Föreläsningen ”Se och bli sedd …” i Umeå

Barn som ”trotsar”, skriker och får utbrott är utmanande för oss vuxna. Vad är det barnet försöker förmedla till dig? Hur kan du påverka situationen? Hur kan dina utmaningar bli till möjligheter? Hur kan både du och det barn du möter bli mer sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar?

Vill du växa tillsammans med de barn du möter? Vill du uppleva mer ömsesidig respekt i familjen eller i förskolan?

Då är du hjärtligt välkommen till min föreläsning ”Se och bli sedd- ömsesidig respekt vid mötet med barn”.

Vi kommer tillsammans att möta ett ”trotsigt” barn och ”uppfostrande” vuxna och se vad som händer. Vi kommer också att reflektera över hur du använder olika ord och hur du kan bli mer ärliga med vem du är.

Vi träffas i Sensuslokal på Västra Kyrkogatan 1 i Umeå måndagen den 22 januari mellan 18.15-21.15. I pausen bjuder jag på fika. Det kommer att finnas korta stunder av möjlighet till reflektion. Ta med papper och penna ifall du vill skriva ner dina reflektioner. Efter föreläsningen skickar jag minnesanteckningar.

Ge dig själv föreläsningen som förtidsjulklapp. 150 kr för en enskild biljett och 250 kr för en parbiljett. Det finns endast 20 platser så det är först till kvarn som gäller. Boka din plats här.

Jag ser fram emot att träffa dig den 22 januari.

Jag uppskattar om du väljer att dela inlägget med dina vänner.

 

Annonser

Minnesord från oss

När barnens bonusmorfar hastigt gick bort skrev jag ihop en liten text om vår bekantskap med honom. Emelie förfinade texten och läste upp den på Minnesstunden.

Käre Bosse!

Du kom in i våra liv som en vän till min mormor. Till en början var du och mormor bästa vänner och skänkte varandra tröst i livets svårigheter och hittade stunder av glädje i vardagen. I ert engagemang i olika pensionärssammanhang spred ni även glädje till andra. Mormor sjöng i kör och du lärde dig under kort tid att spela dragspel och ackompanjera. Ni skötte tillsammans din kolonilott på 120 kvm och i skogen plockade ni så mycket blåbär, lingon och hjortron att ni behövde köpa en extra frys. En del lämnade ni också till oss så vi fick njuta av det goda som skogen har att bjuda. Vi kommer nog alltid påminnas om din kärlek till mormor när vi bakar söt blåbärspaj och dricker frisk lingondricka. Du hittade tillsammans med mormor en ny passion, att resa utomlands. Ni reste själva, tillsammans med andra pensionärer eller tillsammans med vår familj. För att kunna njuta av dessa resor valde ni att tillsammans lära er engelska och att simma. Du uppskattade verkligen dessa utlandsresor men också turerna till Matsdal och Ankarsund.

bildhjärtanihopMed åren utvecklades er relation från vänskap till kärlek. Den kärlek som ni visade varandra önskar jag att alla människor får uppleva. Jag ler när jag tänker på hur du kunde stryka mormors kind och samtidigt säga några vackra ord. Du var en fantastisk person som vi är tacksamma över att vi fick äran att lära känna. Du var alltid så stilig och öppnade alltid upp för en kram. Du kommer att leva kvar i våra hjärtan. Du är älskad och saknad.

 

Känna sig älskad, tillräcklig och värdig tillhörighet

Jag har den senaste veckan upplevt euforiska toppar men också djupa dalar när det gäller min yrkesroll. Stunder av fantastisk stolthet men också stunder av skam. Känslan av att ha gett till andra som kan bidra i deras liv och känslan av att ha misslyckas och en undran vad det ska tro om mig. Stunder där jag lyckas möta människor med ömsesidig respekt där nyfikenhet och ärlighet är i fokus. Där det finns val med olika konsekvenser och det är värt att fundera på vad vill uppnå med våra val. Sedan finns det stunder där jag genom min önskan att väcka tankar och förändring missar den ömsesidiga respekten eller där jag glömmer bort att pausa, reflektera och göra omtag.

