En föreläsning som ger näring till självkänslan

Föräldraskapet kan vara utmanande men det finns också otroligt många möjligheter till glädje och utveckling tillsammans med våra barn.

Jag vill förmedla ett förhållningssätt som grundar sig på ömsesidig respekt där vår nyfikenhet för vårt barn och vår ärlighet till vår omgivning visar vägen. Mitt mål med föreläsningen är att både barn och förälder ska känna sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar genom ömsesidig respekt. Jag är övertygad om att vi får näring till vår självkänsla när vi blir mött på det sättet av människor som betyder mest för oss. När vi känner att vi bidrar till dem och att de bidrar till oss. Det får oss känna att vi är värdefulla precis som vi är. Vi är tillräckliga.

bild1Det krävs mod att förändras som förälder. Jag delar på ett öppenhjärligt sätt med mig av mina egna ”misstag” och insikter. Exempel i föreläsningen är hämtade framförallt från ålderspannet 1-9 år. Men då det handlar om möten mellan människor, och inte innefattar några belönings-eller bestraffningssystem, går det lätt att applicera i alla relationer. Föreläsningen passar för alla som möter barn i sin vardag, föräldrar, mor-och farföräldrar, förskollärare, barnskötare, lärare.

Citat från arrangör, förskollärare och förälder: ”I ditt föredrag ger du kraft och skapar positiv känsla av möjlighet till förändring i rätt riktning. Du ger konkreta tips för genomförande och tilltro till egen förmåga till föräldrarna personligen”

Fick bland annat denna återkoppling av en deltagare på min föreläsning den 10 november 2015:  ”Tack så mycket för igår! Jag blev helt tagen, fick så många aha-upplevelser. Kände verkligen igen mig i många av situationerna som du berättade om. Det här skulle jag ju ha fått lyssna på för länge sen när jag var mitt upp i stridens hetta. Fast tänker ändå att jag kommer att ha nytta av det i framtiden också. Jag blev både rörd och fick fnissa igenkännande. Jag fattar inte var tiden tog vägen!?”

 

En kärleksfull Jul

Jag vill tacka dig som valt att följa min blogg eller Familjecoachen på Facebook under 2016. Jag uppskattar alla mail och meddelanden som ni har skickat. Jag uppskattar alla delningar som har gjorts på Facebook.

Jag vill tacka dig som valt att komma på någon av de föreläsningar som jag har hållit under året. Det är fantastiskt roligt att möta er föräldrar och tillsammans få dela några timmar av livet. Vi sitter alla i samma båt. Att vara förälder är både utmanande och fantastiskt givande.

Jag vill tacka dig som valt att coachas av mig. Jag ler när jag tänker på hur roligt det är att få följa dig när du utvecklas tillsammans med dina barn. Ibland känns det som om jag träffat er alla, även om vi endast konverserat via telefonen.

Jag vill tacka dig som skriver och frågar efter min bok. Jag ska försöka bli klar med den under 2017. Din uppmuntran har bidragit till mig.

Tack för alla berikande möten under året. Jag hoppas att vi ses även nästa år.

bild1Jag och min familj önskar er en Kärleksfull Jul och Ett Gott Nytt År.

För mig är kärleksfull jul att:

Umgås med familjen

Välja julavkoppling istället för julstress

Lev upp till mina egna förväntningar istället för andras

Skapa många tillfällen för närhet och kontakt

Härliga utflykter

Berätta för alla i min familj att de betyder mycket för mig

Tillsammans med barnen bidra till andra barn via Unicefs gåvoshop

Försöka göra gott för mig själv och andra

Vad är en Kärleksfull Jul för dig?

 

 

 

 

 

 

Boktips 2016

bildbockerEn föreläsning är oftast mellan en och tre timmar lång. Mycket hinner jag förmedla under denna tid men det finns så mycket mer inspiration att ge. Därför väljer jag nu att skriva ner de böcker jag tycker är värda att läsa. Endel är kanske inte specifika föräldraböcker men för mig har de ändå fungerat som inspiration. Hoppas ni kan hitta någon favorit bland mina favoriter. De som är skrivna i fet stil är de allra bästa!

Petra Krantz Lindgrens succebok  Med känsla för barns självkänsla är en bok alla kan läsa och inspireras av. Den är bara så bra.

Lars H Gustafssons böcker Relationsrevolutionen, Lotsa barn,  Växa inte lyda är en ögonöppnare för många,  Barnapappa

Bo Hejlskov och Tina Wimans bok Barn som bråkar

Ross Greenes bok Explosiva barn

Sura Hart and Victoria Kindle Hudsons bok  Respectful Parents, respectful kids

Stefan Söderfjells bok Behovsanpassat ledarskap är en bok skriven för arbetslivet men tar på ett enkelt sätt upp forskning om motivation och behoven Autonomi, samhörighet och kompetens.

