Föreläsning som ger näring till din och barnets självkänsla

Jag är övertygad om att du får näring till din självkänsla när du blir sedd, hörd, bekräftade, respekterad och tagen på allvar av de människor som betyder mest för dig. Precis detsamma gäller för de barn du möter. De får näring till sin självkänsla när de blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar av människor som betyder mycket för dem. När du bidrar till dem, bidrar de till dig. Ni får känna er värdefulla precis som ni är. Du är tillräcklig och barnet är tillräcklig. Ömsesidig respekt går som en röd tråd genom hela föreläsningen.

Min föreläsning ”Att se och bli sedd-om nyfikenhet och ärlighet vid möten med barn” genomsyras av självkänsla även om jag inte lagt in självkänsla i titeln.

Jag tror att vi gör det vi gör för att vi försöker tillgodose våra behov. Precis på samma sätt tror jag att barn, gör det de gör för att tillgodose sina behov. När jag känner glädje, tacksamhet och liknande känslor vet jag att jag har fått behov tillgodosedda. När jag känner ilska, frustration och liknande känslor vet jag att jag har behov som inte blivit tillgodosedda. Känslor ger mig signal på om behov blir tillgodosedda eller inte.

När vi kan identifiera behoven hos oss själva och våra barn kan vi tillsammans hitta lösningar som kan tillgodose allas behov. Det är en utmaning men också en möjlighet.

När jag insåg hur mina tankar påverkar hur jag känner och väljer att agera blev det spännande att utforska mig själv. Jag har då möjlighet att påverka relationerna till mina barn men också till min partner och övrig omgivning. Jag kan ta ansvar, reflektera och göra annorlunda.

För att du ska få möjlighet att föreläsningen i din vardag skapas korta pauser då du kan reflektera själv (om du väljer det) eller med någon på plats. Föreläsningen passar dig som möter barn i din vardag. Självklart ger inte föreläsningen i sig näring till din och barnets självkänsla. Den ger förhoppningsvis inspiration i hur du kan tänka, känna och agera för att skapa förutsättningen för att både du och de barn du möter kommer att få näring till er självkänsla.

Då jag vet att det är extra roligt att dela en föreläsning tillsammans med vän eller partner har jag skapat fördelaktiga biljetter som uppmuntran. Om du väljer parbiljett kan du och din vän uppleva föreläsningen för 450 kr. Om du väljer kompisbiljett kan du och tre kompisar uppleva föreläsningen för 800 kr. Välj din biljett här.

Bokningen är bindande men inte personlig. Du kan överlåta biljetten till någon annan i det fall du får förhinder.

”Tack så mycket för igår! Jag blev helt tagen, fick så många aha-upplevelser. Kände verkligen igen mig i många av situationerna som du berättade om. Det här skulle jag ju ha fått lyssna på för länge sen när jag var mitt upp i stridens hetta. Fast tänker ändå att jag kommer att ha nytta av det i framtiden också. Jag blev både rörd och fick fnissa igenkännande. Jag fattar inte var tiden (3 timmar, mitt tillägg) tog vägen!? Kändes inte det minsta långrandigt utan en bra balans mellan det du sa och att vi fick lite övningar.”

Dela gärna detta inlägg vidare till vänner och bekanta som gillar att inspireras när det gäller möten med människor.

 

Annonser

En förbannad mamma får ett oväntat svar

Det är verkligen inte lätt att förändra sitt beteende och många gånger är jag tacksam över att mina barn genom sin ärlighet ökar min medvetenhet. Den här gången fick jag ett svar som följt med mig och drivit min förändring.

När jag växte upp var det viktigt att inte plaska för mycket i badkaret och inte busa inomhus. Även om jag minns hur roligt det var att vara hos grannen där det inte fanns några sådana regler tog jag ändå med mig dessa regler i mitt föräldraskap. Efter några år kände jag att jag skulle lätta upp lite. Jag lät barnen springa och hoppa upp i en bäddsoffa i vardagsrummet. Kändes bra att låta dem busa inomhus men jag ville ändå komma med några uppmaningar.

