finns tiden för barnen? Det är några få timmar per dag som vi har med våra barn och därefter en aktivitetsspäckad helg. Kan det vara så att vi tar de lätta vägarna ut för att vi och även barnen är så trötta att vi inte får till ett bra samtal eller en mysig pyssel- eller läsestund? Kan det vara så att vi är så flyktbenägna att vi inte bemöter våra barns behov av samvaro och mental kontakt? Är det i så fall märkligt att barnen agerar ut och gör tokigheter för att få kontakt med sina viktigaste personer i världen? Är det märkligt att barnen vill sova med sina föräldrar och få fysisk närvaro istället för den mentala närvaro de kanske inte får? Är det märkligt att det inte blir någon tid för underhåll av den vuxna relationen?

Och hur blir det om vi vill en sak och gör en annan? Om vi går emot våra egna värderingar om föräldraskapet och hur vi vill leva våra liv. Kan det bli så att vi mår dåligt av att vi inte är sanna mot oss själva så att vi inte kan sova på nätterna, har ångest på dagarna och blir ännu mer dränerade så vi inte kan leda vår familj?

Nu tänker du kanske att det är ett fritt val. Ja, det är ett fritt val, men för den som inte är en väldigt målmedveten person och tidigt identifierar hur en vill driva Sitt Liv och Familjen AB så kan ta det ta några år med barn och familj innan en kan svänga skutan och realisera sitt bästa föräldraskap. Och det kräver en hel del kraft att stå emot arbetslinjen, att jobba deltid, identifiera sina egna livsval och leva dem fullt ut. Hur många gånger har en inte hört ”jag kan inte jobba deltid för jag får ändå bara göra lika mycket jobb med mindre betalt”. Det börjar med att en inte kan sätta sina egna gränser och säga nej på jobbet och slutar med att en inte orkar säga nej på hemmaplan och ställa krav på barnen.

Som grädde på moset är det inte bara en utan många fler som gärna skriver krönika efter krönika om hur slapphänta dagens föräldrar är. Det är lätt att se symptomen och kritisera – men vem skriver om orsakerna bakom och lösningarna? (Förutom Jesper Juul, Familjecoachen Maria Klein och Petra Krantz Lindgren) Jag är övertygad om att både barn och föräldrar vill rätt saker och gör rätt saker om de kan och har möjlighet och rätt förutsättningar.

I mitt föräldraskap fungerar det i alla fall inte att endast addera större krav på barnen, även om det också behövs och barnen i vissa fall till och med efterfrågar det. Om jag endast ställer krav får jag revolt. Om jag ger och tar hittar jag ett sätt till samarbete och ömsesidig respekt.

Jag tänker att vi behöver prata om något mer än arbetslinjen, kvinnofällan och ständig tillväxt. Vi behöver börja prata om barnlinjen – barnens rätt till båda sina föräldrar och deras närvaro. Vi behöver prata om personligt ledarskap, work-life-balance och downshifting, att stå upp för sin familjs behov och att sätta relationerna i främsta rummet, både barn- och vuxenrelationer. Vi behöver prata om att det är olika lösningar som passar för olika familjer och vi behöver respektera allas olika val. Vi behöver ge varandra tid, både barn och vuxna.

Och det viktigaste av allt, vi behöver vara sanna mot oss själva och leva våra värderingar. Annars kommer våra barn att upprepa våra misstag.”

Ett stort tack från mig till Carola för denna text.

Som vanligt får ni gärna dela texten ifall ni känner att den bidrog till er. Följ gärna mig på Facebook och prenumerera på mina inlägg.

Semestertips för barnfamiljer

Semestern närmar sig och så även alla förväntningar på hur vår semester ska se ut. Ju högre förväntningar desto svårare är det att leva upp till dem. Ju mer vi anstränger oss desto högre krav har vi på att det ska bli lyckat. För en del som lever i bonusfamiljer ska dessutom alla inblandade leva upp till förväntningen att alla ska fungera ihop trots att de resten av året knappt träffas.

Jag tror det är viktigt att involvera hela familjen. Det spelar ingen roll vilket fantastiskt ställe ni tänkt åka till om inte alla i familjen är med på ”båten”. Samla familjen och försök att ta reda på mer om vilka behov var och en har och försöker få tillgodosedda. Vad får dem att känna att det är semester? Vad får er att känna att det är semester? Hur ska er semester vara för att den ska bidra till var och en? Ni kan till exempel göra kollage för att var och en ska få beskriva sina tankar, känslor och behov. Köp in stora papper och samla ihop så många tidningar som ni bara kan med härliga bilder. Klipp och klistra. Låt det ta sin tid. Kanske behövs flera tillfällen innan alla känner sig klara.

