Vid vilken ålder slutar barnet att få utbrott?

När jag delade ett inlägg om ”Four reasons why you shouldn´t ignore or punish toddler tantrums” fick jag en intressant fråga om hur länge barn räknas som ”toddler” och när barnet utvecklar förmågorna som tas upp i inlägget. Föräldern tydliggör att hen förstår att det naturligtvis är individuellt.

Mitt svar på frågan lyder: Jag tänker att barn med stöd från oss vuxna sakta men säkert kommer att utveckla dessa förmågor. När vi är intresserade och nyfikna på barnets tankar, känslor, behov och önskemål kommer det att lättare kunna känna och sätta ord på det barnet upplever. När barnet möts av nyfikenhet, omtanke och kärlek kommer det möta sig själv och andra med nyfikenhet, omtanke och kärlek. Det tar som du skriver olika lång tid för olika individer. Precis när många av barnen utvecklat dessa förmågor kommer de in i tonåren. Då möbleras deras hjärnor om och de kommer att uppleva nya utmaningar tack vare hormoner och deras fysiska och psykiska utveckling.

Ska jag vara ärlig upplever jag att det finns vuxna som ännu inte utvecklat alla dessa förmågor. Ibland agerar jag själv som ett treårigt barn. Då är det otroligt viktigt att jag blir mött med den nyfikenhet, omtanke och kärlek som gör att jag kan ta ett djupt andetag, reflektera och agera annorlunda. När det gäller artikeln tänker jag att ingen människa oavsett ålder mår bra eller utvecklas av att mötas med bestraffningar eller ignoreringar. Jag vet att du som ställer frågan inte menade att du ville veta i vilken ålder man kunde välja att möta dem med bestraffningar eller ignorering. Jag ville bara tydliggöra för sakens skull. För att återgå till din ursprungsfråga kommer här några tips:

Testa nya sätt att sätta ord på det barnet känner och de behov barnet försöker förmedla. När det gäller känslor kan känslodockor eller bilder på olika känslor hjälpa. friareliv.se har bland annat behovs-och känslokort som du kan beställa. Du kan också testa att låta barnet berätta vart känslan känns i kroppen och gradera styrkan. Du kan ordna en gradmätare från 0-10 eller måla olika färger tillsammans med barnet som uttrycker olika styrkor. Utforska också barnets behov och hitta olika sätt att tillgodose barnets behov. Vi kan också själva träna på att utforska och utveckla våra egna känslor och behov. Dessa samtal görs lättast när barnet inte är i affekt. Med träning kan barnet och vi själva mer och mer uttrycka oss och förmedla vad vi behöver.

Jag tror att fler föräldrar än mig har insett att barnets utbrott handlar minst lika mycket om oss själva som om barnet. När vi som föräldrar blir tillfreds med våra känslor och behov kan vi i större utsträckning möta vårt barn och bidra med det barnet behöver i dessa situationer. Det handlar helt enkelt om vårt mod att vara sårbar.

Jag upplever att barn får frustrationsutbrott när de inte upplever sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. När de väl har dessa utbrott är det svårt att nå fram eftersom de ”stänger av”. När barn blir ignorerade eller bestraffade upplever de sig inte sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.

”Ditt barn vill inte göra det jobbigt för dig, ditt barn har det jobbigt”

Jag har tidigare skrivit om frustrationsutbrott och vad du kan göra som vuxen här och här.

 

 

Annonser

Från pappan i familjen

Hej,

Jag tänkte att det kanske är dags att introducera mig, Peter, som vickar istället för familjecoachen som fortfarande är sjukskriven efter sin operation. Maria mår för övrigt bättre för varje dag men det tar en stund att komma tillbaka.

