En föreläsning som ger näring till självkänslan

Föräldraskapet kan vara utmanande men det finns också otroligt många möjligheter till glädje och utveckling tillsammans med våra barn.

Jag vill förmedla ett förhållningssätt som grundar sig på ömsesidig respekt där vår nyfikenhet för vårt barn och vår ärlighet till vår omgivning visar vägen. Mitt mål med föreläsningen är att både barn och förälder ska känna sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar genom ömsesidig respekt. Jag är övertygad om att vi får näring till vår självkänsla när vi blir mött på det sättet av människor som betyder mest för oss. När vi känner att vi bidrar till dem och att de bidrar till oss. Det får oss känna att vi är värdefulla precis som vi är. Vi är tillräckliga.

bild1Det krävs mod att förändras som förälder. Jag delar på ett öppenhjärligt sätt med mig av mina egna ”misstag” och insikter. Exempel i föreläsningen är hämtade framförallt från ålderspannet 1-9 år. Men då det handlar om möten mellan människor, och inte innefattar några belönings-eller bestraffningssystem, går det lätt att applicera i alla relationer. Föreläsningen passar för alla som möter barn i sin vardag, föräldrar, mor-och farföräldrar, förskollärare, barnskötare, lärare.

Citat från arrangör, förskollärare och förälder: ”I ditt föredrag ger du kraft och skapar positiv känsla av möjlighet till förändring i rätt riktning. Du ger konkreta tips för genomförande och tilltro till egen förmåga till föräldrarna personligen”

Fick bland annat denna återkoppling av en deltagare på min föreläsning den 10 november 2015:  ”Tack så mycket för igår! Jag blev helt tagen, fick så många aha-upplevelser. Kände verkligen igen mig i många av situationerna som du berättade om. Det här skulle jag ju ha fått lyssna på för länge sen när jag var mitt upp i stridens hetta. Fast tänker ändå att jag kommer att ha nytta av det i framtiden också. Jag blev både rörd och fick fnissa igenkännande. Jag fattar inte var tiden tog vägen!?”

 

Alla vill vi bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar

Jag vill att både vuxna och barn ska känna sig tillräckliga och värdiga kärlek, tillhörighet och respekt. Tillräckliga barn och tillräckliga föräldrar. När jag skriver tillräckliga föräldrar finns det säkert någon som tänker på begreppet ”good enough parent”. Jag gillar begreppet, men endast när det går hand i hand med ”good enough child”.

(Tillagt den 17 februari) Jag gillar också Lars H Gustafssons text om begreppet värdighet i boken  ”Relationsrevolutionen – om mötet mellan barn och vuxen”:

”För ett barn handlar begreppet värdighet om att få känna att det duger som det är. Motsatsen till en känsla av värdighet är därför en känsla av skam.

Det första påståendet får som konsekvens att barnet ska ha rätt att få uppleva: Jag är den jag är och duger bra så. Mina föräldrar och pedagoger är glad över att jag är just sådan och inte på något annat sätt.

Följden av det andra påståendet är att aktiv skambeläggning aldrig kan accepteras, eftersom den hotar barnets känsla av värdighet.” (Tillagt den 17 februari)

bild1För mig är likvärdighet och ömsesidig respekt basen för en trygg relation. Att både vuxna och barn ska bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar är det som hela tiden driver mig, att fortsätta utveckla mitt företag, Familjecoachen i Norr. I nio år har jag fått jobba professionellt med familjeutveckling. Förälder har jag haft äran att vara i över 25 år.

Jag är tacksam över hur mycket jag har lärt mig om mig själv under dessa år. Möten med min man och våra barn har bidragit otroligt mycket till mig. Att varje dag vakna och veta att jag har människor som jag älskar och som älskar mig är livet. Helt underbart!

Jag tror att vi blir medvetna om vem vi är, i möten med våra barn. Förutsatt att vi väljer att vara sårbara och öppna för de gåvor som dessa möten ger. På samma sätt kommer vi att bidra med gåvor till våra barn. För att detta ska kunna ske, krävs det att det finns en trygg famn att landa i, i både i med-och motgångar. Någon som får oss att känna att vi är tillräckliga.

Jag tänker att vi varje dag kan välja att helhjärtat möta oss själva och våra barn. Det är ett val vi kan göra varje dag.