Var och en får sedan beskriva sin drömsemester. Vad ska den innehålla? Vilka känslor ska de olika delarna få er att känna? De som lyssnar får gärna ställa nyfikna frågor men inte ifrågasätta. Låt drömmar, tankar och känslor flöda fritt. Vilka behov kan ni ana ligger bakom valet av bilder? Är det vila, motion, inspiration, nöje, frihet … Sätt gärna ord på behoven och kolla av om det är det behovet som ligger bakom.

När alla har fått berätta kan ni försöka skapa er gemensamma semester. Vad ska den innehålla? Vad vill var och en ta med sig från sina bilder? Även om vi inte kan tillgodose ett visst behov med just den bild som barnet eller föräldern visat så kan det behovet tillgodoses. Det gäller bara att använda fantasin och tillsammans hitta lösningar. Våra behov går att tillgodose på så många olika sätt. När vi är flera är utmaningen att tillgodose så många behov som möjligt utan att det sker på bekostnad av andras.

Vad kan var och en bidra med för att semestern ska bli så som ni gemensamt kommit överens om? Viktigt att tänka på är att barn kan komma överens om ganska mycket men det kan vara svårt att sedan leva upp till överenskommelsen. Anpassa kraven efter ålder och mognad. Låt det bli som det blir. Tänk på att det här är önskemål och de går inte alltid att uppfylla. Om jag ska vara ärlig så har jag efter flertalet semestrar med fem barn och ibland fyra vuxna insett att ju mindre vi planerar desto bättre blir det. Att ta dagen som den kommer och njuta av tiden tillsammans är många gånger nyckeln till njutbar semester. För en del är semester att inte göra något och det gäller även att ta deras behov i beaktan. Under skolåret ställs höga krav på att anpassa sig till andra och göra allt oavsett om man vill eller inte. Pressa inte barnen att umgås med varandra eller kompisar ifall de faktiskt får energi av att vara med sig själva. Semester är en möjlighet att också få göra ingenting och bara vara.

Då det i en familj kan finnas många olika viljor gäller det verkligen att använda fantasin för att få till det hela. Vissa saker kanske bara några i familjen vill göra. Hur kan ni lösa det? Alla barn vill gärna ha egen tid med en förälder och det tror jag är viktigt att försöka få till. Låt varje barn ha en speciell tid med var och en av er föräldrar. En tid när ni bygger exklusivt på relationen med bara detta barn. Lär känna varandra på djupet och välj att lyssna mer än vad ni pratar. Var genuint nyfiken och inse vilken gåva det är att du får umgås just med detta barn. Behoven av kontakt och närhet tror jag är viktiga att vi tillgodoser för att både vi och barnen ska må bra.

Hur gärna vi än vill ha en idyll så kanske den inte ser likadan ut för våra barn. Genom att våga se det kanske vi kan hitta nya vägar. Att se, höra, bekräfta, respektera och ta barn på allvar är inte lätt men det är värt mycket för relationen.

Slutligen kommer vi till det här med tacksamhet. Vi vuxna förväntar oss att barn ska vara så himla tacksamma för att vi ger dem än det ena och än det andra. Barn behöver inte så mycket för att må bra. De behöver en rik relation med oss och det innefattar varken prylar eller resor. De behöver tid med oss. De visar sin tacksamhet genom att om och om igen söka vår kontakt. När vi ärligt kan visa tacksamhet över att vi får förmånen att umgås med dem då händer något som vi kan njuta av både på semestern och resten av året.

BildBenjaminpasommarvagEn promenad på skogsvägar man inte tidigare gått på kan tillgodose rätt många behov. Rörelse, lärande, samhörighet, kontakt. Något som också kan vara spännande är geocaching eller grottjakt. jag tipsar om det men också mycket mer i inlägget Vad kan vi göra med familjen.

……………………………..