I alla fall, jag hade tänkt skriva ett inlägg om hur vi träffades och utvecklats tillsammans men det får vänta för något som är mycket mer dagsaktuellt.  Det blev långt men jag hoppas du följer med mig till slutet, jag har liksom inte samma rutin på att skriva blogginlägg som min kära fru 🙂

Idag har vi prövats som föräldrar på ett sätt som jag tror många känner igen sig i eller kommer hamna i, kanske inte en exakt likadan situation i detalj men en med liknande saker på spel.

Idag, fick vi hjälpa vår son att hantera besvikelse på en för honom existensiell nivå. Idag fick vi åter hjälpa honom hantera besvikelsen och osäkerheten i att han kanske inte kommer kunna göra det han tycker är allra roligast och viktigast i livet, varken just nu eller i framtiden.

Vår mellangrabb G på 12 år spelar hockey och har gjort det sen han var 5-6 år. Jag minns hur han nästan varje dag under en period frågade vilken dag det var när han vaknade och när han fick svaret så sa han alltid – ”en dag närmare lördag!”. På lördag var det hockeyträning och det var verkligen veckans höjdpunkt under en lång tid. Antalet träningar växte och efter några år börjar han få ryggbekymmer, först sporadiskt men någon höst insåg vi att det var tydligt kopplat till skridskoåkningen och vi börjar försöka hitta hjälp både i hur han åkte skridskor och i vården för om det skulle vara något fel. G kämpade på med hockeyn men fick oftare och oftare kliva av när ryggen satte stopp. Det satte sig på humöret, det var svårt att koncentrera sig i skolan och till och med den syskonliga dynamiken fick sig en knäck när han inte orkade hålla humöret uppe.

I vintras var det som allra jobbigast, han har alltid hållit hoppet uppe men runt jul märktes det att han knappt ville prata hockey, inte kunde se fram emot träningar eller matcher. Fullt naturligt för vem som helst och självklart funderade vi över om det var ryggen eller annat som gjorde att motivationen sviktade. I efterhand har jag pratat med G och fått klart för mig att det var oron över att kanske inte kunna fortsätta som hockeyspelare överhuvudtaget som gjorde att han helt och hållet övervägde att sluta med hockeyn.

Jag måste säga att jag är sjukt imponerad av hur han kämpade med stretching- och sjukgymnastprogram som sakta men säkert gjorde ryggen användbar igen. Sedan råkade han ut för en brusten blindtarm som gjorde att han inte fick idrotta på ett antal veckor. När han väl kom igång igen de sista 6 veckorna på säsongen flög han fram och det var nästan tillbaka till tiden när han undrade om det snart var lördag igen med skillnaden att nu tränar han 3-4 gånger i veckan. Hela sommaren har varit skadefri och rörelseglädjen har kommit tillbaka. Sommarens stora mål har varit hockeycampen i Husum nu i helgen, dagar har räknats, skott har skjutits och inlines har åkts med campen i sikte.

Första dagen är tuff, grymt jobbig som förväntat men också vansinnigt rolig, leendet satt där det skulle även efter sista passet och vi åker till hotellet med en förväntansfull G som pratar om säsongen som kommer och alla nya kompisar som han kommer spela både med och mot. Här någonstans borde berättelsen tagit slut med en sensmoral om hur bra denna erfarenhet har varit för att bygga ”grit” och en lärdom om att om man riskerar att något skall tas ifrån en så kommer man uppskatta det ännu mer. Tyvärr gör den inte det.

Vi sover alla gott på hotellet i Övik men det märks redan när vi väcker G att något är fel. Ryggen känns av igen och det märks på alla sätt, kroppsspråket, rösten, humorn och allt annat. Hela morgonen går i moll för vi vet ju alla vad det innebär, i bästa fall att vi får en till höst där frågan inte är hur roligt vi kommer ha ihop med hockeyn, utan om det överhuvudtaget kommer gå att genomföra den. I värsta fall ett läge där hockeyn kommer bli något han måste sluta med i förtid, inte för att han hittar något roligare att göra utan för att hans kropp säger stopp.  Något som vi förträngt i nästan 6 månader nu.