-Ta det lugnt så ni inte gör illa er. (Jag använde mig mycket av oros/försiktighetsprincipen)

Detta fick jag säga några gånger under lekstunden och sakta men säkert började mitt tålamod ta slut. Min förväntning att någon skulle göra illa sig skulle snart infrias. Jag skulle snart få ”rätt”, precis som vi oftast får när vi förväntar oss något.

Storebror landade på lillasyster som skrek till och började gråta. Snabbt som ögat var jag på plats och alla vet vi vem som fick en rejäl utskällning. Storebror så klart. Jag sprang dit med fingret pekandes på storebror. Orden sprutade ur min mun. Jag var som en kulspruta, där kulorna var mina ord. Jag lät så där som jag lovat mig själv att aldrig låta.  -Jag sa ju att ni skulle ta det lugnt -Du som är större borde veta bättre -Nog ska ni väl kunna leka utan att det behöver bli någon olycka osv.

Idag minns jag inte alla meningar men jag minns att min son inte fick en syl i vädret. Jag hade en hel arsenal med ord som sprutade ur min mun.

När vi blir angripna på det sätt som min son blev finns tre val. Att fly, fäkta eller spela död. Min son insåg nog att det inte var någon idé att spela död så han började fly. Och vart i ett hus kan man alltid räkna med att få vara själv? I badrummet/toaletten tänker ni säkert.

Det trodde min son också men jag var inte klar med min utskällning så jag följde efter. Väl inne i badrummet kunde inte sonen fly längre eftersom jag stod mellan honom och dörren. Då försökte han istället fäkta för att få slut på angreppet. Han sparkade mig på smalbenet. Jag blev chockad då han aldrig hade slagit mig tidigare. Jag satte mig ner på toalettstolen och tittade på honom och sa det där orden som sällan brukar leda till något svar.

-Varför gjorde du så där?

Men den här gången fick jag ett svar.

-Mamma, du gör min hjärna så liten.

Alla vi som har blivit utskälld av en auktoritet vet hur det känns. När vi inte får en syl i vädret. När våra ord inte är ”goda” nog. Vårt ordförråd räcker inte till. Vi känner oss dåliga helt enkelt. Som förälder är mitt mål verkligen inte att göra mina barns hjärnor mindre. Jag vill ju skapa förutsättningen för att deras hjärnor ska få nå sin fulla potential. Jag vill också att deras hjärtan ska fyllas av så mycket kärlek som möjligt.

Den här meningen har följt mig och hjälpt mig att utvecklas som förälder. Dessa ord är en av anledningarna till att jag i dag ägnar mig åt ledarskaps-och kommunikationsutveckling för föräldrar. Jag håller föreläsningar, kurser och samtal med föräldrar som vill utvecklas. Här är ett smakprov på en föreläsning för ett år sedan, har efter det utvecklat den ytterligare. Jag vill fortsätta utveckla min förmåga att lyssna på barnet och visa hänsyn till deras integritet samtidigt som jag vill bli mer ärlig med vem jag är och förmedla det på ett respektfullt sätt. Att både mina och barnets behov och gränser är viktiga. Att vi når kontakt genom ömsesidig respekt. Jag utvecklas hela tiden och vill gärna dela med mig av en situation när jag faktiskt agerade annorlunda. Att sörja lingondricka tillsammans. Förändring tar tid så jag har även flera exempel i min blogg där jag agerat precis så där som jag lovat att aldrig göra. Jag är säker på att det kommer att bli många fler exempel i framtiden.

Om inlägget har bidragit till dig får du gärna dela det vidare och välj att följa mig antingen på facebook eller denna blogg.

