Vilka värderingar förmedlar barnböcker?

Jag har alltid varit en person som gillar att ifrågasätta, reflektera och diskutera olika saker. Den senaste tiden har jag reflekterat över vilka budskap en del böcker förmedlar och hur viktigt det är att jag tillsammans med barnet diskuterar innehållet och vuxnas beteenden. Jag kan börja med boken ”Spinkis och Katta”. Spinkis har fått sitt smeknamn av en vuxen som tyckte att han var för smal. Han gillar inte namnet men verkar ha fått acceptera det. Vill vi att barn ska få smeknamn som beskriver deras yttre och som de själva inte vill ha?

I Ovänner i samma lag skäller tränaren Blixten: ”Ni spelar som en påse nötter. Ni samarbetar inte och har ingen moral. Skärp er! Annars får ni sitta på bänken båda två.”

I Kasper gör mål ska Kasper spela sin första match. Vid ett tillfälle ropar tränaren Peter ”Stoppa honom Kasper! Sover du?”

Är det sådant här som vi vill att tränare ska säga till våra barn?

bildbockerI Kasper spelar i skollaget blir det vid ett tillfälle en frispark. En spelare, Marcus tänker lägga den men då sätter Kim foten på bollen och säger: ”Kasper ska skjuta. Han skjuter bättre än du!” Kanske något som ett barn skulle kunna säga men då säger tränaren Lasse: ”Bort från bollen, Marcus! Låt Kasper skjuta.” Inför sista matchen säger tränaren Lasse: ”Hör på nu! Om vi vinner den här matchen blir vi stans bästa lag. Men om vi ska vinna måste ni samarbeta. Du också Marcus. Det lönar sig inte att vara sur.” Ska tränare peka ut enskilda barn och framförallt förstår inte tränaren att Marcus blev ledsen när han inte fick slå frisparken och blev utpekad som sämre än Kasper?

I Kasper på fotbollslägret berömmer tränaren Peter om och om igen Kasper för hans mål. När barnen inte är tysta och sover kommer tränaren in och skriker åt dem. Är det så man som tränare skapar trygghet?

Jag tänker att det skulle behövas lite mer diskussion kring hur vi vuxna pratar med barn. Oavsett om det är i idrottsrörelsen eller i böcker.

Kravlöshet är symptomet Eberhard, inte orsaken

Gästbloggare är inte vanligt förekommande på min sida, men vissa texter är så bra att jag inte kan låta bli att erbjuda personen att gästblogga. Denna gången är det Carola Ahlsson som får göra sin röst hörd på min sida.

”Jag känner igen mig i Eberhards krönika Kravlöshet förstör relationer. Jag erkänner att jag har låtit barnen se på tv under middagen någon gång för att slippa konflikten. För att själv få i mig maten i lugn och ro när jag är trött efter en fullspäckad och krävande dag på jobbet.

Jag känner igen mig i att när mina barn har sin speltid har jag tagit tillflykt till min smartphone för att undvika disk, tvätt, matplanering och gräsklippning. Att få en stunds hjärnvila från vardagens alla måsten. (Vilket ironiskt nog ger mig mer hjärnstress.)

Jag känner igen mig, men jag håller inte med. Kravlösheten är inte det moderna föräldraskapets ledstjärna. Det är mer komplext än så!

Mina erfarenheter säger mig att dagens föräldrar vill anamma det nya föräldraskapet och lämna det auktoritära bakom sig. De vill vara närvarande föräldrar som skapar bra relationer med sina barn och en fungerande familj där medlemmarna stöttar och hjälper varandra. De vill ta ledarskapet, vara tydliga, sätta sina egna gränser, tala om sina egna behov, lyssna på barnens behov och involvera sina barn i hushållsarbetet. De vill ha ett föräldraskap som bygger på respekt, tillit och lyhördhet för individer. Det vill i alla fall jag.

Men kan det vara så att inte alla av oss klarar det fullt ut? Dels för att vi kanske har något annat i bagaget och ryggmärgen som kräver en del jobb att förändra, dels för att tiden inte räcker till!?