Det är i de här stunderna som man, i efterhand, känner sig lyckligt lottad att jag och Maria fått utvecklas sida vid sida i föräldraskapet. Det är nu man inser att vi båda tränat så mycket på att hantera situationen i stunden, utan att dras med för mycket i känslan själv men ändå låta G får känna det han känner. Att lyssna på känslorna och försöka tillgodose behoven även om han inte själv kan sätta ord på dem.

Vad gör man när ett stort fett betongblock ställer sig i vägen för ens barns drömmar? Det här är inget vi kan sopa undan med en curlingsop, inget vi kan avleda bort barnets uppmärksamhet ifrån, inget vi kan hota, muta, belöna oss ur. Nu är det på riktigt.

I morse gick vi på autopilot, vi gjorde säkert inte allt rätt och visst fanns det en egen oro att hantera men någonstans känns det ändå som om vi kan summera dagen med fler plus än minus. I morse var vi väldigt praktiskt lagda för att se om det fanns något vi kunde göra för att ge honom möjlighet att komma ut på isen igen. Samtidigt kan jag reflektera över några saker som jag tror var viktiga för honom både på kort sikt, men också på lång sikt:

  • Vi fanns där för honom, i hans känslor utan att gå igång på våra egna känslotankar och var de ledde oss.
  • Vi peppade honom att kämpa och inte tappa hoppet, men utan att pusha honom att göra saker som inte kändes rätt för honom.
  • Det slutliga beslutet om att gå ut på isen igen eller inte låg hela tiden hos honom.
  • Då han ville försöka men med möjlighet att välja hur mycket han gjorde och vilka övningar han kunde delta i besökte vi tillsammans ledaren innan morgonpasset. Han hade själv haft problem med ryggen och gav G möjlighet att själv bestämma över sitt pass.
  • När G väl tog beslutet att vi skulle åka hem, efter ett halvt första pass och försök att med värme och annat lindra smärtan, så kom några tårar. Vi möttes i en kram utan några barriärer mellan oss.

Jag tänker på hur jobbigt det hade varit för ett barn att ta ansvar inte bara för sina egna känslor utan också sina föräldrars, hur maktlöst det skulle känna sig om någon annan skulle bestämma huruvida de skall fortsätta göra något som gör så ont att det inte längre är roligt och jag tänker på hur ensamt det kunde vara för ett barn i en liknande situation vars kontakt med sina föräldrar inte tillät att de delade med sig av alla sina känslor på ett naturligt sätt.

Vad fick mig att skriva det här blogginlägget? Jo, jag skulle vilja mena på att det föräldraskap som Maria förmedlar och som vi båda levt med under en längre tid är så mycket mer än något som går att placera in på en skala mellan Auktoritär och Eftergiven som nästan hela föräldradebatten konstigt nog verkat ha snöat in på. Att mötas sina barn med ömsesidig respekt fungerar på så många fler tillfällen än är vi är oense om läggning, mat och läxor. Att möta sina barn med ömsesidig respekt kräver mer av att vi är vårt autentiska själva men gör det också möjligt för barnen att bli det helt naturligt. Att möta sina barn med ömsesidig respekt gör att de lär sig att förstå både sina egna och andras känslor och behov.

Jag är övertygad om att många av er som läser detta redan har ett förhållningssätt grundat i ömsesidig respekt, även om ni inte själva skulle beskriva det med era egna ord. Tyvärr så inser jag också att det finns många i världen som fortfarande ser världen i svart och vitt, som tror sig måsta välja mellan en svart och en vit sida även i föräldraskapet, en falsk dikotomi som vår äldste son skulle uttryckt det.   I min värld så innehåller idén om ett föräldraskap baserat på ömsesidig en hel palett med färger snarare än svart och vit.