Vill du bli inspirerad när det gäller möten med barn? Vill du reflektera över hur tankar, känslor och handlingar hör ihop? Vill du skratta tillsammans med andra som sitter i samma båt? Då kan jag rekommendera min föreläsning ”Att se och bli sedd-om nyfikenhet och ärlighet vid möten med barn”. Du kan tipsa din förskola, skola, förening eller kyrka om mig så kan jag komma och inspirera nära dig. Du kan också komma till Stockholm den 22 maj.

Du kan välja att gå själv eller tillsammans med en vän eller tre. Boka din plats här.

Vill du hellre inspireras genom böcker kan du kanske hitta några tips här.

Gillar du det du läser på min blogg? Tipsa gärna vänner att följa mig här eller på Facebook. Vill du bidra till mig? Då får du gärna tipsa dina nära och kära i Stockholm om min föreläsning den 22 maj. Tack på förhand!

Citat från arrangör, förskollärare och förälder: ”I ditt föredrag ger du kraft och skapar positiv känsla av möjlighet till förändring i rätt riktning. Du ger konkreta tips för genomförande och tilltro till egen förmåga till föräldrarna personligen”

Fick bland annat denna återkoppling av en deltagare på min föreläsning den 10 november 2015:  ”Tack så mycket för igår! Jag blev helt tagen, fick så många aha-upplevelser. Kände verkligen igen mig i många av situationerna som du berättade om. Det här skulle jag ju ha fått lyssna på för länge sen när jag var mitt upp i stridens hetta. Fast tänker ändå att jag kommer att ha nytta av det i framtiden också. Jag blev både rörd och fick fnissa igenkännande. Jag fattar inte var tiden tog vägen!?”

 

En kärleksfull Jul

Jag vill tacka dig som valt att följa min blogg eller Familjecoachen på Facebook under 2016. Jag uppskattar alla mail och meddelanden som ni har skickat. Jag uppskattar alla delningar som har gjorts på Facebook.

Jag vill tacka dig som valt att komma på någon av de föreläsningar som jag har hållit under året. Det är fantastiskt roligt att möta er föräldrar och tillsammans få dela några timmar av livet. Vi sitter alla i samma båt. Att vara förälder är både utmanande och fantastiskt givande.

Jag vill tacka dig som valt att coachas av mig. Jag ler när jag tänker på hur roligt det är att få följa dig när du utvecklas tillsammans med dina barn. Ibland känns det som om jag träffat er alla, även om vi endast konverserat via telefonen.

Jag vill tacka dig som skriver och frågar efter min bok. Jag ska försöka bli klar med den under 2017. Din uppmuntran har bidragit till mig.

Tack för alla berikande möten under året. Jag hoppas att vi ses även nästa år.

bild1Jag och min familj önskar er en Kärleksfull Jul och Ett Gott Nytt År.

För mig är kärleksfull jul att:

Umgås med familjen

Välja julavkoppling istället för julstress

Lev upp till mina egna förväntningar istället för andras

Skapa många tillfällen för närhet och kontakt

Härliga utflykter

Berätta för alla i min familj att de betyder mycket för mig

Tillsammans med barnen bidra till andra barn via Unicefs gåvoshop

Försöka göra gott för mig själv och andra

Vad är en Kärleksfull Jul för dig?

 

 

 

 

 

 

Föreläsning om behov och självkänsla i Stockholm och Linköping

bild1Jag är glad och tacksam över att få komma till Stockholm och Linköping i november. Det är så fantastiskt roligt att få träffa föräldrar och under några timmar få utvecklas tillsammans. Denna gången kommer föreläsningen att fokusera på barns behov och hur vi kan ge näring till självkänslan.

När jag och Peter fick upp ögonen för det här med behov förändrades våra liv. Vi växte inte bara som föräldrar utan också som partners, medmänniskor och medarbetare. Det är spännande att vara en behovsdetektiv och försöka se förbi beteendet. Att försöka hitta vilket behov barnet, vi själva eller andra försöker tillgodose. Det är först då vi tillsammans kan hitta en långsiktig lösning.

Visst går det att upprepade gånger säga åt någon att sluta med ett visst beteende och därmed få en kortsiktig lösning. Men om vi kan identifiera behovet kan vi hitta en långsiktig lösning. När vi ser, hör, bekräftar, respekterar och tar varandra på allvar. Då kan något magiskt hända. Vad det är berättar jag på föreläsningen.

Det som händer ger näring till självkänslan och vår relation.

Att vara behovsdetektiv är utmanande men det skapar fantastiska möjligheter för både barnet och oss som föräldrar.