Bild1Vi alla önskar att bli älskade, känna oss tillräckliga och värdiga tillhörighet. Vi alla kan hamna i stunder av tvivel. Då är våra närmaste otroligt betydelsefulla. Vi kan alltid hitta en famn att krypa upp i och få känna oss sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Precis det jag själv har, önskar jag andra. Både föräldrar och barn. Ibland kan vi behöva något extra som bär oss och jag tänker idag tillbaka på gåvor som jag genom åren fått av mina barn. Det är saker de gjort på slöjden i form av grytlappar, tofflor, hjärtan och annat som skapats av kärlek. De är handlingar som förgyllt min vardag och det är kramar som värmer oavsett hur kallt det är. Det är tid som de gett av sig själva för att möta mig. Det är deras förmåga att vara förlåtande när jag reflekterat och tagit ansvar för mina handlingar. Det är ord som de uttalat som landat i mitt hjärta. Tänker tillbaka på morsdagskortet som jag fick 2009 och som värmde gott i hjärtat. Att Emelie idag går manusutbildningen förvånar mig inte. Hon har en fantastisk förmåga att uttrycka sig med ord och beröra på djupet.

Jag är också glad över förmågan till reflektion. Vi kommer alla göra misstag i livet. Vi kan lära oss av dem och inse att vi inte är våra misstag. Vi kan misslyckas men vi är inte misslyckade. Vi har känslor som vi kan välja att försöka blunda för eller omfamna och utvecklas vidare. Vi har ständigt val med olika konsekvenser. Det är vi som väljer. Vi är ledare i våra egna liv precis som vi vill att våra barn ska bli ledare i sina liv.

Lycka är verkligen att ha en familj som ser en för den man är och som finns där i både med-och motgång. Lycka är att få möjligheten att lära känna så otroligt olika individer och inse att den kärlek jag känner till dem är så otroligt stark. Lycka är att få öppna mitt hjärta för dem och få möjlighet att besöka deras hjärta. Jag är lycklig och jag har modet att vara sårbar och önskar er detsamma.

Ha en magisk dag!

 

 

Föreläsning om barns och föräldrars självkänsla

Jag är övertygad om att vi får näring till vår självkänsla när vi blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar av de människor som betyder mest för oss. När vi känner att vi bidrar till dem och att de bidrar till oss. Det får oss känna att vi är värdefulla precis som vi är. Vi är tillräckliga. Det är då vi kan mötas utifrån ömsesidig respekt.

Bild1Min föreläsning ”Att se och bli sedd-om nyfikenhet och ärlighet vid gränssättning med barn” genomsyras av självkänsla även om jag inte lagt in självkänsla i titeln.

Jag tror att vi gör det vi gör för att vi försöker tillgodose våra behov. Precis på samma sätt tror jag att barn gör det de gör för att tillgodose sina behov. När jag känner glädje, tacksamhet och liknande känslor vet jag att jag har fått behov tillgodosedda. När jag känner ilska, frustration och liknande känslor vet jag att jag har behov som inte blivit tillgodosedda. Känslor ger mig signal på om behov blir tillgodosedda eller inte.

När vi kan identifiera behoven hos oss själva och våra barn kan vi tillsammans hitta lösningar som kan tillgodose allas behov. Det är en utmaning men också en fantastisk möjlighet

När jag insåg hur mina tankar påverkar hur jag känner och väljer att agera blev det spännande att utforska mig själv och inse att jag har möjlighet att påverka relationerna till mina barn men också till min partner och övrig omgivning. Jag kan ta ansvar, reflektera och göra annorlunda.

Då jag vet att det är fantastiskt roligt att dela en föreläsning tillsammans med vän eller partner har jag skapat rabatter som uppmuntrar till detta. Beställ 2 biljetter och ange rabattkod partner så får ni 100 kr i rabatt. Beställ 4 biljetter och ange rabattkod kompis så får ni 250 kr i rabatt.

Jag hoppas att du finner det jag skrivit intressant och väljer att komma på en av mina föreläsningar. Jag kommer till Linköping den 23 november (boka din plats här) , Göteborg den 24 november (boka din plats här) och Stockholm den 9 december (boka din plats här).

Fick bland annat denna återkoppling av en deltagare på min föreläsning den 10 november:  ”Tack så mycket för igår! Jag blev helt tagen, fick så många aha-upplevelser. Kände verkligen igen mig i många av situationerna som du berättade om. Det här skulle jag ju ha fått lyssna på för länge sen när jag var mitt upp i stridens hetta. Fast tänker ändå att jag kommer att ha nytta av det i framtiden också. Jag blev både rörd och fick fnissa igenkännande. Jag fattar inte var tiden (3 timmar, mitt tillägg) tog vägen!? Kändes inte det minsta långrandigt utan en bra balans mellan det du sa och att vi fick lite övningar.”