Min förhoppning som jag vet att jag delar med Maria är att fler och fler skall få upp ögonen för hur viktigt det är med rika relationer i familjen, att bygga dem på ömsesidig respekt och hur viktigt och roligt det är att reflektera över sina tankar, känslor och behov.  Hjälp oss gärna genom att hitta bloggar, inlägg, böcker och artiklar som ni tycker hjälper er och dela dem med oss, era vänner och världen. Ju fler vi är som delar med oss desto fler kan vi få med oss och desto fler barn och unga kan få växa upp med en känsla av att vara sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.

Tack för mig, jag hoppas Maria återkommer snart till datorn med ett nytt inlägg inom kort. (Edit 170828 Jag vill också vara tydlig med att G vill och kommer att fortsätta med hockeyn men vi kommer vara noggrannare med att värma upp och göra alla de övningar som hjälper hans rygg.)

PS! Tipsa gärna er kommun, skola, förskola, idrottsförening, kyrka om Marias föreläsningar, studiedagar och kurser. Om du själv är driven och har tillgång till en lokal som rymmer minst 25 deltagare kan du också kontakta oss för eventuellt samarbete.

Föreläsning som ger näring till din och barnets självkänsla

Jag är övertygad om att du får näring till din självkänsla när du blir sedd, hörd, bekräftade, respekterad och tagen på allvar av de människor som betyder mest för dig. Precis detsamma gäller för de barn du möter. De får näring till sin självkänsla när de blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar av människor som betyder mycket för dem. När du bidrar till dem, bidrar de till dig. Ni får känna er värdefulla precis som ni är. Du är tillräcklig och barnet är tillräcklig. Ömsesidig respekt går som en röd tråd genom hela föreläsningen.

Min föreläsning ”Att se och bli sedd-om nyfikenhet och ärlighet vid möten med barn” genomsyras av självkänsla även om jag inte lagt in självkänsla i titeln.

Jag tror att vi gör det vi gör för att vi försöker tillgodose våra behov. Precis på samma sätt tror jag att barn, gör det de gör för att tillgodose sina behov. När jag känner glädje, tacksamhet och liknande känslor vet jag att jag har fått behov tillgodosedda. När jag känner ilska, frustration och liknande känslor vet jag att jag har behov som inte blivit tillgodosedda. Känslor ger mig signal på om behov blir tillgodosedda eller inte.

När vi kan identifiera behoven hos oss själva och våra barn kan vi tillsammans hitta lösningar som kan tillgodose allas behov. Det är en utmaning men också en möjlighet.

När jag insåg hur mina tankar påverkar hur jag känner och väljer att agera blev det spännande att utforska mig själv. Jag har då möjlighet att påverka relationerna till mina barn men också till min partner och övrig omgivning. Jag kan ta ansvar, reflektera och göra annorlunda.

För att du ska få möjlighet att föreläsningen i din vardag skapas korta pauser då du kan reflektera själv (om du väljer det) eller med någon på plats. Föreläsningen passar dig som möter barn i din vardag. Självklart ger inte föreläsningen i sig näring till din och barnets självkänsla. Den ger förhoppningsvis inspiration i hur du kan tänka, känna och agera för att skapa förutsättningen för att både du och de barn du möter kommer att få näring till er självkänsla.

Då jag vet att det är extra roligt att dela en föreläsning tillsammans med vän eller partner har jag skapat fördelaktiga biljetter som uppmuntran. Om du väljer parbiljett kan du och din vän uppleva föreläsningen för 450 kr. Om du väljer kompisbiljett kan du och tre kompisar uppleva föreläsningen för 800 kr. Välj din biljett här.

Bokningen är bindande men inte personlig. Du kan överlåta biljetten till någon annan i det fall du får förhinder.

”Tack så mycket för igår! Jag blev helt tagen, fick så många aha-upplevelser. Kände verkligen igen mig i många av situationerna som du berättade om. Det här skulle jag ju ha fått lyssna på för länge sen när jag var mitt upp i stridens hetta. Fast tänker ändå att jag kommer att ha nytta av det i framtiden också. Jag blev både rörd och fick fnissa igenkännande. Jag fattar inte var tiden (3 timmar, mitt tillägg) tog vägen!? Kändes inte det minsta långrandigt utan en bra balans mellan det du sa och att vi fick lite övningar.”