Vill du inspireras i ditt föräldraskap eller i din roll som pedagog? Jag föreläser och håller i kurser och studiedagar för privatpersoner, skolor och olika organisationer. Jag anordnar också kurser i Stockholm vid intresse. info@mariaklein.se

 

 

 

 

 

Pedagog eller förälder till tonåring i Skellefteå

Den 21 maj kommer jag till Nyhamn utanför Skellefteå. När våra barn närmar sig tonåren kan vår relation testas ordentligt. ”Tonåringen går igenom en period av kroppslig förändring men också en fullständig ”ommöblering” av hjärnan”. Det är som Lars H Gustafsson skriver i sin nya bok ”Relationsrevolutionen” att det är lätt att vi underskattar betydelsen av den hormonstorm som tonåringens inre kommer att vara med om. Deras sexualitet väcks på allvar till liv men deras känsloliv kommer också i svängning. De blir både hatiska och förälskade, både arga och kärleksfulla och svängningarna mellan ytterligheterna går snabbt.

Jag tänker att tonåringen går igenom en stor förändring både kroppsligt och mentalt. Vi föräldrar kanske inte känner igen dem och uttrycker detta vilket skapar ytterligare frustration för tonåringen som ställer sig frågor:  Vem är jag? Vad är meningen med livet? Är jag värdig kärlek? Är jag tillräcklig?

Tonåringen kan känna sig ensam i en värld som inte förstår de utmaningar som de ställs inför. De kanske möts av kommentarer som: Det finns de som har de värre. Själv minns jag ”Tänk på barnen i Afrika” som kastades på oss när vi klagade som ungdomar.

Precis som i andra utmaningar när det gäller föräldraskapet tänker jag att fokus för min del ligger på att underhålla relationen och inte låta något eller någon komma i mellan.

Hur kan jag berika vår relation? Hur möter jag min tonåring på morgonen? Hur möter jag min tonåring efter skola och jobb? Vad kan jag som förälder göra för att fortsätta ha kontakten? Jag vill vara tydlig med att jag värnar relationen till min tonåring men det innebär inte att jag skulle släppa på mitt föräldraansvar. Jag är fortfarande ansvarig för att fatta ”obekväma” beslut som tonåringen ännu inte är mogen att fatta själv.

Jag tänker också att vi kan få lite vägledning om vi funderar på vad vi själv behövde när vi var tonåringar. Vad gjorde våra föräldrar som var bra? Vad hade de kunnat gjort annorlunda? Om vi idag skulle gå igenom samma förändring som våra tonåringar vad skulle vi ha önskat? Kanske lite omtanke och kärlek.

Precis som i alla relationer är det viktigt med NÄT. Att vi försöker fånga in både våra tonåringars och våra egna känslor, behov och önskningar samt tillsammans försöker finna lösningar.

  • Nyfiken på vad den andra tycker, tänker, känner, behöver och önskar.
  • Ärlig med vad jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar.
  • Tillsammans hitta lösningar som tillgodoser både den andras men också mina egna behov.

Men vi föräldrar är ju inte heller mer än människor och kan behöva lite kärlek och omtanke. Det är inte alltid våra tonåringar kan ge oss detta då de är fullt upptagen med sitt eget kaos. Men vi kan alltid ge oss själva lite självmedkänsla. Att inse att jag inte är ensam om mina upplevelser. Det finns fler tonårsföräldrar som är med om liknande saker. Jag kan omfamna mig själv och visa mig medkänsla på samma sätt som jag kan visa min tonåring medkänsla. Jag är tillräcklig och värd att älskas. Jag kan sätta ord på mina känslor och behov och förmedla dem till min omgivning.

Ingen är tankeläsare och få är minnesmästare

Vi kan behöva upprepa våra önskemål.

Bild1Jag önskar dig varmt välkommen till Nyhamn mellan 13-16 den 21 maj. Jag erbjuder en rabatt ifall ni är fyra stycken som går samtidigt. Då betalar ni 600 kr annars är priset 175 kr per person. Anmälan här.

Jag kan också ta betalt på plats med Izettle men ni behöver ändå berätta att ni kommer eftersom det kommer att finnas fika till självkostnadspris på plats och vi vill att det ska räcka till alla.

Sprid gärna till vänner och bekanta i närheten av Skellefteå.

Tack till trogna läsare och en önskan om hjälp

Bild1Jag känner mig glad och tacksam över att många följer min blogg. Jag lovar att aldrig mer göra Blogg100 som jag förstod gjorde att endel valde att sluta följa min blogg. När jag nu har föreläst en hel del är det extra roligt att mina läsare ger sig till känna i publiken. Tack för det!