Bild1Dagens föräldrar jobbar 100%, har stora hus, dyra bilar och kläder, båtar och åker på semester flera gånger om året. Eller är ensamstående med ett tungt försörjningsansvar. Samhället talar om för oss att det är rätt och att vi är bra medborgare som upprätthåller arbetslinjen och konsumerar. Om vi slutar konsumera hotar vi den ständiga tillväxten. Dessutom talar samhället om för oss att om vi jobbar deltid så hamnar vi i kvinnofällan och vi får höra kommentarer som ”jag förstår att det är du som drar det tyngsta lasset därhemma” av oförstående kollegor. (Från en kvinnofälla till en annan – heltid på jobbet plus hushållsarbetet!) Dagens föräldrar tränar och trycker dessutom in egna aktiviteter i det redan fullspäckade schemat för att fylla på energi och kompensera för all energi som går åt på jobbet.

Och i allt det här – var finns tiden för barnen? Det är några få timmar per dag som vi har med våra barn och därefter en aktivitetsspäckad helg. Kan det vara så att vi tar de lätta vägarna ut för att vi och även barnen är så trötta att vi inte får till ett bra samtal eller en mysig pyssel- eller läsestund? Kan det vara så att vi är så flyktbenägna att vi inte bemöter våra barns behov av samvaro och mental kontakt? Är det i så fall märkligt att barnen agerar ut och gör tokigheter för att få kontakt med sina viktigaste personer i världen? Är det märkligt att barnen vill sova med sina föräldrar och få fysisk närvaro istället för den mentala närvaro de kanske inte får? Är det märkligt att det inte blir någon tid för underhåll av den vuxna relationen?

Och hur blir det om vi vill en sak och gör en annan? Om vi går emot våra egna värderingar om föräldraskapet och hur vi vill leva våra liv. Kan det bli så att vi mår dåligt av att vi inte är sanna mot oss själva så att vi inte kan sova på nätterna, har ångest på dagarna och blir ännu mer dränerade så vi inte kan leda vår familj?

Nu tänker du kanske att det är ett fritt val. Ja, det är ett fritt val, men för den som inte är en väldigt målmedveten person och tidigt identifierar hur en vill driva Sitt Liv och Familjen AB så kan ta det ta några år med barn och familj innan en kan svänga skutan och realisera sitt bästa föräldraskap. Och det kräver en hel del kraft att stå emot arbetslinjen, att jobba deltid, identifiera sina egna livsval och leva dem fullt ut. Hur många gånger har en inte hört ”jag kan inte jobba deltid för jag får ändå bara göra lika mycket jobb med mindre betalt”. Det börjar med att en inte kan sätta sina egna gränser och säga nej på jobbet och slutar med att en inte orkar säga nej på hemmaplan och ställa krav på barnen.

Som grädde på moset är det inte bara en utan många fler som gärna skriver krönika efter krönika om hur slapphänta dagens föräldrar är. Det är lätt att se symptomen och kritisera – men vem skriver om orsakerna bakom och lösningarna? (Förutom Jesper Juul, Familjecoachen Maria Klein och Petra Krantz Lindgren) Jag är övertygad om att både barn och föräldrar vill rätt saker och gör rätt saker om de kan och har möjlighet och rätt förutsättningar.

I mitt föräldraskap fungerar det i alla fall inte att endast addera större krav på barnen, även om det också behövs och barnen i vissa fall till och med efterfrågar det. Om jag endast ställer krav får jag revolt. Om jag ger och tar hittar jag ett sätt till samarbete och ömsesidig respekt.

Jag tänker att vi behöver prata om något mer än arbetslinjen, kvinnofällan och ständig tillväxt. Vi behöver börja prata om barnlinjen – barnens rätt till båda sina föräldrar och deras närvaro. Vi behöver prata om personligt ledarskap, work-life-balance och downshifting, att stå upp för sin familjs behov och att sätta relationerna i främsta rummet, både barn- och vuxenrelationer. Vi behöver prata om att det är olika lösningar som passar för olika familjer och vi behöver respektera allas olika val. Vi behöver ge varandra tid, både barn och vuxna.