Dela gärna detta inlägg vidare till vänner och bekanta som gillar att inspireras när det gäller möten med människor.

 

En föreläsning som ger näring till självkänslan

Föräldraskapet kan vara utmanande men det finns också otroligt många möjligheter till glädje och utveckling tillsammans med våra barn.

Jag vill förmedla ett förhållningssätt som grundar sig på ömsesidig respekt där vår nyfikenhet för vårt barn och vår ärlighet till vår omgivning visar vägen. Mitt mål med föreläsningen är att både barn och förälder ska känna sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar genom ömsesidig respekt. Jag är övertygad om att vi får näring till vår självkänsla när vi blir mött på det sättet av människor som betyder mest för oss. När vi känner att vi bidrar till dem och att de bidrar till oss. Det får oss känna att vi är värdefulla precis som vi är. Vi är tillräckliga.

bild1Det krävs mod att förändras som förälder. Jag delar på ett öppenhjärligt sätt med mig av mina egna ”misstag” och insikter. Exempel i föreläsningen är hämtade framförallt från ålderspannet 1-9 år. Men då det handlar om möten mellan människor, och inte innefattar några belönings-eller bestraffningssystem, går det lätt att applicera i alla relationer. Föreläsningen passar för alla som möter barn i sin vardag, föräldrar, mor-och farföräldrar, förskollärare, barnskötare, lärare.

Citat från arrangör, förskollärare och förälder: ”I ditt föredrag ger du kraft och skapar positiv känsla av möjlighet till förändring i rätt riktning. Du ger konkreta tips för genomförande och tilltro till egen förmåga till föräldrarna personligen”

Fick bland annat denna återkoppling av en deltagare på min föreläsning den 10 november 2015:  ”Tack så mycket för igår! Jag blev helt tagen, fick så många aha-upplevelser. Kände verkligen igen mig i många av situationerna som du berättade om. Det här skulle jag ju ha fått lyssna på för länge sen när jag var mitt upp i stridens hetta. Fast tänker ändå att jag kommer att ha nytta av det i framtiden också. Jag blev både rörd och fick fnissa igenkännande. Jag fattar inte var tiden tog vägen!?”

 

Alla vill vi bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar

Jag vill att både vuxna och barn ska känna sig tillräckliga och värdiga kärlek, tillhörighet och respekt. Tillräckliga barn och tillräckliga föräldrar. När jag skriver tillräckliga föräldrar finns det säkert någon som tänker på begreppet ”good enough parent”. Jag gillar begreppet, men endast när det går hand i hand med ”good enough child”.

(Tillagt den 17 februari) Jag gillar också Lars H Gustafssons text om begreppet värdighet i boken  ”Relationsrevolutionen – om mötet mellan barn och vuxen”:

”För ett barn handlar begreppet värdighet om att få känna att det duger som det är. Motsatsen till en känsla av värdighet är därför en känsla av skam.

Det första påståendet får som konsekvens att barnet ska ha rätt att få uppleva: Jag är den jag är och duger bra så. Mina föräldrar och pedagoger är glad över att jag är just sådan och inte på något annat sätt.

Följden av det andra påståendet är att aktiv skambeläggning aldrig kan accepteras, eftersom den hotar barnets känsla av värdighet.” (Tillagt den 17 februari)

bild1För mig är likvärdighet och ömsesidig respekt basen för en trygg relation. Att både vuxna och barn ska bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar är det som hela tiden driver mig, att fortsätta utveckla mitt företag, Familjecoachen i Norr. I nio år har jag fått jobba professionellt med familjeutveckling. Förälder har jag haft äran att vara i över 25 år.