Varaktig kärlek och känslan av förälskelse

När jag växte upp minns jag än i dag vilka barn som hade skilda föräldrar. De gick att räkna på mindre än en hand. Var alla som fortsatte leva ihop lyckliga? Nä, det vet jag att de inte var eftersom jag själv växte upp i en sådan familj. Jag kunde ibland känna mig avundsjuk på en flicka i min klass som hade skilda föräldrar och som verkade trivas enormt bra hos båda. Hennes mamma och pappa upplevde jag som otroligt lyckliga. Jag önskade då att min mamma och pappa skulle skilja sig och bli lika lyckliga. Helst av allt önskade jag naturligtvis att min mamma och pappa skulle älska varandra och visa det för varandra så att jag förstod att det var så. Nu kan ju jag inte spola tillbaka tiden så det enda jag kan göra är att bestämma mig för att om jag ska bo tillsammans med mina barns pappa så ska jag varje dag visa dem att jag älskar honom. Om jag inte är lycklig i min relation med deras pappa så ska jag ta ansvar för det. Först göra allt jag kan för att förbättra min och hans situation som ett par men om det inte går välja att separera.

Nu är jag ju lycklig i min relation till min man och barnens pappa så då skulle jag vilja skriva om vad jag tror är orsaken till min lycka. Jag skrev lite omkring detta för någon dag sedan men hittade detta inlägg bland utkast ifrån 2012 så jag väljer att publicera även om det blir lite upprepningar.

Jag skulle vilja skriva hur mycket som helst omkring varaktig kärlek och en konstant känsla av förälskelse men ska försöka begränsa mig till sådant som kan vara till  nytta för andra. Nu är det ju så att vi alla är olika och det jag skriver nedan kanske inte alls är till hjälp för just dig men vem vet du kanske lär dig något om andra.

Jag förundras över hur mycket jag saknar min man Peter när han inte är hemma. Jag längtar efter att han ska komma hem och finnas i min närhet. Vad får mig att känna så? Jag tror att det är många faktorer men nedan ska jag lista några framgångsfaktorer i vårt liv tillsammans. Jag tror vi mår bra för att:

Vi gläds åt varandras framgångar. När han kommer hem och har haft en lyckad presentation så är jag nyfiken på att höra hur han upplevde den och är glad för hans skull. När jag kommer hem är han nyfiken på det jag har varit med om.

Stöttar varandra inför olika situationer inom arbetet. Inför en stor presentation hjälper vi varandra att slipa på det som kan förbättras men vi gör det på ett ödmjukt sätt. Vi kommer med tips och idéer men det betyder inte att den andra måste följa dessa tips.

Har någon av oss haft en mindre bra dag, fått ett negativt besked eller liknande finns vi där för varandra utan att analysera och ställa till rätta. Vi lyssnar och stöttar. Råden kommer ifall det är råd som den ”deppige” frågar efter.

Pengar som kommer in i hushållet är våra gemensamma. Vid stora inköp kontaktar vi den andra för att bolla om rimligheten med att göra detta inköp men i övrigt är det fritt vad vi gör av våra gemensamma pengar.

Vi delar på det mesta av bidragen till hemmet. Vi städar, diskar, tvättar osv antingen tillsammans eller var för sig när det passar.

Ingen förväntar sig mat på bordet utan vi skapar måltider tillsammans och vi avnjuter måltiderna tillsammans när det är möjligt. På senare tid har jag till exempel, de dagar Peter kommer med sjuplanet, valt att ge barnen ett extra mellanmål så att vi kan äta middag tillsammans.

Vi pratar med varandra om allt mellan himmel och jord. Det finns väldigt lite av rätt/fel tänk.

Vi gillar att göra saker tillsammans som familj.

Vi gillar att göra saker tillsammans utan barn. Att ta en promenad tillsammans på kvällen kan vara ett bra avslut på dagen.

Vi pratar om problem innan problemen har hunnit växa sig stora. Om vi tycker något så säger vi det på en gång istället för att lägga allt på hög och säga det när ”bägaren har runnit över”.

Vi ser på TV tillsammans och pratar om det vi ser.

Vi SMS:ar varandra eller ringer dagligen. Små korta SMS med Jag saknar dig osv förgyller vardagen.

Vi berör varandra i vardagen. Om vi passerar varandra i köket så möts vi. Detta är nog mer Peters förtjänst än min om jag ska vara ärlig ;o) Dessa stunder uppskattas i alla fall av mig. Jag ska nog också ta initiativet till vardagsberöringen känner jag nu när jag skriver om det.

Vi äter lunch med varandra på stan ungefär en gång i veckan.