 

Föreläsningar i Linköping, Göteborg och Stockholm

Föräldraskapet kan vara utmanande men det finns också otroligt många möjligheter till glädje och utveckling tillsammans med våra barn. Jag vill förmedla ett förhållningssätt som grundar sig på ömsesidig respekt där vår nyfikenhet för vårt barn och vår ärlighet till vår omgivning visar vägen. Mitt mål med föreläsningen är att både barn och förälder ska känna sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar genom ömsesidig respekt. Det krävs mod att förändras som förälder. Jag delar på ett öppenhjärligt sätt med mig av mina egna ”misstag” och insikter.

Bild1OBS! 2016 Linköping den 23 november mellan 18.00-21.00 med paus för fika. Boka här.

Göteborg den 24 november mellan 18.30-20.30. Kaffe/thé och liten kaka mellan 18.00-18.30. Boka här.

Stockholm den 9 december mellan 18.30-20.30. Kaffe/thé och liten kaka serveras mellan 18.00-18.30. Boka här.

Då jag själv älskar att dela utmaningar och möjligheter tillsammans med andra vill jag även skapa den förutsättningen för mina deltagare. Om du väljer att ta med din partner ger jag er parrabatt, ni betalar 400 kr för två biljetter. Ni fyller i 2 biljetter och anger rabattkod partner. Om du väljer att ta med dig ett kompisgäng så går ni 4 st för priset av 3. Ni fyller i 4 biljetter och anger rabattkod kompis.

Citat från arrangör, förskollärare och förälder: ”I ditt föredrag ger du kraft och skapar positiv känsla av möjlighet till förändring i rätt riktning. Du ger konkreta tips för genomförande och tilltro till egen förmåga till föräldrarna personligen”

Fick bland annat denna återkoppling av en deltagare på min föreläsning den 10 november:  ”Tack så mycket för igår! Jag blev helt tagen, fick så många aha-upplevelser. Kände verkligen igen mig i många av situationerna som du berättade om. Det här skulle jag ju ha fått lyssna på för länge sen när jag var mitt upp i stridens hetta. Fast tänker ändå att jag kommer att ha nytta av det i framtiden också. Jag blev både rörd och fick fnissa igenkännande. Jag fattar inte var tiden (3 timmar, mitt tillägg) tog vägen!? Kändes inte det minsta långrandigt utan en bra balans mellan det du sa och att vi fick lite övningar.”

Hör av dig om du undrar över något eller vill betala via faktura eller swish (fixar en faktura). info@mariaklein.se

Vill du bli inspirerad i ditt föräldraskap och inte kan delta på någon av föreläsningarna? Följ mig gärna på Facebook.com/familjecoachen

Datorförbud i sex veckor!

För en tid sedan satt jag på en föreläsning om barn och ungdomars trygghet på nätet. En vuxen räckte upp handen och förfärades över hur många timmar barn i genomsnitt ägnar sig åt nätet och kände oro inför eftersatt skolarbete. Jag kunde som vanligt inte vara tyst så jag räckte upp handen och sa: När jag var tolv år ägnade jag flera timmar per dag på stallet och då var det ingen som klagade.

Jag tror att det går att ha ett brinnande intresse för något och samtidigt klara skolgången. Det ena utesluter inte det andra.

För mig var hästar mitt stora intresse och för mina barn är det nu Fifa-15, imagewii-spel och olika youtubefilmer som är deras intresse. Är det rimligt att förbjuda dem att spela under semestern?

Jag funderar på hur jag skulle ha reagerat ifall mina föräldrar hade sagt att jag hade hästförbud under vardagarna och framförallt under sommaren. Jag tror att jag skulle ha blivit väldigt ledsen och undrat varför de hatade mig. De skulle haft svårt att få mig att tro att de gav mig hästförbud för att de älskade mig så mycket. De om någon borde ju vetat att jag älskar hästar och om de älskade mig skulle de väl stödja mitt intresse. Jag tänker tillbaka på vad hästarna betydde för mig. Det var de som fick mig att längta till nästa dag och som motiverade mig att sitta barnvakt, sälja DN och jultidningar. Min dröm var en egen häst och nu ville de ta mina hästar ifrån mig.

Om mina föräldrar hade gett mig hästförbud hade jag upplevt det som ett smärtsamt straff. Det hade känts hela vägen in i hjärtat. Jag hade blivit ledsen, arg och bitter. Jag antar att barnen skulle känna liknande om jag införde datorförbud.

Datorer, mobiler och spelkonsoler är här för att stanna. Det gäller att hitta lösningar som tillgodoser både barnets och våra behov. Det är en utmaning och samtidigt en möjlighet.