Jag är tacksam över hur mycket jag har lärt mig om mig själv under dessa år. Möten med min man och våra barn har bidragit otroligt mycket till mig. Att varje dag vakna och veta att jag har människor som jag älskar och som älskar mig är livet. Helt underbart!

Jag tror att vi blir medvetna om vem vi är, i möten med våra barn. Förutsatt att vi väljer att vara sårbara och öppna för de gåvor som dessa möten ger. På samma sätt kommer vi att bidra med gåvor till våra barn. För att detta ska kunna ske, krävs det att det finns en trygg famn att landa i, i både i med-och motgångar. Någon som får oss att känna att vi är tillräckliga.

Jag tänker att vi varje dag kan välja att helhjärtat möta oss själva och våra barn. Det är ett val vi kan göra varje dag.

Vill du bli inspirerad när det gäller möten med barn? Vill du reflektera över hur tankar, känslor och handlingar hör ihop? Vill du skratta tillsammans med andra som sitter i samma båt? Då kan jag rekommendera min föreläsning ”Att se och bli sedd-om nyfikenhet och ärlighet vid möten med barn”. Du kan tipsa din förskola, skola, förening eller kyrka om mig så kan jag komma och inspirera nära dig. Du kan också komma till Stockholm den 22 maj.

Du kan välja att gå själv eller tillsammans med en vän eller tre. Boka din plats här.

Vill du hellre inspireras genom böcker kan du kanske hitta några tips här.

Gillar du det du läser på min blogg? Tipsa gärna vänner att följa mig här eller på Facebook. Vill du bidra till mig? Då får du gärna tipsa dina nära och kära i Stockholm om min föreläsning den 22 maj. Tack på förhand!

Citat från arrangör, förskollärare och förälder: ”I ditt föredrag ger du kraft och skapar positiv känsla av möjlighet till förändring i rätt riktning. Du ger konkreta tips för genomförande och tilltro till egen förmåga till föräldrarna personligen”

Fick bland annat denna återkoppling av en deltagare på min föreläsning den 10 november 2015:  ”Tack så mycket för igår! Jag blev helt tagen, fick så många aha-upplevelser. Kände verkligen igen mig i många av situationerna som du berättade om. Det här skulle jag ju ha fått lyssna på för länge sen när jag var mitt upp i stridens hetta. Fast tänker ändå att jag kommer att ha nytta av det i framtiden också. Jag blev både rörd och fick fnissa igenkännande. Jag fattar inte var tiden tog vägen!?”

 

En kärleksfull Jul

Jag vill tacka dig som valt att följa min blogg eller Familjecoachen på Facebook under 2016. Jag uppskattar alla mail och meddelanden som ni har skickat. Jag uppskattar alla delningar som har gjorts på Facebook.

Jag vill tacka dig som valt att komma på någon av de föreläsningar som jag har hållit under året. Det är fantastiskt roligt att möta er föräldrar och tillsammans få dela några timmar av livet. Vi sitter alla i samma båt. Att vara förälder är både utmanande och fantastiskt givande.

Jag vill tacka dig som valt att coachas av mig. Jag ler när jag tänker på hur roligt det är att få följa dig när du utvecklas tillsammans med dina barn. Ibland känns det som om jag träffat er alla, även om vi endast konverserat via telefonen.

Jag vill tacka dig som skriver och frågar efter min bok. Jag ska försöka bli klar med den under 2017. Din uppmuntran har bidragit till mig.

Tack för alla berikande möten under året. Jag hoppas att vi ses även nästa år.

bild1Jag och min familj önskar er en Kärleksfull Jul och Ett Gott Nytt År.

För mig är kärleksfull jul att:

Umgås med familjen

Välja julavkoppling istället för julstress

Lev upp till mina egna förväntningar istället för andras

Skapa många tillfällen för närhet och kontakt

Härliga utflykter

Berätta för alla i min familj att de betyder mycket för mig

Tillsammans med barnen bidra till andra barn via Unicefs gåvoshop

Försöka göra gott för mig själv och andra

Vad är en Kärleksfull Jul för dig?