Peter fortfarande visslar efter mig på det där uppvaktande sättet. Känns väldigt bra!

Peter tidigt förstod hur viktigt det var för mig att få vara mycket med våra barn. Jag har fått vara hemma sammanlagt över tio år på heltid.

Peter konstant fortsätter stödja min satsning på mitt företag även om det skulle vara betydligt mer lönsamt om jag arbetade på ett ”vanligt” jobb.

Att vi valt att tillsammans utveckla oss som föräldrar. Peter har till exempel gått Aktivt föräldraskap 5-12 år samt tonår. Att vi uppmärksammar varandra på vad varje barn just nu behöver och försöker tillsammans fylla det behovet.

KramAtt vi tillsammans med barnen goas (kramas) varje morgon. Vi ”tankar” närhet och kärlek till och med varandra. En dag sa ett av barnen: De här kramarna ger mig energi.

Att vi upplever och uttrycker tacksamhet till varandra.

Upptäcka nya ställen tillsammans. Det kan vara en grotta i norrländska skogen eller en ny stad.

Att när vi har haft en nedgång i vårt förhållande har vi bestämt oss för att göra allt vi kan för att inte fatta för stora beslut i nedgången utan att först ta oss därifrån. Om det betyder att under en tid besöka varsin psykolog, då gör vi det.

Det som konstant påminner mig om hur underbar Peter är, är hans sätt att engagera sig i barnen. Det är något som får mig att bli pirrig i kroppen och alldeles varm inombords. Jag älskar att se min man och mina barn tillsammans. Blir förälskad varje gång i denna underbara man.

Precis som i alla relationer är nyfikenhet och empati för vad den andra tycker, tänker, känner, behöver och önskar lika viktigt som ärlighet för vad jag själv tycker, tänker, känner, behöver och önskar.

Alla människor vill känna sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar

 

Den magiska stunden #blogg012

Igen följer jag mitt hjärta och bryter planen. Jag skulle skriva om självförtroende igår men det blev ”När barnet blir ett Det”. I dag blir det inte heller självförtroende utan jag fortsätter på självkänsla. Det är i relation med andra som vi fyller på näring till vår självkänsla och att bara ”vara” med varandra är så otroligt viktigt. Att vi här och nu finns med varandra och för varandra. Jag läser boken ”Våga ta plats i ditt barns liv” av Gordon Neufeld och Gabor Maté. Jag vill citera boken:

Den mest värdefulla gåvan av alla är att få ett barn att känna sig välkommen att existera i vår närhet precis som han är, att visa glädje över det faktum att han finns till. Budskapet kan förmedlas på tusentals olika sätt. med hjälp av gester, ord, symboler och handlingar. Barnet behöver få veta att han är önskad, speciell, viktig, uppskattad, omtyckt och saknad. För att ett barn verkligen ska kunna ta den här inbjudan till sig-tro på den och kunna hålla fast vid den också när vi är fysiskt skilda från varandra-krävs att den är uppriktig och villkorslös. I kapitel 17, där jag tar upp frågan om disciplin, kommer vi att se hur riskabelt det är att använda separation från föräldern som ett sätt att straffa barnet. Att ta till den här flitigt rekommenderade men riskfyllda metoden är i praktiken detsamma som att säga att barnet är välkommen att existera i vår närhet enbart när han lever upp till våra normer och förväntningar- med andra ord att vår relation till barnet är villkorad.

Vi har de senaste fyra åren haft otroligt härliga morgnar. Vår alarmklocka ringer 6.46 och vi är ute genom dörren ca 7.40 och alla är oftast på glatt humör. När min man inte är hemma brukar jag promenera med B till förskolan så då lämnar vi huset 7.30. Det är otroligt skönt att börja morgonen på ett harmoniskt sätt och starta våra arbetsdagar och skoldagar med ett gott humör.