Jag hoppas att även du vill komma på föreläsningen ”Utforska barns behov och ge näring till självkänslan”

Då jag vet hur betydelsefullt det är att uppleva en föreläsning tillsammans med andra har jag skapat två specialpriser. Om ni går två stycken väljer ni en parbiljett. Då går ni två för 400 kr. Om ni är fyra stycken väljer ni en kompisbiljett. Då går ni fyra stycken för 750 kr. Om ni vill beställa wraps till föreläsningen i Stockholm väljer ni biljetterna som inkluderar wraps.

Här anmäler du dig för föreläsningen i Stockholm.

Här anmäler du dig för föreläsningen i Linköping

Har du något beteende som du skulle vilja utforska när det gäller behov kan du meddela mig. Jag försöker ta med så många som möjligt i min föreläsning. Skicka mail till info@mariaklein.se

Här finns lite inspiration när det gäller känslor och behov: http://friareliv.se/images/stories/filer/nvc%20listor.pdf

Dela gärna inlägget med dina vänner.

Det börjar med oss själva

Jag lyssnade för flera månader sedan på ett videoklipp där en person beskrev allt som barn borde lära sig. Jag kan inte hitta tillbaka till videoklippet men när jag hittade tankarna jag då skrev kände jag att jag ville publicera mina reflektioner.

Jag lyssnar på ditt inlägg och som vanligt har jag ett barnperspektiv när jag lyssnar. När jag tänker utifrån det, har jag några saker jag funderar på. Behöver barn ”lära sig” det du påtalar i klippet? Eller är det så att barn i själva verket har med sig väldigt mycket från början och att det är vi vuxna som behöver fundera på, hur vi med vårt beteende ibland ”avprogrammera” barnen.

Jag tänker att barn ofta gör som vi gör. Kanske är det så att vi vuxna kan behöva fundera på hur vi hanterar förluster. Hur vi kan glädja oss med andras framgång utan att själva känna att vi är sämre. Kanske kan vi vuxna visa mer tålamod och låta saker och ting få ta sin tid. Tänker på hur frustrerade vi kan bli, om något tar längre tid än vi förväntat oss tex när barnen vill avsluta sin lek innan de åker med oss och handlar. Kanske kan vi vuxna värdera pengar och kämpa lite mer när det tar emot. Kanske kan vi vuxna se olikheter som berikning och respektera varandra. Kanske kan vi vuxna vara vänligare och mer empatiska. Kanske kan vi vuxna visa att vi kan ge varandra närhet och kontakt, utifrån hur vi och andra vill få dessa behov tillgodosedda. Kanske kan vi vuxna skilja på våra beteenden och vår person. Kanske kan vi vuxna vara mer tacksamma över det vi har, men också över de barn vi har förmånen att lära känna. Kanske kan vi vuxna älska oss själva mera.

Kanske skulle det du tog upp vara väldigt naturligt för barnen om vi vuxna förmedlade detta i vår vardag. Jag tänker att det är vi vuxna som är barnens förebilder och att det är viktigt att lägga ansvaret för allt detta där det hör hemma. Hos oss vuxna.

Jag tycker det är otroligt viktigt att barn i tryggheten av hemmet får uppleva mycket av det du beskriver, men jag tror det är viktigt att vi inte får det att låta som om det är något fel på barnen och att de behöver ”lära sig”. När det gäller kramar tycker jag det är otroligt viktigt att värna om allas integritet. Alla barn gillar inte att kramas och det är okej. De kan fortfarande ge till andra och själva ta emot, utan att kramas. Det är viktigt att både vuxna och barn får känna att deras gränser respekteras.

Generellt upplever jag att många av de utmaningar som du beskriver skulle inte uppkomma om vi vuxna hade fått med oss att alla känslor är okej. Det är okej att vara besviken, sorgsen, arg, ledsen och så vidare. Men det är svårt att hantera dessa känslor hos våra barn om vi själva inte är trygga med dem. Tack för att du fick mig att reflektera över detta.

Gilla gärna Familjecoachen på Facebook för kontinuerliga uppdateringar.

Vilka värderingar förmedlar barnböcker?

Jag har alltid varit en person som gillar att ifrågasätta, reflektera och diskutera olika saker. Den senaste tiden har jag reflekterat över vilka budskap en del böcker förmedlar och hur viktigt det är att jag tillsammans med barnet diskuterar innehållet och vuxnas beteenden. Jag kan börja med boken ”Spinkis och Katta”. Spinkis har fått sitt smeknamn av en vuxen som tyckte att han var för smal. Han gillar inte namnet men verkar ha fått acceptera det. Vill vi att barn ska få smeknamn som beskriver deras yttre och som de själva inte vill ha?