Jag får ofta förfrågningar om jag kan komma till läsares hemorter och det allra enklaste är om ni hittar någon förening, kyrka, skola eller förskola som kan tänka sig att arrangera ett evenemang. Det kan vara föräldramöten eller andra inspirationstillfällen. För att nå ut till så många som möjligt behöver jag din hjälp.

Jag som gillar att göra saker på en gång tänker träna mig i tålamod. Det är helt enkelt dags att bli lite proaktiv! Jag tänker helt enkelt planera mitt företagande för en gångs skull. Just nu tänker jag se till att boka in några föreläsningar och kurser inför hösten 2016 och våren 2017. Jag har såklart fortfarande möjlighet att med kort varsel komma innan sommaren. Jag kommer gärna och föreläser på förskolor och skolor. Om några enheter går ihop blir det kostnadseffektivt även om jag behöver resa med övernattning. I Stockholm, Göteborg och Linköping kan jag fixa övernattning så till dessa orter blir det endast resekostnader som tillkommer. En föreläsning kostar ca 12 000 kr exklusive moms. Det kan bli billigare om flera bokar under samma resa samt dyrare ifall man vill ha ett material som jag ännu inte hunnit skapa. Ett tips är att anordna en studiedag för pedagoger på dagen och en föreläsning för föräldrarna på kvällen. Då kan ni slå två flugor i en smäll. Jag är öppen för förslag på lösningar och priser.

I dagsläget har jag tre föreläsningar som jag gärna förmedlar.

Att se och bli sedd – om nyfikenhet och ärlighet vid gränssättning. Föreläsningen tar upp betydelsen av att både vuxen och barn blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar genom nyfikenhet, ärlighet och ömsesidig respekt. Den passar bäst för föräldrar och pedagoger med barn i åldrar upp till åtta år. Men om man har lite fantasi som deltagare har åldern ingen betydelse. Det mesta går att omsätta till möten med såväl 12 åringar, tonåringar och partners 🙂

Du fattar ju ingenting – att förstå tonåringen och skapa kontakt. Föreläsningen tar upp hur vi ibland hindrar kommunikation och hur vi kan göra för att skapa kontakt. Den passar bäst för föräldrar och pedagoger med barn i åldrarna 10 och uppåt. Men om man har lite fantasi som deltagare har ålder ingen betydelse. Det mesta går att omsätta till möten med allt från yngre barn till vuxna.

Barn som trivs och utvecklas – om att skapa möjligheter i hemmet och skolan. Föreläsningen tar upp om motivation och behoven kompetens, autonomi och samhörighet. Vad som hjälper och vad som stjälper. Den passar bäst för föräldrar och pedagoger med barn i skolåldern. Men alla behoven som tas upp har även yngre barn och vuxna så det går lätt att omsätta till möten med alla åldrar.

Alla föreläsningarna är tre timmar långa men kan kortas vid behov. Alla tre går också att ordna som studiedagar eller workshops. Jag har även en kurs som jag kan hålla på helger om lokal går att ordna. Den kursen handlar om förälderns och barnets behov samt hur allas behov kan bli tillgodosedda.

Studiedagen ”Om nyfikenhet och ärlighet vid möten” uppskattades rejält av pedagoger i både Vindeln och Göteborg.

På frågan ”Skulle du rekommendera denna studiedag till andra kollegor?” svarade deltagare:

”Absolut, innehållet är mycket värdefullt för alla inte minst för oss som jobbar med barn.”

”Ja, det skulle jag verkligen kunna. Du är en inspirerande person som helt utan manus pratar och det gör det levande, du tar konkreta episoder från ditt liv, man kan sätta ihop din teori med praktiska exempel och koppla ihop det.” PS! Jag har såklart ett manus.

”ABSOLUT!!! Fantastiskt bra och utvecklande för mig själv och hur jag ska tänka kring och bemöta andra!”

”Ja, det skulle jag göra, inte bara till kollegor utan i allmänhet. Jag tycker att det är viktigt att se en person ur ett perspektiv där det inte finns något rätt eller fel, utan där vi ser och bemöter personen utifrån den själv.”

Följ mig gärna på Facebook.com/familjecoachen eller prenumerera på mina inlägg här på wordpress. Dela gärna vidare om du gillar det jag skriver.