Stefan Einhorn bok Konsten att vara snäll

Ingegerd Gavelins böcker Lita på din tonåring,  Att möta sitt barn – och sig själv

Jesper Juuls böcker  Ditt kompetenta barn, Livet i familjen, Här är jag vem är du?

Anna Kåver, Åsa Nilsons bok Tillsammans

Inbal Kashtan bok Föräldraskap från hjärtat

Janusz Korczaks bok Hur man älskar ett barn

John Gottmans bok EQ för föräldrar

Daniel Sterns bok Ett litet barns dagbok

Randi B Noyes bok Konsten att leda sig själv

Barbara Colorosos bok Växa med ansvar Kids are worth it

Marianne Brodin, Ingrid Hylanders bok Själv-känsla, att förstå sig själv och andra

Liv Larssons bok Lilla känsloboken 

Boktips är bra men om jag skulle ge tre råd till föräldrar så skulle det vara följande.

Den perfekta föräldraskapsboken finns inte.

Föreläsning om behov och självkänsla i Stockholm och Linköping

bild1Jag är glad och tacksam över att få komma till Stockholm och Linköping i november. Det är så fantastiskt roligt att få träffa föräldrar och under några timmar få utvecklas tillsammans. Denna gången kommer föreläsningen att fokusera på barns behov och hur vi kan ge näring till självkänslan.

När jag och Peter fick upp ögonen för det här med behov förändrades våra liv. Vi växte inte bara som föräldrar utan också som partners, medmänniskor och medarbetare. Det är spännande att vara en behovsdetektiv och försöka se förbi beteendet. Att försöka hitta vilket behov barnet, vi själva eller andra försöker tillgodose. Det är först då vi tillsammans kan hitta en långsiktig lösning.

Visst går det att upprepade gånger säga åt någon att sluta med ett visst beteende och därmed få en kortsiktig lösning. Men om vi kan identifiera behovet kan vi hitta en långsiktig lösning. När vi ser, hör, bekräftar, respekterar och tar varandra på allvar. Då kan något magiskt hända. Vad det är berättar jag på föreläsningen.

Det som händer ger näring till självkänslan och vår relation.

Att vara behovsdetektiv är utmanande men det skapar fantastiska möjligheter för både barnet och oss som föräldrar.

Jag hoppas att även du vill komma på föreläsningen ”Utforska barns behov och ge näring till självkänslan”

Då jag vet hur betydelsefullt det är att uppleva en föreläsning tillsammans med andra har jag skapat två specialpriser. Om ni går två stycken väljer ni en parbiljett. Då går ni två för 400 kr. Om ni är fyra stycken väljer ni en kompisbiljett. Då går ni fyra stycken för 750 kr. Om ni vill beställa wraps till föreläsningen i Stockholm väljer ni biljetterna som inkluderar wraps.

Här anmäler du dig för föreläsningen i Stockholm.

Här anmäler du dig för föreläsningen i Linköping

Har du något beteende som du skulle vilja utforska när det gäller behov kan du meddela mig. Jag försöker ta med så många som möjligt i min föreläsning. Skicka mail till info@mariaklein.se

Här finns lite inspiration när det gäller känslor och behov: http://friareliv.se/images/stories/filer/nvc%20listor.pdf

Dela gärna inlägget med dina vänner.

Zlatan spelar seniorfotboll – inte barnfotboll!

Jag känner mig lite orolig som fotbollsförälder när jag hör vuxna agera som om de var tränare för seniorer när det faktiskt är barn de är ledare för.

Innan jag skriver mer om detta vill jag berätta att jag har haft förmånen att följa många lag både som förälder och ledare. Jag gillar barnidrott och tycker att det bidrar till mycket glädje och gemenskap.

Under sommaren har jag varit på en del cuper och på vissa ställen har publik till en match stått på samma ställe som ledarna och spelarna till en annan match. Det har gjort att jag fått höra en del saker som oroar mig som förälder.

Vid halvlek brukar lagen byta sida och det brukar ibland innebära att även de ledare och spelare som står på sidan byter sida. Det här brukar vanligtvis inte ställa till några problem men nu har jag vid två tillfällen hört ledare som vägrar byta sida med motiveringen: ”Har du någonsin sett Zlatan byta sida?”