Jag får erkänna att vi inte ger barnen fri tillgång till dator, mobiler och tv då det finns fler behov som de behöver få tillgodosedda men de ägnar ändå rätt många timmar om dagen åt detta intresse. Jag förstår att de njuter av dessa stunder och att de gillar detta på samma sätt som jag gillade hästar. Och ska sanningen fram gillar jag själv att sysselsätta mig vid en dator eller mobil så jag kan förstå dem bättre än vad mina föräldrar kanske kunde förstå mitt hästintresse.

Jag förstår hur mycket wii-spel betyder för vår femåring när han blev helt förkrossad när han trodde att han aldrig skulle få spela mer. Han gick och la sig i sängen, drog täcket över huvudet och grät. Det var svårt för mig att få kontakt med honom men när jag väl förstod vad han trodde kunde jag förstå hans reaktion. Jag bekräftade hans känslor och kunde tillslut få kontakt med honom igen. Jag berättade för honom att jag vet att han tycker det är väldigt roligt att spela wii och att jag aldrig skulle ta ifrån honom hans intresse.

Barn anpassar sig till de beslut vi genomdriver som tex datorförbud, men det betyder inte att det inte påverkar vår relation negativt.

Självklart vill jag slå ett slag för tid tillsammans när vi har semester men det ena behöver inte utesluta det andra. Vi kan umgås och berika varandras liv och hinna ägna lite tid åt det som just nu är vårt intresse.

Jag ryser när jag tänker på Dr Phil och hans: ”Know your child´s currency” och använd det för att styra barnets beteende. Tänk om vår partner använde sådana styrmedel på oss. Inte trevligt.

Vill du att jag ska komma till er kommun och inspirera föräldrar och pedagoger om likvärdiga relationer där både vuxna och barn blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar? Jag kan komma till förskolor och skolor eller om någon vill arrangera en öppen föreläsning. Jag erbjuder också studiedagar. Skicka en adress till mig så skickar jag min folder med mina aktuella föreläsningar. info@mariaklein.se

Om mitt inlägg bidrar till dig får du gärna dela det vidare, prenumerera på inläggen eller följa mig på Facebook, Familjecoachen, för inspiration när det gäller relationer.

 

 

Syskonkärlek-syskonbråk

BildsyskonDet är något alldeles speciellt med syskonkärlek och med syskonbråk. De käraste vi har, våra barn, kommer ena dagen överens med varandra för att nästa dag se varandra som fiender. De har inga problem med att dela på ett par hörlurar (som på bilden) för att i nästa sekund bråka om vems tur det är att ha dem. Ena stunden älskar de varandras närvaro för att i nästa stund önska att de inte bodde under samma tak. Jag tänker att det är lite som i vilka relationer som helst.

I en parrelation kan vi reflektera över hur balansen ser ut mellan det vi ger och det vi får tillbaka. Vi kan välja att vara ärliga med vem vi är och nyfikna på vem den andra är. Vi kan anpassa oss till varandra men också välja att gå undan och få egen tid för reflektion. Om vi inte längre mår bra i vår relation kan vi söka hjälp och i värsta fall välja att avbryta relationen. När det gäller syskon är det inte lika enkelt. Våra barn är fast med sina syskon oavsett om de vill eller inte. De kan ibland känna att de inte har någon väg ut. Ingen möjlighet att ta avstånd och få vara sig själva utan rollen som syskon.

När jag har hållit mina kurser har det här med syskonbråk ofta kommit upp. Många föräldrar vill att syskonen jämt ska vara vänner och inse vilken fantastisk tillgång syskon är. Det är lätt att ta syskonens bråk personligt och att känslorna tar över. Förväntningarna på sina barns syskonskap kan vara svåra för barnen att leva upp till. Jag tror inte det finns något mirakelknep för att få syskon att njuta av varandra mer än att avsky varandra men jag tänkte reflektera lite omkring det här med syskon utifrån mina egna erfarenheter.

Jag tänker att det är en ganska stor sak att bli storasyskon så vi behöver se, höra, bekräfta, respektera och ta storasyskonet på allvar. Sätta ord på det syskonet upplever, känner och behöver. Låta barnet få känna som det känner och finnas där för det. Jag har skrivit om att vänta syskon här. Tänk på att det kan vara skönt för det äldre barnet att få bekräftat att det kan vara jobbigt med småsyskon och att vi kan behöva visa att vi värnar om deras integritet.