Och det viktigaste av allt, vi behöver vara sanna mot oss själva och leva våra värderingar. Annars kommer våra barn att upprepa våra misstag.”

Ett stort tack från mig till Carola för denna text.

Som vanligt får ni gärna dela texten ifall ni känner att den bidrog till er. Följ gärna mig på Facebook och prenumerera på mina inlägg.

Ordning och reda på kvitton och försäkringsbrev

BildmappJag är verkligen ingen ordning och reda person men nu har jag äntligen sorterat kvitton och försäkringsbrev så att jag enkelt kan hitta dem. När vi för 25 år sedan flyttade till vår första lägenhet och skulle få vårt första barn levde vi under existensminimum så det gällde att ha koll på inkomster och utgifter. Jag skrev ner alla inköp och hade koll på varje krona. Det är lite intressant idag och se vad saker kostade 1991. Barnvagnar var en dyr utgift redan då och blöjor köpte vi i rejäla storpack för att hålla nere kostnaderna. Jag samlade på alla rabattkuponger jag kunde komma åt.

Nu hoppas jag att jag kan hitta kvitton när vi behöver reklamera någon vara.

Semestertips för barnfamiljer

Semestern närmar sig och så även alla förväntningar på hur vår semester ska se ut. Ju högre förväntningar desto svårare är det att leva upp till dem. Ju mer vi anstränger oss desto högre krav har vi på att det ska bli lyckat. För en del som lever i bonusfamiljer ska dessutom alla inblandade leva upp till förväntningen att alla ska fungera ihop trots att de resten av året knappt träffas.

Jag tror det är viktigt att involvera hela familjen. Det spelar ingen roll vilket fantastiskt ställe ni tänkt åka till om inte alla i familjen är med på ”båten”. Samla familjen och försök att ta reda på mer om vilka behov var och en har och försöker få tillgodosedda. Vad får dem att känna att det är semester? Vad får er att känna att det är semester? Hur ska er semester vara för att den ska bidra till var och en? Ni kan till exempel göra kollage för att var och en ska få beskriva sina tankar, känslor och behov. Köp in stora papper och samla ihop så många tidningar som ni bara kan med härliga bilder. Klipp och klistra. Låt det ta sin tid. Kanske behövs flera tillfällen innan alla känner sig klara.

Var och en får sedan beskriva sin drömsemester. Vad ska den innehålla? Vilka känslor ska de olika delarna få er att känna? De som lyssnar får gärna ställa nyfikna frågor men inte ifrågasätta. Låt drömmar, tankar och känslor flöda fritt. Vilka behov kan ni ana ligger bakom valet av bilder? Är det vila, motion, inspiration, nöje, frihet … Sätt gärna ord på behoven och kolla av om det är det behovet som ligger bakom.

När alla har fått berätta kan ni försöka skapa er gemensamma semester. Vad ska den innehålla? Vad vill var och en ta med sig från sina bilder? Även om vi inte kan tillgodose ett visst behov med just den bild som barnet eller föräldern visat så kan det behovet tillgodoses. Det gäller bara att använda fantasin och tillsammans hitta lösningar. Våra behov går att tillgodose på så många olika sätt. När vi är flera är utmaningen att tillgodose så många behov som möjligt utan att det sker på bekostnad av andras.

Vad kan var och en bidra med för att semestern ska bli så som ni gemensamt kommit överens om? Viktigt att tänka på är att barn kan komma överens om ganska mycket men det kan vara svårt att sedan leva upp till överenskommelsen. Anpassa kraven efter ålder och mognad. Låt det bli som det blir. Tänk på att det här är önskemål och de går inte alltid att uppfylla. Om jag ska vara ärlig så har jag efter flertalet semestrar med fem barn och ibland fyra vuxna insett att ju mindre vi planerar desto bättre blir det. Att ta dagen som den kommer och njuta av tiden tillsammans är många gånger nyckeln till njutbar semester. För en del är semester att inte göra något och det gäller även att ta deras behov i beaktan. Under skolåret ställs höga krav på att anpassa sig till andra och göra allt oavsett om man vill eller inte. Pressa inte barnen att umgås med varandra eller kompisar ifall de faktiskt får energi av att vara med sig själva. Semester är en möjlighet att också få göra ingenting och bara vara.