Jag skulle vilja skrika ut: Hallå, jämför inte äpplen med päron! Det här är barnfotboll! De har flygande byten. Ledarna kanske vill stå så att de kan kommunicera med målvakten och ha bytena i försvarszonen. JÄMFÖR INTE BARNFOTBOLL MED SENIORFOTBOLL!

Barn är barn och vuxna är vuxna.

Det jag nu känner att jag vill skriva om är vuxna som ställer orimliga krav på sina spelare och är tydligt besvikna när de inte lyckas leva upp till dessa krav. Värst är när man pekar ut några enskilda spelare som ska göra det största jobbet. Om du bara … så kommer vi vinna. Jag upplever att alldeles för många vuxna tar spelet på alldeles för stort allvar och tar ut sin frustration på sina spelare eller domarna. Ibland hör man spelare skylla på varandra när något inte blir som de hade tänkt sig. Jag kan tänka mig att de känner att om de är någon annans fel, så var det i alla fall inte deras. Oftast kommer detta synsätt från oss vuxna. Vi söker felen hos andra och vill inte ta ansvar.

Det är ju trots allt så att ledarnas förhållningssätt kommer att ha betydelse för barnens kort-och långsiktiga upplevelse av idrott. När det viktigaste blir att hitta vems fel det är, missar man att stötta och uppmuntra varandra och fokusera på att ha roligt. När spelarna är rädda för att göra misstag, blir det lätt att rädslan tar överhand och man blir paralyserad när man får bollen. Samma paralysering upplever jag när vissa spelare får betalt om de gör mål. När barnet tänker på belöningen eller känner rädsla för att misslyckas blir det otroligt svårt för barnet att hantera den uppgift det ställs inför. Tänk om vi kunde låta barn spela fotboll, utan en massa press på prestation. Tänk om vi vuxna kunde ta ansvar och berätta när vi själva gjort fel och ta ansvar för konsekvenserna. Tänk om vi vuxna kunde vara öppna för att vi ständigt lär oss nya saker och att ”misstag” är en del av lärandet.

Bild1Tänk om alla ledare och föräldrar för den delen kunde inse att det är barn och inte seniorspelare som de är ledare och föräldrar till.

PS! Det är lätt att stå på sidan som ledare och förälder och tro att man är  Zlatan. Svårare att faktiskt vara barn och utifrån sin förmåga spela seniorfotboll.

Tips till er som tränar barn i fotboll

En positiv upplevelse från barnfotboll

 

 

Det börjar med oss själva

Jag lyssnade för flera månader sedan på ett videoklipp där en person beskrev allt som barn borde lära sig. Jag kan inte hitta tillbaka till videoklippet men när jag hittade tankarna jag då skrev kände jag att jag ville publicera mina reflektioner.

Jag lyssnar på ditt inlägg och som vanligt har jag ett barnperspektiv när jag lyssnar. När jag tänker utifrån det, har jag några saker jag funderar på. Behöver barn ”lära sig” det du påtalar i klippet? Eller är det så att barn i själva verket har med sig väldigt mycket från början och att det är vi vuxna som behöver fundera på, hur vi med vårt beteende ibland ”avprogrammera” barnen.

Jag tänker att barn ofta gör som vi gör. Kanske är det så att vi vuxna kan behöva fundera på hur vi hanterar förluster. Hur vi kan glädja oss med andras framgång utan att själva känna att vi är sämre. Kanske kan vi vuxna visa mer tålamod och låta saker och ting få ta sin tid. Tänker på hur frustrerade vi kan bli, om något tar längre tid än vi förväntat oss tex när barnen vill avsluta sin lek innan de åker med oss och handlar. Kanske kan vi vuxna värdera pengar och kämpa lite mer när det tar emot. Kanske kan vi vuxna se olikheter som berikning och respektera varandra. Kanske kan vi vuxna vara vänligare och mer empatiska. Kanske kan vi vuxna visa att vi kan ge varandra närhet och kontakt, utifrån hur vi och andra vill få dessa behov tillgodosedda. Kanske kan vi vuxna skilja på våra beteenden och vår person. Kanske kan vi vuxna vara mer tacksamma över det vi har, men också över de barn vi har förmånen att lära känna. Kanske kan vi vuxna älska oss själva mera.

Kanske skulle det du tog upp vara väldigt naturligt för barnen om vi vuxna förmedlade detta i vår vardag. Jag tänker att det är vi vuxna som är barnens förebilder och att det är viktigt att lägga ansvaret för allt detta där det hör hemma. Hos oss vuxna.