Se syskonkonflikter som en fantastisk möjlighet för barnen att träna sig i konflikthantering. Att se saker ur olika perspektiv och försöka hitta lösningar som tillgodoser allas behov. I dessa konflikter kan det vara viktigt att finnas till hands och vägleda vid behov. Jag tycker det är givande att låta var och en få beskriva sin ”karta” på verkligheten utan att vi föräldrar väljer sida, värderar eller dömer. När vi lyssnar på varje persons karta blir den också tydligare för de övriga i konflikten.

Låt barnen själva hitta lösningen som passar dem båda efter att de har hört var och ens karta.

Se syskonkonflikter som en fantastisk möjlighet att träna dig själv i att sätta ord på dina känslor och behov och möta dem utan att styra barnen.

Var uppmärksam på om bråken ökar vid tex skoldagar. En del barn utsätter sina egna syskon för samma behandling som de själva får i t ex skolan. Så istället för tillrättavisning kanske nyfikenhet för barnets upplevelser under dagen kan visa vägen.

Värna barnens integritet och låt dem få vara egna individer utan krav på att hela tiden finnas till hands för sina syskon. Låt dem ha sina kompisar och lekar ifred. Självklart kan det finnas tillfällen när de äldre kan ”låta” de yngre vara med och tvärtom men låt de vara undantag. Det är klart att syskon blir ledsen och besvikna av att inte få vara med men om vi ska vara ärliga så blir syskon också ledsna och besvikna av att inte få vara ifred också. Det är inte farligt med känslor. Vi kan finnas där för barnet med deras känslor istället för att de ska ansvara för varandras. Att få vara med bara för att föräldrarna sagt så är inte det samma som att faktiskt få vara med. Barnet kommer att känna att det egentligen inte är välkommet. Syskonet som tvingas bjuda in kan känna bitterhet och avsky och det kan visas på alla möjliga subtila sätt.

Det är lätt hänt att vi tycker att det äldre syskonet kan offra sig lite för det yngre. Ni vet, släppa leksaken som småsyskonet vill ha för att behålla lugnet och så vidare. Jag tror inte det här är någon bra idé. När jag läste delar av It´s OK not to share kände jag igen mina tankar. Jag tror det är viktigt att varje barn är lika viktigt oavsett ålder. Om storasyskonet leker med en bil så är det klart att den bilen är mer attraktiv än en bil som står stilla men det betyder inte att storasyskonet ska behöva lämna ifrån sig den. Småsyskonet kan få träna tålamod att vänta eller hitta en annan bil helt enkelt. Genom att vi visar att storasyskonet är värd att ha sin leksak i fred brukar det inte vara helt ovanligt att det lämnar ifrån sig den till småsyskonet eller hittar en annan lika attraktiv att ge istället. När de gör detta är det av ren vilja och inte på grund av tvång.

Om barnen väljer att leka med varandra låt dem tillsammans komma fram till vilken lek de ska leka. Kräv inte att den ena ska spela intresserad av en lek som hen inte gillar.

Tänk på att varje syskon upplever sin uppväxt på sitt unika sätt. En av anledningarna kan vara vilken roll de får i familjen och det ansvar som följer med den rollen. En annan anledning kan vara att vi behandlar våra barn olika. En tredje kan helt enkelt ha att göra med att de är just olika personer och därför upplever situationer olika.

När barn har konflikter är det viktigt att fundera på hur vi får dem att sluta. Ibland kanske vi föräldrar väljer en väg som skapar mer avstånd än kontakt mellan våra barn. Jag vet att bestraffningsmetoderna jag skriver om i inlägget Vidriga konsekvenser vid syskonbråk hör till undantagen men det kanske ändå kan bidra till någon.

Självklart är det lika viktigt att behandla sina syskon med respekt som det är att behandla andra med respekt. (Edit: Det är fruktansvärt att vissa växer upp med syskonmisshandel och det ämnen är det viktigt att vi pratar om. Helén tar upp syskonmisshandel på sin sida med samma namn.)

Ja, det är otroligt skönt när syskon är sams och älskar varandra men vill vi verkligen att de ska hålla inne sina egna tankar, känslor, behov och önskemål för att tillfredsställa oss och våra känslor? Är det inte bättre att de vågar vara sig själva i familjen och värna om sin integritet även om det innebär att det blir känslor av besvikelse hos ett syskon och lite mer ”jobb” för oss föräldrar?

När jag har berättat för människor att vi har fem barn och sagt deras ålder har jag ofta mötts av.

-Då har ni haft hjälp av de stora barnen med de små.