Då det i en familj kan finnas många olika viljor gäller det verkligen att använda fantasin för att få till det hela. Vissa saker kanske bara några i familjen vill göra. Hur kan ni lösa det? Alla barn vill gärna ha egen tid med en förälder och det tror jag är viktigt att försöka få till. Låt varje barn ha en speciell tid med var och en av er föräldrar. En tid när ni bygger exklusivt på relationen med bara detta barn. Lär känna varandra på djupet och välj att lyssna mer än vad ni pratar. Var genuint nyfiken och inse vilken gåva det är att du får umgås just med detta barn. Behoven av kontakt och närhet tror jag är viktiga att vi tillgodoser för att både vi och barnen ska må bra.

Hur gärna vi än vill ha en idyll så kanske den inte ser likadan ut för våra barn. Genom att våga se det kanske vi kan hitta nya vägar. Att se, höra, bekräfta, respektera och ta barn på allvar är inte lätt men det är värt mycket för relationen.

Slutligen kommer vi till det här med tacksamhet. Vi vuxna förväntar oss att barn ska vara så himla tacksamma för att vi ger dem än det ena och än det andra. Barn behöver inte så mycket för att må bra. De behöver en rik relation med oss och det innefattar varken prylar eller resor. De behöver tid med oss. De visar sin tacksamhet genom att om och om igen söka vår kontakt. När vi ärligt kan visa tacksamhet över att vi får förmånen att umgås med dem då händer något som vi kan njuta av både på semestern och resten av året.

BildBenjaminpasommarvagEn promenad på skogsvägar man inte tidigare gått på kan tillgodose rätt många behov. Rörelse, lärande, samhörighet, kontakt. Något som också kan vara spännande är geocaching eller grottjakt. jag tipsar om det men också mycket mer i inlägget Vad kan vi göra med familjen.

……………………………..

Vill du inspireras i ditt föräldraskap eller i din roll som pedagog? Jag föreläser och håller i kurser och studiedagar för privatpersoner, skolor och olika organisationer. Jag anordnar också kurser i Stockholm vid intresse. info@mariaklein.se

 

 

 

 

 

Mamma, du är så klok!?

Det är alltid lika spännande att promenera hem med B från förskolan. Det brukar bli intressanta samtal om allt mellan himmel och jord. Vad, hur, när, vem och varför är ord som ofta dyker upp. I dag avslutades promenaden på ett extra intressant sätt.

Jag tror att alla mina barn skulle definiera mig som säkerhetsmedveten. De har drillats i betydelsen av att sitta fast i bilen, ha cykelhjälm och så vidare i alla år. Under många år vägrade jag köpa en studsmatta just därför att jag inte tyckte de var säkra. För sex, sju år sedan ändrade jag mig men jag såg också till att köpa en som var så säker som möjligt. Våra äldre barn har ibland förvånats över hur avslappnad jag numera är på lekplatser eller när barnen testar att klättra upp på vad som tidigare varit icke-lekplatser.

Nu till dagens samtal. Vi såg ett barn komma cyklande utan att hålla fast styret. B började fundera på om man kunde cykla baklänges och vad jag skulle säga om det kom ett barn som gjorde det. Ur mig kommer spontant: Hoppas att det inte är mitt barn. B säger då: ”Nä, du skulle inte vilja att vi cyklade baklänges. Jag har bra mamma och pappa som är så kloka.” Det gick några sekunder för mig att ta in detta och i efterhand tror jag att jag skulle citerat min dotter Emelie som en gång beskrev en förälder som ”omfamnade sin inre profet”. Kändes skönt en kort stund att tänka att B tyckte vi var kloka som inte ville att barnen skulle cykla baklänges. Mina egna tankar bryts av B som säger: Vad betyder klok? Han hade uppenbarligen ingen aning när han nyss hade sagt detta.