 

 

 

 

 

 

Föreläsning om behov och självkänsla i Stockholm och Linköping

bild1Jag är glad och tacksam över att få komma till Stockholm och Linköping i november. Det är så fantastiskt roligt att få träffa föräldrar och under några timmar få utvecklas tillsammans. Denna gången kommer föreläsningen att fokusera på barns behov och hur vi kan ge näring till självkänslan.

När jag och Peter fick upp ögonen för det här med behov förändrades våra liv. Vi växte inte bara som föräldrar utan också som partners, medmänniskor och medarbetare. Det är spännande att vara en behovsdetektiv och försöka se förbi beteendet. Att försöka hitta vilket behov barnet, vi själva eller andra försöker tillgodose. Det är först då vi tillsammans kan hitta en långsiktig lösning.

Visst går det att upprepade gånger säga åt någon att sluta med ett visst beteende och därmed få en kortsiktig lösning. Men om vi kan identifiera behovet kan vi hitta en långsiktig lösning. När vi ser, hör, bekräftar, respekterar och tar varandra på allvar. Då kan något magiskt hända. Vad det är berättar jag på föreläsningen.

Det som händer ger näring till självkänslan och vår relation.

Att vara behovsdetektiv är utmanande men det skapar fantastiska möjligheter för både barnet och oss som föräldrar.

Jag hoppas att även du vill komma på föreläsningen ”Utforska barns behov och ge näring till självkänslan”

Då jag vet hur betydelsefullt det är att uppleva en föreläsning tillsammans med andra har jag skapat två specialpriser. Om ni går två stycken väljer ni en parbiljett. Då går ni två för 400 kr. Om ni är fyra stycken väljer ni en kompisbiljett. Då går ni fyra stycken för 750 kr. Om ni vill beställa wraps till föreläsningen i Stockholm väljer ni biljetterna som inkluderar wraps.

Här anmäler du dig för föreläsningen i Stockholm.

Här anmäler du dig för föreläsningen i Linköping

Har du något beteende som du skulle vilja utforska när det gäller behov kan du meddela mig. Jag försöker ta med så många som möjligt i min föreläsning. Skicka mail till info@mariaklein.se

Här finns lite inspiration när det gäller känslor och behov: http://friareliv.se/images/stories/filer/nvc%20listor.pdf

Dela gärna inlägget med dina vänner.

Det börjar med oss själva

Jag lyssnade för flera månader sedan på ett videoklipp där en person beskrev allt som barn borde lära sig. Jag kan inte hitta tillbaka till videoklippet men när jag hittade tankarna jag då skrev kände jag att jag ville publicera mina reflektioner.

Jag lyssnar på ditt inlägg och som vanligt har jag ett barnperspektiv när jag lyssnar. När jag tänker utifrån det, har jag några saker jag funderar på. Behöver barn ”lära sig” det du påtalar i klippet? Eller är det så att barn i själva verket har med sig väldigt mycket från början och att det är vi vuxna som behöver fundera på, hur vi med vårt beteende ibland ”avprogrammera” barnen.

Jag tänker att barn ofta gör som vi gör. Kanske är det så att vi vuxna kan behöva fundera på hur vi hanterar förluster. Hur vi kan glädja oss med andras framgång utan att själva känna att vi är sämre. Kanske kan vi vuxna visa mer tålamod och låta saker och ting få ta sin tid. Tänker på hur frustrerade vi kan bli, om något tar längre tid än vi förväntat oss tex när barnen vill avsluta sin lek innan de åker med oss och handlar. Kanske kan vi vuxna värdera pengar och kämpa lite mer när det tar emot. Kanske kan vi vuxna se olikheter som berikning och respektera varandra. Kanske kan vi vuxna vara vänligare och mer empatiska. Kanske kan vi vuxna visa att vi kan ge varandra närhet och kontakt, utifrån hur vi och andra vill få dessa behov tillgodosedda. Kanske kan vi vuxna skilja på våra beteenden och vår person. Kanske kan vi vuxna vara mer tacksamma över det vi har, men också över de barn vi har förmånen att lära känna. Kanske kan vi vuxna älska oss själva mera.