Jag tycker det är otroligt viktigt att barn i tryggheten av hemmet får uppleva mycket av det du beskriver, men jag tror det är viktigt att vi inte får det att låta som om det är något fel på barnen och att de behöver ”lära sig”. När det gäller kramar tycker jag det är otroligt viktigt att värna om allas integritet. Alla barn gillar inte att kramas och det är okej. De kan fortfarande ge till andra och själva ta emot, utan att kramas. Det är viktigt att både vuxna och barn får känna att deras gränser respekteras.

Generellt upplever jag att många av de utmaningar som du beskriver skulle inte uppkomma om vi vuxna hade fått med oss att alla känslor är okej. Det är okej att vara besviken, sorgsen, arg, ledsen och så vidare. Men det är svårt att hantera dessa känslor hos våra barn om vi själva inte är trygga med dem. Tack för att du fick mig att reflektera över detta.

Gilla gärna Familjecoachen på Facebook för kontinuerliga uppdateringar.

Vilka värderingar förmedlar barnböcker?

Jag har alltid varit en person som gillar att ifrågasätta, reflektera och diskutera olika saker. Den senaste tiden har jag reflekterat över vilka budskap en del böcker förmedlar och hur viktigt det är att jag tillsammans med barnet diskuterar innehållet och vuxnas beteenden. Jag kan börja med boken ”Spinkis och Katta”. Spinkis har fått sitt smeknamn av en vuxen som tyckte att han var för smal. Han gillar inte namnet men verkar ha fått acceptera det. Vill vi att barn ska få smeknamn som beskriver deras yttre och som de själva inte vill ha?

I Ovänner i samma lag skäller tränaren Blixten: ”Ni spelar som en påse nötter. Ni samarbetar inte och har ingen moral. Skärp er! Annars får ni sitta på bänken båda två.”

I Kasper gör mål ska Kasper spela sin första match. Vid ett tillfälle ropar tränaren Peter ”Stoppa honom Kasper! Sover du?”

Är det sådant här som vi vill att tränare ska säga till våra barn?

bildbockerI Kasper spelar i skollaget blir det vid ett tillfälle en frispark. En spelare, Marcus tänker lägga den men då sätter Kim foten på bollen och säger: ”Kasper ska skjuta. Han skjuter bättre än du!” Kanske något som ett barn skulle kunna säga men då säger tränaren Lasse: ”Bort från bollen, Marcus! Låt Kasper skjuta.” Inför sista matchen säger tränaren Lasse: ”Hör på nu! Om vi vinner den här matchen blir vi stans bästa lag. Men om vi ska vinna måste ni samarbeta. Du också Marcus. Det lönar sig inte att vara sur.” Ska tränare peka ut enskilda barn och framförallt förstår inte tränaren att Marcus blev ledsen när han inte fick slå frisparken och blev utpekad som sämre än Kasper?

I Kasper på fotbollslägret berömmer tränaren Peter om och om igen Kasper för hans mål. När barnen inte är tysta och sover kommer tränaren in och skriker åt dem. Är det så man som tränare skapar trygghet?

Jag tänker att det skulle behövas lite mer diskussion kring hur vi vuxna pratar med barn. Oavsett om det är i idrottsrörelsen eller i böcker.

Kravlöshet är symptomet Eberhard, inte orsaken

Gästbloggare är inte vanligt förekommande på min sida, men vissa texter är så bra att jag inte kan låta bli att erbjuda personen att gästblogga. Denna gången är det Carola Ahlsson som får göra sin röst hörd på min sida.

”Jag känner igen mig i Eberhards krönika Kravlöshet förstör relationer. Jag erkänner att jag har låtit barnen se på tv under middagen någon gång för att slippa konflikten. För att själv få i mig maten i lugn och ro när jag är trött efter en fullspäckad och krävande dag på jobbet.

Jag känner igen mig i att när mina barn har sin speltid har jag tagit tillflykt till min smartphone för att undvika disk, tvätt, matplanering och gräsklippning. Att få en stunds hjärnvila från vardagens alla måsten. (Vilket ironiskt nog ger mig mer hjärnstress.)

Jag känner igen mig, men jag håller inte med. Kravlösheten är inte det moderna föräldraskapets ledstjärna. Det är mer komplext än så!

Mina erfarenheter säger mig att dagens föräldrar vill anamma det nya föräldraskapet och lämna det auktoritära bakom sig. De vill vara närvarande föräldrar som skapar bra relationer med sina barn och en fungerande familj där medlemmarna stöttar och hjälper varandra. De vill ta ledarskapet, vara tydliga, sätta sina egna gränser, tala om sina egna behov, lyssna på barnens behov och involvera sina barn i hushållsarbetet. De vill ha ett föräldraskap som bygger på respekt, tillit och lyhördhet för individer. Det vill i alla fall jag.