Medan jag beskriver ordet klok så berättar jag också att föräldrar som låter sina barn cykla baklänges också är bra föräldrar. Om jag hade tänkt lite längre hade jag naturligtvis låtit han själv beskriva sin definition på klok. Det hade varit intressant att veta.

………………………

Jag ordnar kurser i Umeå och Stockholm samt föreläsningar i hela landet. Hör gärna av dig ifall du vill finnas med på en lista med intresserade så skickar jag information så snart jag ordnar något. info@mariaklein.se

Vid vilken ålder gör vi rätt?

Jag skrev ett blogginlägg om att inte överskatta tvååringens förmåga. Jag inser att det lätt blir en fråga om ålder. Jag tänker att det inte finns någon speciell ålder där man alltid kommer att vara medveten om vad man får och inte får göra eller där man alltid kommer att tänka på hur ens beteende påverkar andra. Eller där man inte skrattar när man skäms. Det är väldigt individuellt och väldigt beroende av situation, hur man mår och så vidare. Det vi kan konstatera är att ingen oavsett ålder gör allt rätt och det är väl för väl det.

Det viktigaste är att utgå från att barn vill gott och att de gör så gott de kan. Att vi försöker möta dem med utgångspunkten att de försöker tillgodose ett behov med sitt agerande och att de ofta handlar impulsivt utan att tänka på konsekvenser. Konsekvenstänkandet är utvecklat någon gång i tjugoårs åldern och jag känner många vuxna inklusive mig själv som ibland inte tänker på konsekvenserna innan man handlar.

I Bo Hejlskov och Tina Wimans bok ”Barn som bråkar” står det att barn under tolv år lär sig av att lyckas. De lär sig inte av att misslyckas. Det är något jag försöker ta med mig men det är inte helt lätt.

Bild1Jag försökte tex för någon dag sedan att lära ett barn under tolv år genom att ”visa upp hens misslyckande”. Hen hade trott att hen tömt en yoghurtförpackning men det fanns nästan en hel skål kvar. Jag hade sagt att om hen inte trodde att den var tömd skulle hen ställa tillbaka in i kylen så kunde jag tömma mer. Nu trodde hen att den var tömd och därför stod den kvar på bordet. Jag tömde ur den och visade upp skålen. Hen berättade då väldigt tydligt att det inte kändes bra. Jag kan också berätta att alla syskon gick in och försvarade sitt syskon. Jag tänker att vi lär oss bäst när vi känner medkänsla och vi lär oss väldigt lite av att vara rädda. Rädslan för att misslyckas hindrar många från att våga prova. Så här tänker jag och även om jag misslyckas med att möta mina barn utifrån detta tankesätt försöker jag reflektera och göra annorlunda nästa gång. Jag pratade med de barn som var med om denna händelse en stund senare. Jag valde att ta på mig ansvaret för mitt handlande och erkänna mitt felaktiga beteende men också visa förståelse för deras upplevelse Jag tänker att de lär sig av mig hela tiden. Det är mänskligt att göra fel men det är också viktigt att ta ansvar för sina handlingar och visa medkänsla för de som drabbats. Jag tror att vi är mer villig att ta ansvar för våra handlingar när vi känner medkänsla än när vi är rädda. Svaret på frågan: Vid vilken ålder gör vi rätt? Inte vid 45 i alla fall. För alla barn i mitt hushåll vet att jag mycket väl vet vad jag får och inte får göra samt borde ha kunnat räkna ut hur min handling skulle skada en annan och ändå gjorde jag det jag gjorde. Om de hade valt att skälla ut mig hade jag antagligen valt att försvara mig genom att ”slåss” tillbaka (med ord) precis som en del barn väljer att försvara sig men de kanske gör det med sparkar och slag. Med lite eftertanke blev det nog lite försvarande ord från min sida innan jag tog tag i reflektionen. Andra kanske skulle valt att fly eller spela död. Jag gillar att jag förstått betydelsen av att reflektera och återskapa kontakten. Det är så viktigt att känna sig älskad, tillräcklig och värdig tillhörighet. Det gäller alla människor.