I Ovänner i samma lag skäller tränaren Blixten: ”Ni spelar som en påse nötter. Ni samarbetar inte och har ingen moral. Skärp er! Annars får ni sitta på bänken båda två.”

I Kasper gör mål ska Kasper spela sin första match. Vid ett tillfälle ropar tränaren Peter ”Stoppa honom Kasper! Sover du?”

Är det sådant här som vi vill att tränare ska säga till våra barn?

bildbockerI Kasper spelar i skollaget blir det vid ett tillfälle en frispark. En spelare, Marcus tänker lägga den men då sätter Kim foten på bollen och säger: ”Kasper ska skjuta. Han skjuter bättre än du!” Kanske något som ett barn skulle kunna säga men då säger tränaren Lasse: ”Bort från bollen, Marcus! Låt Kasper skjuta.” Inför sista matchen säger tränaren Lasse: ”Hör på nu! Om vi vinner den här matchen blir vi stans bästa lag. Men om vi ska vinna måste ni samarbeta. Du också Marcus. Det lönar sig inte att vara sur.” Ska tränare peka ut enskilda barn och framförallt förstår inte tränaren att Marcus blev ledsen när han inte fick slå frisparken och blev utpekad som sämre än Kasper?

I Kasper på fotbollslägret berömmer tränaren Peter om och om igen Kasper för hans mål. När barnen inte är tysta och sover kommer tränaren in och skriker åt dem. Är det så man som tränare skapar trygghet?

Jag tänker att det skulle behövas lite mer diskussion kring hur vi vuxna pratar med barn. Oavsett om det är i idrottsrörelsen eller i böcker.

Semestertips för barnfamiljer

Semestern närmar sig och så även alla förväntningar på hur vår semester ska se ut. Ju högre förväntningar desto svårare är det att leva upp till dem. Ju mer vi anstränger oss desto högre krav har vi på att det ska bli lyckat. För en del som lever i bonusfamiljer ska dessutom alla inblandade leva upp till förväntningen att alla ska fungera ihop trots att de resten av året knappt träffas.

Jag tror det är viktigt att involvera hela familjen. Det spelar ingen roll vilket fantastiskt ställe ni tänkt åka till om inte alla i familjen är med på ”båten”. Samla familjen och försök att ta reda på mer om vilka behov var och en har och försöker få tillgodosedda. Vad får dem att känna att det är semester? Vad får er att känna att det är semester? Hur ska er semester vara för att den ska bidra till var och en? Ni kan till exempel göra kollage för att var och en ska få beskriva sina tankar, känslor och behov. Köp in stora papper och samla ihop så många tidningar som ni bara kan med härliga bilder. Klipp och klistra. Låt det ta sin tid. Kanske behövs flera tillfällen innan alla känner sig klara.

Var och en får sedan beskriva sin drömsemester. Vad ska den innehålla? Vilka känslor ska de olika delarna få er att känna? De som lyssnar får gärna ställa nyfikna frågor men inte ifrågasätta. Låt drömmar, tankar och känslor flöda fritt. Vilka behov kan ni ana ligger bakom valet av bilder? Är det vila, motion, inspiration, nöje, frihet … Sätt gärna ord på behoven och kolla av om det är det behovet som ligger bakom.

När alla har fått berätta kan ni försöka skapa er gemensamma semester. Vad ska den innehålla? Vad vill var och en ta med sig från sina bilder? Även om vi inte kan tillgodose ett visst behov med just den bild som barnet eller föräldern visat så kan det behovet tillgodoses. Det gäller bara att använda fantasin och tillsammans hitta lösningar. Våra behov går att tillgodose på så många olika sätt. När vi är flera är utmaningen att tillgodose så många behov som möjligt utan att det sker på bekostnad av andras.