Men kan det vara så att inte alla av oss klarar det fullt ut? Dels för att vi kanske har något annat i bagaget och ryggmärgen som kräver en del jobb att förändra, dels för att tiden inte räcker till!?

Bild1Dagens föräldrar jobbar 100%, har stora hus, dyra bilar och kläder, båtar och åker på semester flera gånger om året. Eller är ensamstående med ett tungt försörjningsansvar. Samhället talar om för oss att det är rätt och att vi är bra medborgare som upprätthåller arbetslinjen och konsumerar. Om vi slutar konsumera hotar vi den ständiga tillväxten. Dessutom talar samhället om för oss att om vi jobbar deltid så hamnar vi i kvinnofällan och vi får höra kommentarer som ”jag förstår att det är du som drar det tyngsta lasset därhemma” av oförstående kollegor. (Från en kvinnofälla till en annan – heltid på jobbet plus hushållsarbetet!) Dagens föräldrar tränar och trycker dessutom in egna aktiviteter i det redan fullspäckade schemat för att fylla på energi och kompensera för all energi som går åt på jobbet.

Och i allt det här – var finns tiden för barnen? Det är några få timmar per dag som vi har med våra barn och därefter en aktivitetsspäckad helg. Kan det vara så att vi tar de lätta vägarna ut för att vi och även barnen är så trötta att vi inte får till ett bra samtal eller en mysig pyssel- eller läsestund? Kan det vara så att vi är så flyktbenägna att vi inte bemöter våra barns behov av samvaro och mental kontakt? Är det i så fall märkligt att barnen agerar ut och gör tokigheter för att få kontakt med sina viktigaste personer i världen? Är det märkligt att barnen vill sova med sina föräldrar och få fysisk närvaro istället för den mentala närvaro de kanske inte får? Är det märkligt att det inte blir någon tid för underhåll av den vuxna relationen?

Och hur blir det om vi vill en sak och gör en annan? Om vi går emot våra egna värderingar om föräldraskapet och hur vi vill leva våra liv. Kan det bli så att vi mår dåligt av att vi inte är sanna mot oss själva så att vi inte kan sova på nätterna, har ångest på dagarna och blir ännu mer dränerade så vi inte kan leda vår familj?

Nu tänker du kanske att det är ett fritt val. Ja, det är ett fritt val, men för den som inte är en väldigt målmedveten person och tidigt identifierar hur en vill driva Sitt Liv och Familjen AB så kan ta det ta några år med barn och familj innan en kan svänga skutan och realisera sitt bästa föräldraskap. Och det kräver en hel del kraft att stå emot arbetslinjen, att jobba deltid, identifiera sina egna livsval och leva dem fullt ut. Hur många gånger har en inte hört ”jag kan inte jobba deltid för jag får ändå bara göra lika mycket jobb med mindre betalt”. Det börjar med att en inte kan sätta sina egna gränser och säga nej på jobbet och slutar med att en inte orkar säga nej på hemmaplan och ställa krav på barnen.

Som grädde på moset är det inte bara en utan många fler som gärna skriver krönika efter krönika om hur slapphänta dagens föräldrar är. Det är lätt att se symptomen och kritisera – men vem skriver om orsakerna bakom och lösningarna? (Förutom Jesper Juul, Familjecoachen Maria Klein och Petra Krantz Lindgren) Jag är övertygad om att både barn och föräldrar vill rätt saker och gör rätt saker om de kan och har möjlighet och rätt förutsättningar.

I mitt föräldraskap fungerar det i alla fall inte att endast addera större krav på barnen, även om det också behövs och barnen i vissa fall till och med efterfrågar det. Om jag endast ställer krav får jag revolt. Om jag ger och tar hittar jag ett sätt till samarbete och ömsesidig respekt.

Jag tänker att vi behöver prata om något mer än arbetslinjen, kvinnofällan och ständig tillväxt. Vi behöver börja prata om barnlinjen – barnens rätt till båda sina föräldrar och deras närvaro. Vi behöver prata om personligt ledarskap, work-life-balance och downshifting, att stå upp för sin familjs behov och att sätta relationerna i främsta rummet, både barn- och vuxenrelationer. Vi behöver prata om att det är olika lösningar som passar för olika familjer och vi behöver respektera allas olika val. Vi behöver ge varandra tid, både barn och vuxna.

Och det viktigaste av allt, vi behöver vara sanna mot oss själva och leva våra värderingar. Annars kommer våra barn att upprepa våra misstag.”

Ett stort tack från mig till Carola för denna text.

Som vanligt får ni gärna dela texten ifall ni känner att den bidrog till er. Följ gärna mig på Facebook och prenumerera på mina inlägg.