……………..

Är du sugen att lära känna dig själv och ditt barn/dina barn genom att utforska behov? Då kanske min kurs ”Dina och barnets behov – kommunikation och konflikthantering utifrån ömsesidig respekt” är något för dig. Det spelar ingen roll vilken ålder ditt barn eller du har. Behov är generella och oberoende av tid, plats och person. Nästa kurs i Umeå har följande datum: 17 september, 15 oktober och 19 november. Läs mer här.

Överskatta inte tvååringens förmåga

En tvååring är endast två år. Något som borde vara självklart men inte alltid är det. Det kan vara värt att säga, en tvååring är endast två år, om och om igen för dig själv när du ställer krav på din tvååring som hen uppenbarligen inte kan leva upp till. Du kan förklara hur pedagogiskt och logiskt som helst vad hen får och inte får göra. Hen kommer ändå inte att kunna leva upp till dina förväntningar. Inte för att hen inte vill utan för att hen inte kan.

Bild1När inte hen kan leva upp till dina förväntningar kanske du blir arg och skäller. Om barnet då skrattar dig rakt i ansiktet vill jag att du tänker på att skratt är ett sätt att hantera en obehaglig känsla. Skrattet är inte en medveten handling för att håna dig. Skrattet påminner dig om att barnet är två år och behöver att du ser, hör, bekräftar, respekterar och tar hen på allvar. När vi blir arga skyddar barnet sig själv genom att stänga av. När jag låter två vuxna göra en övning där den ena är ”barn” som sitter på en stol och den andra är ”vuxen” som skäller så brukar sällan barnet minnas vad den vuxna sagt. De stänger helt enkelt av. Jag tror att barnet kommer att minnas känslan av rädsla men inget av det vi säger. Barn lär sig när de känner att vi finns där för dem. När vi visar medkänsla och förståelse. När vi sätter ord på deras känsla och behov och tillsammans försöker hitta lösningar. Utgå ifrån att barnet försöker tillgodose ett behov och försök hitta andra sätt att tillgodose det behovet på. Vilket behov försöker barnet tillgodose? Läs gärna mer om behoven bakom beteendet här. Ett barn som puttar ett annat barn kanske försöker tillgodose sitt behov av integritet. Det puttar undan någon som kommer för nära. Kanske är det behovet av lek, de har sett andra barn leka kull. Kanske är det behovet av kontakt, de puttar och den andra ger ljud ifrån sig. Eller de puttar och då kommer mamma springandes. Jag minns en mamma som berättade att hon en gång hade fått svar på frågan Varför? Barnet bet sitt syskon och mamman frågade varför. Barnet svarade: För då kommer du. Det går för övrigt rysningar genom min kropp när jag hör föräldrar säga: ”Hen vill bara ha uppmärksamhet” och ignorerar barnet. Alla människor vill bli sedd, hörd, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Sätt ord på behoven och försök tillgodose dem istället. Sedan kommer vi till frågan: Vid vilken ålder gör vi allt rätt?

Är du sugen att lära känna dig själv och ditt barn/dina barn genom att utforska behov? Då kanske min kurs ”Dina och barnets behov – kommunikation och konflikthantering utifrån ömsesidig respekt” är något för dig. Det spelar ingen roll vilken ålder ditt barn eller du har. Behov är generella och oberoende av tid, plats och person. Nästa kurs i Umeå har följande datum: 17 september, 15 oktober och 19 november. Läs mer här.

Pedagog eller förälder till tonåring i Skellefteå

Den 21 maj kommer jag till Nyhamn utanför Skellefteå. När våra barn närmar sig tonåren kan vår relation testas ordentligt. ”Tonåringen går igenom en period av kroppslig förändring men också en fullständig ”ommöblering” av hjärnan”. Det är som Lars H Gustafsson skriver i sin nya bok ”Relationsrevolutionen” att det är lätt att vi underskattar betydelsen av den hormonstorm som tonåringens inre kommer att vara med om. Deras sexualitet väcks på allvar till liv men deras känsloliv kommer också i svängning. De blir både hatiska och förälskade, både arga och kärleksfulla och svängningarna mellan ytterligheterna går snabbt.