Nä, vi bestämde oss väldigt tidigt för att våra barn inte skulle behöva ta ansvar för vårt val att ha fem barn. Vi har inte valt att utnyttja deras släktskap för att underlätta vår vardag. Vi får ta fullt ut ansvar för vårt val att ha många barn. Självklart frågar vi ibland om ett äldre barn vill passa ett yngre barn men det är ett önskemål och inte ett krav. Då vi inte frågar så ofta upplever jag att de få gånger vi frågar brukar barnen välja att svara ja.

Jag har upplevt att ju mer vi värnar varje barns integritet desto mer bjuder de frivilligt in sina syskon i diverse lekar och de delar gärna med sig av sina hörlurar bara för att de vill. När det är ok att säga nej blir viljan större att säga ja.

Glömde en viktig sak. Ibland är syskonbråk fjärrkontroll till föräldrarna. Vi springer aldrig så snabbt som när våra barn bråkar. Om det är vår kontakt de vill ha så behöver vi fundera på hur vi kan tillgodose denna kontakt i större utsträckning. Kanske tillsammans med barnen komma fram till andra ”strategier” för att berätta att de vill umgås med oss.

Nu när det är semestertider och det blir mycket tid tillsammans med familjen kan det vara extra viktigt att låta barnen hålla på med sin hobby för att få tillgodose så många behov som möjligt. Det som barn tycker är roligt att göra fyller dem med positiv energi som de kan behöva i alla möten med människor som de kanske inte alltid kommer överens med. Oavsett om hobbyn är att spela fotboll, hänga med kompisar, spela tv-spel, spela datorspel och så vidare. Läs gärna mitt inlägg om Datorförbud i sex veckor.

Vi kommer att ladda för fullt med sysselsättning för varje barns behov när vi åker iväg på bilsemester. Om det ändå uppkommer konflikter i bilen under resans gång brukar jag parkera bilen och låta barnen lösa sin konflikt innan jag kör vidare. Det är ju trots allt svårt att inte bli påverkad och just när jag kör bil (och månar om allas säkerhet) är det inte bästa tillfället att öva. För öva det behöver jag och det börjar med att jag skriver detta inlägg. För som alltid så skriver jag lika mycket till mig själv som till andra.

Höll på att glömma bort en otroligt viktigt sak som jag gärna delar med mig av. Låt syskon vara syskon och inte föräldrar till varandra. När något av barnen börjar agera ”förälder” till sitt syskon brukar vi frigöra dem från den uppgiften genom att säga att de har glädjen att vara varandras syskon och att vi tar ansvaret att vara förälder.

Om du gillar mitt inlägg får du gärna prenumerera på mina inlägg och för kontinuerliga inspirationsinlägg rekommenderar jag min Facebookssida Familjecoachen.

 

 

 

 

Lösningar bortom belöningar och bestraffningar

Nu har min bok tagit ett steg till. Jag har skickat den till några som jag har stort förtroende för och som kan hjälpa mig med texten men också innehållet. Min dotter har börjat ta sig an texten och när jag nu läser den hittade jag ett avsnitt som jag vill dela med mig av redan nu. ”Under mina år som förälder har jag märkt att ju mer jag lär känna mig själv och mina barn, desto bättre vet jag vad jag ska göra för att både jag och barnen ska må bra. Det är inte lösningar jag kan slå upp i en bok utan det är lösningar som kommer när jag och barnen har en relation där vi tillsammans hittar lösningar. Jag tror att alla svaren på våra frågor finns inom oss själva och formas utifrån vem vi autentiskt är, våra relationer och vår familj. Självklart kan vi inspireras av andra föräldrar, författare eller föreläsare men det de säger och skriver ska ses som inspiration och inte som absolut fakta som fungerar i alla lägen. Precis på samma sätt vill jag att du läser min bok. Jag vill inspirera för att du själv ska hitta dina lösningar, de som passar både dig, din eventuella partner och dina barn. Lösningar som kommer av att era hjärtan möts. 

Bild1Det jag kan lova är att jag ska försöka inspirera dig och din familj till relationer bortom belöningar och bestraffningar, om det är det du önskar. Där det inte är makten som är i fokus utan relationen både till dig själv men också till din eventuella partner och dina barn. Jag vill samtidigt utmana dig lite.