Vad kan var och en bidra med för att semestern ska bli så som ni gemensamt kommit överens om? Viktigt att tänka på är att barn kan komma överens om ganska mycket men det kan vara svårt att sedan leva upp till överenskommelsen. Anpassa kraven efter ålder och mognad. Låt det bli som det blir. Tänk på att det här är önskemål och de går inte alltid att uppfylla. Om jag ska vara ärlig så har jag efter flertalet semestrar med fem barn och ibland fyra vuxna insett att ju mindre vi planerar desto bättre blir det. Att ta dagen som den kommer och njuta av tiden tillsammans är många gånger nyckeln till njutbar semester. För en del är semester att inte göra något och det gäller även att ta deras behov i beaktan. Under skolåret ställs höga krav på att anpassa sig till andra och göra allt oavsett om man vill eller inte. Pressa inte barnen att umgås med varandra eller kompisar ifall de faktiskt får energi av att vara med sig själva. Semester är en möjlighet att också få göra ingenting och bara vara.

Då det i en familj kan finnas många olika viljor gäller det verkligen att använda fantasin för att få till det hela. Vissa saker kanske bara några i familjen vill göra. Hur kan ni lösa det? Alla barn vill gärna ha egen tid med en förälder och det tror jag är viktigt att försöka få till. Låt varje barn ha en speciell tid med var och en av er föräldrar. En tid när ni bygger exklusivt på relationen med bara detta barn. Lär känna varandra på djupet och välj att lyssna mer än vad ni pratar. Var genuint nyfiken och inse vilken gåva det är att du får umgås just med detta barn. Behoven av kontakt och närhet tror jag är viktiga att vi tillgodoser för att både vi och barnen ska må bra.

Hur gärna vi än vill ha en idyll så kanske den inte ser likadan ut för våra barn. Genom att våga se det kanske vi kan hitta nya vägar. Att se, höra, bekräfta, respektera och ta barn på allvar är inte lätt men det är värt mycket för relationen.

Slutligen kommer vi till det här med tacksamhet. Vi vuxna förväntar oss att barn ska vara så himla tacksamma för att vi ger dem än det ena och än det andra. Barn behöver inte så mycket för att må bra. De behöver en rik relation med oss och det innefattar varken prylar eller resor. De behöver tid med oss. De visar sin tacksamhet genom att om och om igen söka vår kontakt. När vi ärligt kan visa tacksamhet över att vi får förmånen att umgås med dem då händer något som vi kan njuta av både på semestern och resten av året.

BildBenjaminpasommarvagEn promenad på skogsvägar man inte tidigare gått på kan tillgodose rätt många behov. Rörelse, lärande, samhörighet, kontakt. Något som också kan vara spännande är geocaching eller grottjakt. jag tipsar om det men också mycket mer i inlägget Vad kan vi göra med familjen.

……………………………..

Vill du inspireras i ditt föräldraskap eller i din roll som pedagog? Jag föreläser och håller i kurser och studiedagar för privatpersoner, skolor och olika organisationer. Jag anordnar också kurser i Stockholm vid intresse. info@mariaklein.se

 

 

 

 

 

Mamma, du är så klok!?

Det är alltid lika spännande att promenera hem med B från förskolan. Det brukar bli intressanta samtal om allt mellan himmel och jord. Vad, hur, när, vem och varför är ord som ofta dyker upp. I dag avslutades promenaden på ett extra intressant sätt.

Jag tror att alla mina barn skulle definiera mig som säkerhetsmedveten. De har drillats i betydelsen av att sitta fast i bilen, ha cykelhjälm och så vidare i alla år. Under många år vägrade jag köpa en studsmatta just därför att jag inte tyckte de var säkra. För sex, sju år sedan ändrade jag mig men jag såg också till att köpa en som var så säker som möjligt. Våra äldre barn har ibland förvånats över hur avslappnad jag numera är på lekplatser eller när barnen testar att klättra upp på vad som tidigare varit icke-lekplatser.

Nu till dagens samtal. Vi såg ett barn komma cyklande utan att hålla fast styret. B började fundera på om man kunde cykla baklänges och vad jag skulle säga om det kom ett barn som gjorde det. Ur mig kommer spontant: Hoppas att det inte är mitt barn. B säger då: ”Nä, du skulle inte vilja att vi cyklade baklänges. Jag har bra mamma och pappa som är så kloka.” Det gick några sekunder för mig att ta in detta och i efterhand tror jag att jag skulle citerat min dotter Emelie som en gång beskrev en förälder som ”omfamnade sin inre profet”. Kändes skönt en kort stund att tänka att B tyckte vi var kloka som inte ville att barnen skulle cykla baklänges. Mina egna tankar bryts av B som säger: Vad betyder klok? Han hade uppenbarligen ingen aning när han nyss hade sagt detta.