Jag tänker att tonåringen går igenom en stor förändring både kroppsligt och mentalt. Vi föräldrar kanske inte känner igen dem och uttrycker detta vilket skapar ytterligare frustration för tonåringen som ställer sig frågor:  Vem är jag? Vad är meningen med livet? Är jag värdig kärlek? Är jag tillräcklig?

Tonåringen kan känna sig ensam i en värld som inte förstår de utmaningar som de ställs inför. De kanske möts av kommentarer som: Det finns de som har de värre. Själv minns jag ”Tänk på barnen i Afrika” som kastades på oss när vi klagade som ungdomar.

Precis som i andra utmaningar när det gäller föräldraskapet tänker jag att fokus för min del ligger på att underhålla relationen och inte låta något eller någon komma i mellan.

Hur kan jag berika vår relation? Hur möter jag min tonåring på morgonen? Hur möter jag min tonåring efter skola och jobb? Vad kan jag som förälder göra för att fortsätta ha kontakten? Jag vill vara tydlig med att jag värnar relationen till min tonåring men det innebär inte att jag skulle släppa på mitt föräldraansvar. Jag är fortfarande ansvarig för att fatta ”obekväma” beslut som tonåringen ännu inte är mogen att fatta själv.

Jag tänker också att vi kan få lite vägledning om vi funderar på vad vi själv behövde när vi var tonåringar. Vad gjorde våra föräldrar som var bra? Vad hade de kunnat gjort annorlunda? Om vi idag skulle gå igenom samma förändring som våra tonåringar vad skulle vi ha önskat? Kanske lite omtanke och kärlek.

Precis som i alla relationer är det viktigt med NÄT. Att vi försöker fånga in både våra tonåringars och våra egna känslor, behov och önskningar samt tillsammans försöker finna lösningar.

  • Nyfiken på vad den andra tycker, tänker, känner, behöver och önskar.
  • Ärlig med vad jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar.
  • Tillsammans hitta lösningar som tillgodoser både den andras men också mina egna behov.

Men vi föräldrar är ju inte heller mer än människor och kan behöva lite kärlek och omtanke. Det är inte alltid våra tonåringar kan ge oss detta då de är fullt upptagen med sitt eget kaos. Men vi kan alltid ge oss själva lite självmedkänsla. Att inse att jag inte är ensam om mina upplevelser. Det finns fler tonårsföräldrar som är med om liknande saker. Jag kan omfamna mig själv och visa mig medkänsla på samma sätt som jag kan visa min tonåring medkänsla. Jag är tillräcklig och värd att älskas. Jag kan sätta ord på mina känslor och behov och förmedla dem till min omgivning.

Ingen är tankeläsare och få är minnesmästare

Vi kan behöva upprepa våra önskemål.

Bild1Jag önskar dig varmt välkommen till Nyhamn mellan 13-16 den 21 maj. Jag erbjuder en rabatt ifall ni är fyra stycken som går samtidigt. Då betalar ni 600 kr annars är priset 175 kr per person. Anmälan här.

Jag kan också ta betalt på plats med Izettle men ni behöver ändå berätta att ni kommer eftersom det kommer att finnas fika till självkostnadspris på plats och vi vill att det ska räcka till alla.

Sprid gärna till vänner och bekanta i närheten av Skellefteå.

Tack till trogna läsare och en önskan om hjälp

Bild1Jag känner mig glad och tacksam över att många följer min blogg. Jag lovar att aldrig mer göra Blogg100 som jag förstod gjorde att endel valde att sluta följa min blogg. När jag nu har föreläst en hel del är det extra roligt att mina läsare ger sig till känna i publiken. Tack för det!

Jag får ofta förfrågningar om jag kan komma till läsares hemorter och det allra enklaste är om ni hittar någon förening, kyrka, skola eller förskola som kan tänka sig att arrangera ett evenemang. Det kan vara föräldramöten eller andra inspirationstillfällen. För att nå ut till så många som möjligt behöver jag din hjälp.