När jag själv läste Jesper Juuls ”Ditt kompetenta barn” 1995 så upplevde jag hans text som ett hårt slag i magen och som om en kniv vreds om i mitt inre. Det gjorde så ont att jag slutade läsa, och fortfarande håller jag inte med Jesper Juul i alla avseenden. Men min önskan om att förändras gjorde att jag öppnade upp boken igen, och då omvandlade jag smärtan till motivation att faktiskt förändra mitt föräldraskap. Jag fick möjlighet att rannsaka mig själv och börja fatta medvetna beslut utifrån den jag innerst inne är, även om resan dit varit och ännu är jobbig. Jag hoppas att min bok ska bidra till att du också börjar fatta mer medvetna beslut som passar med vem du är innerst inne.”

Lyssna eller uppfostra, del 2.

En frustrerad partner kommer hem och hinner knappt innanför dörren.

Partner: Jag hatar mitt jobb!

Jag: Hatar är ett starkt ord. Man använder inte det i onödan.

P: Ja, men det är så jag känner och jag kommer aldrig gå dit igen.

J: Fast du vet ju att man måste gå till jobbet. Vi har ju faktiskt räkningar att betala varje månad.

P: Men jag vill inte dit. Min chef är en idiot.

J: I vår familj kallar vi inte någon för idiot.

P: Men han kräver att jag jobbar även efter arbetstiden. Han verkar fullständigt skita i att jag har annat för mig än att arbeta hela tiden.

J: Men det förstår du väl att inte han kan hålla koll på allas liv. Jag tycker du ska vara tacksam över att du har ett arbete. Det finns många som skulle göra vad som helst för att ha ditt arbete.

Bild1Jag tror att vi väljer att öppna oss för de människor som vi känner oss trygga med. Att då bli mött på ett sätt som gör att vi inte känner oss lyssnade på sårar oss. När vi blir sårade är det allt för vanligt att vi hämnas genom att såra tillbaka. Det är då vi kallar varandra för saker som vi egentligen inte vill säga. Alternativet till att hämnas är att antingen försöka förstå den andra personen genom empati eller vara ärlig och berätta vad jag själv upplever utan att använda skuld, skam eller rädsla. Det senare handlar om att berätta vad jag själv observerar, känner, behöver och önskar. Vart min gräns går helt enkelt. I många fall är det allra bäst att först försöka förstå för att sedan berätta vad jag själv upplever.

Om vi möter våra partners så som jag beskriver i konversationen ovan tror jag att vi slutar att öppna oss för varandra. Kanske kommer vi tillslut att inse att vår partner inte är intresserad av vad vi tycker, tänker, känner, behöver och önskar. Vår lösning blir att antingen ta hjälp av någon för att förbättra vår kommunikation eller söka oss en ny partner. Vi behöver relationer som berikar oss. När situationen gäller våra barn och oss är det inte riktigt lika enkelt för våra barn. De kan inte söka nya föräldrar men däremot kan de söka sig i högre grad till sina kompisar.

Hur skulle du möta en vän som hatar sitt arbete, tycker chefen är en idiot och inte respekterar personens fritid?

Möt gärna dina barn och tonåringar på samma sätt. För dem är det otroligt värdefullt att de personer som de värdesätter högst visar dem att de och deras känslor också värdesätts högt. Jag brukar tänka på ett citat:

Jag bryr mig inte om hur mycket du vet förrän jag vet hur mycket du bryr dig om.

Jag har för några dagar sedan skrivit ett likadant inlägg men med fokus på mötet med tonåringen. Där finns också lite tips som även kan användas i relationer med vuxna.

Bidrar mina inlägg till dig och din familj? Dela isåfall gärna med dig till andra. Vill du få mina uppdateringar till din mailadress? Klicka då på följ.