Medan jag beskriver ordet klok så berättar jag också att föräldrar som låter sina barn cykla baklänges också är bra föräldrar. Om jag hade tänkt lite längre hade jag naturligtvis låtit han själv beskriva sin definition på klok. Det hade varit intressant att veta.

………………………

Jag ordnar kurser i Umeå och Stockholm samt föreläsningar i hela landet. Hör gärna av dig ifall du vill finnas med på en lista med intresserade så skickar jag information så snart jag ordnar något. info@mariaklein.se

Vid vilken ålder gör vi rätt?

Jag skrev ett blogginlägg om att inte överskatta tvååringens förmåga. Jag inser att det lätt blir en fråga om ålder. Jag tänker att det inte finns någon speciell ålder där man alltid kommer att vara medveten om vad man får och inte får göra eller där man alltid kommer att tänka på hur ens beteende påverkar andra. Eller där man inte skrattar när man skäms. Det är väldigt individuellt och väldigt beroende av situation, hur man mår och så vidare. Det vi kan konstatera är att ingen oavsett ålder gör allt rätt och det är väl för väl det.

Det viktigaste är att utgå från att barn vill gott och att de gör så gott de kan. Att vi försöker möta dem med utgångspunkten att de försöker tillgodose ett behov med sitt agerande och att de ofta handlar impulsivt utan att tänka på konsekvenser. Konsekvenstänkandet är utvecklat någon gång i tjugoårs åldern och jag känner många vuxna inklusive mig själv som ibland inte tänker på konsekvenserna innan man handlar.

I Bo Hejlskov och Tina Wimans bok ”Barn som bråkar” står det att barn under tolv år lär sig av att lyckas. De lär sig inte av att misslyckas. Det är något jag försöker ta med mig men det är inte helt lätt.

Bild1Jag försökte tex för någon dag sedan att lära ett barn under tolv år genom att ”visa upp hens misslyckande”. Hen hade trott att hen tömt en yoghurtförpackning men det fanns nästan en hel skål kvar. Jag hade sagt att om hen inte trodde att den var tömd skulle hen ställa tillbaka in i kylen så kunde jag tömma mer. Nu trodde hen att den var tömd och därför stod den kvar på bordet. Jag tömde ur den och visade upp skålen. Hen berättade då väldigt tydligt att det inte kändes bra. Jag kan också berätta att alla syskon gick in och försvarade sitt syskon. Jag tänker att vi lär oss bäst när vi känner medkänsla och vi lär oss väldigt lite av att vara rädda. Rädslan för att misslyckas hindrar många från att våga prova. Så här tänker jag och även om jag misslyckas med att möta mina barn utifrån detta tankesätt försöker jag reflektera och göra annorlunda nästa gång. Jag pratade med de barn som var med om denna händelse en stund senare. Jag valde att ta på mig ansvaret för mitt handlande och erkänna mitt felaktiga beteende men också visa förståelse för deras upplevelse Jag tänker att de lär sig av mig hela tiden. Det är mänskligt att göra fel men det är också viktigt att ta ansvar för sina handlingar och visa medkänsla för de som drabbats. Jag tror att vi är mer villig att ta ansvar för våra handlingar när vi känner medkänsla än när vi är rädda. Svaret på frågan: Vid vilken ålder gör vi rätt? Inte vid 45 i alla fall. För alla barn i mitt hushåll vet att jag mycket väl vet vad jag får och inte får göra samt borde ha kunnat räkna ut hur min handling skulle skada en annan och ändå gjorde jag det jag gjorde. Om de hade valt att skälla ut mig hade jag antagligen valt att försvara mig genom att ”slåss” tillbaka (med ord) precis som en del barn väljer att försvara sig men de kanske gör det med sparkar och slag. Med lite eftertanke blev det nog lite försvarande ord från min sida innan jag tog tag i reflektionen. Andra kanske skulle valt att fly eller spela död. Jag gillar att jag förstått betydelsen av att reflektera och återskapa kontakten. Det är så viktigt att känna sig älskad, tillräcklig och värdig tillhörighet. Det gäller alla människor.

……………..

Är du sugen att lära känna dig själv och ditt barn/dina barn genom att utforska behov? Då kanske min kurs ”Dina och barnets behov – kommunikation och konflikthantering utifrån ömsesidig respekt” är något för dig. Det spelar ingen roll vilken ålder ditt barn eller du har. Behov är generella och oberoende av tid, plats och person. Nästa kurs i Umeå har följande datum: 17 september, 15 oktober och 19 november. Läs mer här.