Kanske skulle det du tog upp vara väldigt naturligt för barnen om vi vuxna förmedlade detta i vår vardag. Jag tänker att det är vi vuxna som är barnens förebilder och att det är viktigt att lägga ansvaret för allt detta där det hör hemma. Hos oss vuxna.

Jag tycker det är otroligt viktigt att barn i tryggheten av hemmet får uppleva mycket av det du beskriver, men jag tror det är viktigt att vi inte får det att låta som om det är något fel på barnen och att de behöver ”lära sig”. När det gäller kramar tycker jag det är otroligt viktigt att värna om allas integritet. Alla barn gillar inte att kramas och det är okej. De kan fortfarande ge till andra och själva ta emot, utan att kramas. Det är viktigt att både vuxna och barn får känna att deras gränser respekteras.

Generellt upplever jag att många av de utmaningar som du beskriver skulle inte uppkomma om vi vuxna hade fått med oss att alla känslor är okej. Det är okej att vara besviken, sorgsen, arg, ledsen och så vidare. Men det är svårt att hantera dessa känslor hos våra barn om vi själva inte är trygga med dem. Tack för att du fick mig att reflektera över detta.

Gilla gärna Familjecoachen på Facebook för kontinuerliga uppdateringar.

Vilka värderingar förmedlar barnböcker?

Jag har alltid varit en person som gillar att ifrågasätta, reflektera och diskutera olika saker. Den senaste tiden har jag reflekterat över vilka budskap en del böcker förmedlar och hur viktigt det är att jag tillsammans med barnet diskuterar innehållet och vuxnas beteenden. Jag kan börja med boken ”Spinkis och Katta”. Spinkis har fått sitt smeknamn av en vuxen som tyckte att han var för smal. Han gillar inte namnet men verkar ha fått acceptera det. Vill vi att barn ska få smeknamn som beskriver deras yttre och som de själva inte vill ha?

I Ovänner i samma lag skäller tränaren Blixten: ”Ni spelar som en påse nötter. Ni samarbetar inte och har ingen moral. Skärp er! Annars får ni sitta på bänken båda två.”

I Kasper gör mål ska Kasper spela sin första match. Vid ett tillfälle ropar tränaren Peter ”Stoppa honom Kasper! Sover du?”

Är det sådant här som vi vill att tränare ska säga till våra barn?

bildbockerI Kasper spelar i skollaget blir det vid ett tillfälle en frispark. En spelare, Marcus tänker lägga den men då sätter Kim foten på bollen och säger: ”Kasper ska skjuta. Han skjuter bättre än du!” Kanske något som ett barn skulle kunna säga men då säger tränaren Lasse: ”Bort från bollen, Marcus! Låt Kasper skjuta.” Inför sista matchen säger tränaren Lasse: ”Hör på nu! Om vi vinner den här matchen blir vi stans bästa lag. Men om vi ska vinna måste ni samarbeta. Du också Marcus. Det lönar sig inte att vara sur.” Ska tränare peka ut enskilda barn och framförallt förstår inte tränaren att Marcus blev ledsen när han inte fick slå frisparken och blev utpekad som sämre än Kasper?

I Kasper på fotbollslägret berömmer tränaren Peter om och om igen Kasper för hans mål. När barnen inte är tysta och sover kommer tränaren in och skriker åt dem. Är det så man som tränare skapar trygghet?

Jag tänker att det skulle behövas lite mer diskussion kring hur vi vuxna pratar med barn. Oavsett om det är i idrottsrörelsen eller i böcker.