Hur hanterar jag min frus gallskrikande

Jag har en fru som är världens mest charmiga, sociala och underbara kvinna, men samtidigt världens mest arga och temperamentsfulla varelse. Hon får ofta hemska vredesutbrott och bara illvrålar och bankar på dörrar och väggar. När man frågar henne varför hon skriker säger hon själv att hon tycker om det. Jag har vädjat till henne att sluta upp med det här beteendet och även försökt att låta henne vara ifred och skrika klart. Men ingenting fungerar. Hon kan skrika i säkert en timme om hon lämnas ifred på sitt rum. Vilket inte är så populärt hos grannarna då vi bor i lägenhet. Det händer att jag tappar humöret och skriker tillbaka på henne, vilket inte alls känns bra. Jag har försökt att hålla om henne, men det fungerar inte, då slåss hon för att komma loss. Hon är väldigt verbal och duktig, jag får ofta höra vilken fantastisk fru jag har. Folk förstår inte hur vi har det hemma. Henne beteende började någonstans i fyrtioårsåldern och nu börjar vi nästan fundera på någon form av terapi för hela familjen. Vad ska vi göra rent konkret när hon beter sig såhär? Svar från en psykolog: Er fru har svårt att hantera och få stopp på sitt skrikande. Självklart behöver kvinnor få skrika för att få utlopp för sin frustration. I all synnerhet om de inte kan prata och uttrycka den på annat sätt. Men det låter som om er fru faktiskt kan uttrycka sig, hon säger att hon gillar att skrika, men hon kanske inte förstår den fulla innebörden av detta. Fruar som skriker gränslöst behöver hjälp att få stopp på det. Enligt min erfarenhet är det bästa sättet att hålla om och hålla i henne. Du säger att det inte funkar, men jag är säker på att det gör det om du väger in att du är klokare och starkare än hon är. Dessutom måste du visa henne att du inte ger upp. Ett bra sätt brukar vara att ta henne i knät. Ta hennes högerarm med din vänstra hand och hennes vänsterarm med din högra och håll ihop hennes ben med dina. Sitt så och prata med henne fast hon skriker så kommer det så småningom att hjälpa. Första gångerna är det ganska tufft, men när hon förstår att du står ut så kommer hon att slappna av fortare. Fruars ilska sitter mycket i kroppen och när de får hjälp att hålla ihop den hjälper det också mot yttringarna. Kämpa på så ska du se att förändringen kommer ganska snabbt.

Som ni säkert redan har förstått är detta inte en verklig händelse för så här skulle naturligtvis inte en psykolog svara en man som har problem med sin skrikande fru. I själva verket handlar det här om en förälder som söker hjälp angående sin gallskrikande dotter (Hur hanterar jag hennes gallskrikande?) som jag läste på familjelivs hemsida. Tidigare har jag även läst ett svar från en psykolog angående ett barn som skriker i affären. Denna förälder fick tipset att träna barnets otränade muskel (skrikandet) genom att viska till barnet och muta med guldstjärnor som barnet skulle få när det inte skrek. Jag och min man pratar ofta om hur vi i så hög grad som möjligt ska behandla både varandra och våra barn utifrån  ömsesidig respekt. Då vi vill utgå ifrån att vi alla är likvärdiga. Föräldern i familjeliv frågade psykologen hur hon skulle hantera sin skrikande treåring och vi funderade omkring detta ifall det hade gällt en fru eller man. Därav exemplet ovan.  Visst är det lite skrämmande att de ger sådana här råd utan att känna till familjen bättre. Föräldern i ursprungsexemplet avslutade själv med att föreslå terapi för hela familjen vilket vore ett självklart svar för att gå till botten med problemet.

Jag och min man funderade också på om det fanns någon gång som vi skulle hålla fast våra barn. Ja, om ett av våra barn skulle få ett hysteriskt utbrott och risken fanns att hon/han skulle kunna utsätta sig själv eller andra för fara. Dvs tex om hon/han skulle kunna riskera att bli överkörd av en bil. Vi konstaterade också att min man nog skulle hålla fast mig också ifall jag fick ett psykbryt och riskerade att bli överkörd av en bil. 579661_465592443457760_100000210255175_87867924_867908756_nVi är alla likvärdiga och behöver bli behandlade med respekt. Ta reda på varför barnet/frun/mannen väljer att skrika istället för att kommunicera på annat sätt. Allt vi människor gör, gör vi för att vi vill tillgodose något behov. Det gäller att ta reda på vilket behov det är som barnet försöker tillgodose och tillsammans hitta en annan strategi för att tillgodose det behovet. Vad kan vi som familj förändra? Vad gör jag själv som kan påverka denna situation? När? Var? Hur? Varför? Analysera hela situationen och framförallt din egen roll. Många gånger har jag upplevt att barn skriker som en sista utväg för att bli sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar. Hur kan jag i större utsträckning möjliggöra för mitt barn att de ska få dessa behov tillgodosedda? När vi vuxna inte blir lyssnade på i arbetslivet går vi till facket. När vi inte blir lyssnade på i vår parrelation går vi till familjerådgivare eller skiljer oss. När barn inte bli lyssnade på, vad ska de då göra? Om någon du älskar tvångs håller fast dig, hur skulle du uppleva det?

Jag publicerade samma inlägg för ett år sedan men då valde jag ett annat upplägg.

Bidrar mina inlägg till dig? Då får du gärna dela dem vidare och välja att skriva in din mailadress så att du blir uppdaterad om framtida inlägg.