Jag som gillar att göra saker på en gång tänker träna mig i tålamod. Det är helt enkelt dags att bli lite proaktiv! Jag tänker helt enkelt planera mitt företagande för en gångs skull. Just nu tänker jag se till att boka in några föreläsningar och kurser inför hösten 2016 och våren 2017. Jag har såklart fortfarande möjlighet att med kort varsel komma innan sommaren. Jag kommer gärna och föreläser på förskolor och skolor. Om några enheter går ihop blir det kostnadseffektivt även om jag behöver resa med övernattning. I Stockholm, Göteborg och Linköping kan jag fixa övernattning så till dessa orter blir det endast resekostnader som tillkommer. En föreläsning kostar ca 12 000 kr exklusive moms. Det kan bli billigare om flera bokar under samma resa samt dyrare ifall man vill ha ett material som jag ännu inte hunnit skapa. Ett tips är att anordna en studiedag för pedagoger på dagen och en föreläsning för föräldrarna på kvällen. Då kan ni slå två flugor i en smäll. Jag är öppen för förslag på lösningar och priser.

I dagsläget har jag tre föreläsningar som jag gärna förmedlar.

Att se och bli sedd – om nyfikenhet och ärlighet vid gränssättning. Föreläsningen tar upp betydelsen av att både vuxen och barn blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar genom nyfikenhet, ärlighet och ömsesidig respekt. Den passar bäst för föräldrar och pedagoger med barn i åldrar upp till åtta år. Men om man har lite fantasi som deltagare har åldern ingen betydelse. Det mesta går att omsätta till möten med såväl 12 åringar, tonåringar och partners🙂

Du fattar ju ingenting – att förstå tonåringen och skapa kontakt. Föreläsningen tar upp hur vi ibland hindrar kommunikation och hur vi kan göra för att skapa kontakt. Den passar bäst för föräldrar och pedagoger med barn i åldrarna 10 och uppåt. Men om man har lite fantasi som deltagare har ålder ingen betydelse. Det mesta går att omsätta till möten med allt från yngre barn till vuxna.

Barn som trivs och utvecklas – om att skapa möjligheter i hemmet och skolan. Föreläsningen tar upp om motivation och behoven kompetens, autonomi och samhörighet. Vad som hjälper och vad som stjälper. Den passar bäst för föräldrar och pedagoger med barn i skolåldern. Men alla behoven som tas upp har även yngre barn och vuxna så det går lätt att omsätta till möten med alla åldrar.

Alla föreläsningarna är tre timmar långa men kan kortas vid behov. Alla tre går också att ordna som studiedagar eller workshops. Jag har även en kurs som jag kan hålla på helger om lokal går att ordna. Den kursen handlar om förälderns och barnets behov samt hur allas behov kan bli tillgodosedda.

Studiedagen ”Om nyfikenhet och ärlighet vid möten” uppskattades rejält av pedagoger i både Vindeln och Göteborg.

På frågan ”Skulle du rekommendera denna studiedag till andra kollegor?” svarade deltagare:

”Absolut, innehållet är mycket värdefullt för alla inte minst för oss som jobbar med barn.”

”Ja, det skulle jag verkligen kunna. Du är en inspirerande person som helt utan manus pratar och det gör det levande, du tar konkreta episoder från ditt liv, man kan sätta ihop din teori med praktiska exempel och koppla ihop det.” PS! Jag har såklart ett manus.

”ABSOLUT!!! Fantastiskt bra och utvecklande för mig själv och hur jag ska tänka kring och bemöta andra!”

”Ja, det skulle jag göra, inte bara till kollegor utan i allmänhet. Jag tycker att det är viktigt att se en person ur ett perspektiv där det inte finns något rätt eller fel, utan där vi ser och bemöter personen utifrån den själv.”

Följ mig gärna på Facebook.com/familjecoachen eller prenumerera på mina inlägg här på wordpress. Dela gärna vidare om du gillar det jag skriver.