Vad är det som gör att våra morgnar är så sköna? Vi försöker göra så lite som möjligt på morgonen och vi följer samma rutin varje morgon. Vi fixar i ordning frukosten tillsammans. Alla dukar bort efter sig. Någon gör i ordning allas tandborstar. Alla klär på sig. Skolväskor är packade kvällen innan. Och vi sätter inte på TV eller datorer. OK, jag brukar kolla facebook på telefonen när jag går på toaletten ;o) Vi brukar få påminna barnen att äta och att klä på sig ifall det inte sker automatiskt. I övrigt är det inget tjat och ingen stress. Vi gör allt tillsammans och brukar vara klara ungefär samtidigt.

bildsängMen det som gör morgonen till en bra start på dagen är det som händer innan vi går upp och äter frukost. I morse kallade sonen det för ”Den magiska stunden” och därför kom jag på att jag skulle skriva om detta. Vi börjar varje morgon med att goas i vår familjesäng. Det kramas och pussas och vi myser tillsammans. Mest attraktiv är naturligtvis lillebror som brukar vara i centrum och alla vill ligga närmast honom. Medan han äter sin välling har han alltid en person på varje sida. Familjesängen är alltid obäddad (så ser det ut hos Familjecoachen minsann) och välkomnar alla som vill goas under dagen. Det brukar bli någon tur per dag. Det enda kravet är att man inte lägger sig i sängen med dagens kläder på sig. Om man vill ha kläder på sig får man bädda sängen först. I går kväll gick MN, 11 år och B, 4 år och goades på kvällen. Plötsligt sa B: tyst, jag vill sova. MN smög ut och B somnade. Det blev att borsta tänderna på en sovande kille.

PS! Hur får vi alla barnen att komma till sängen på morgonen? Jo, jag visslar en vissling som jag brukade vissla åt mina hästar. Numera har jag ingen plats för hästar i mitt liv men jag älskar ljudet av ”galopperande” barn på morgonen.

Jag törs inte skriva vad jag ska skriva om i morgon. Jag följer mitt hjärta och ser vad det blir.

#blogg100

När barnet blir ett Det

I dag var det tänkt att jag skulle fortsätta min bloggserie med självförtroende men något viktigare kom i mellan, en ettåring har blivit disciplinerad så att hon dog. Lars H Gustafsson skriver om denna händelse under rubriken Fridlys barn.

Jag är en trogen läsare av Lars böcker och genomgående har han ett barnperspektiv och jag är så tacksam för att han bidrar med sina tankar till oss föräldrar. Han reagerar och agerar när något är på väg att bli galet. I hans bok Växa-inte lyda tar han avstånd från Nannyprogram och föräldrastödsprogram som uppmuntrar till maktutövning. Det Lars också brukar ta upp är betydelsen av att ha kunskap om barns utveckling. Vad kan vi egentligen förvänta oss att vårt barn ska klara av? Kan en ettåring gå och lägga sig och sova bara för att vi säger åt hen att göra det?

Mamman som dränkte sin dotter i en vattenhink blev instruerad av sin engelska pojkvän via videolänk hur hon skulle straffa flickan för att hon inte gick och la sig efter att ha vaknat mitt i natten. Tidigare hade flickan disciplinerats genom att tvingas äta chilipulver, stått i skamvrån med sammanbundna ben och fått sin mun igentejpad för att hon grät. Hur kan det gå så här långt? Fanns det ingen i omgivningen som kände till hur hon blev behandlad? Varför gjorde ingen något?

Det är lätt att luta sig tillbaka och tänka att det här var så extremt, det här händer inte så ofta. Fast maktutövning sker runt omkring oss hela tiden. Jag har tidigare skrivit om ett barn som fick sin mun igentejpad och andra kränkande händelser. Inom särskolan väljer en del att spänna fast barnen för att de ska sitta stilla. Barn sätts i vagn i en skrubb på förskolan tills de slutar protestera berättar Lars i Karlavagnen. TV4 väljer att visa Tre dygn med Nannyn där de väljer att sätta en treåring i rumsarrest i 20 minuter. Även här reagerar och agerar Lars genom detta inlägg. Trots att Hovrätten i Övre Norrland anser att det inte är lagligt att låsa in ett barn på rummet väljer TV4 att försvara sitt val av program. I ett radioprogram som både Lars och Eberhard deltar i kallar Eberhard Nannyns metoder för triviala. Tack och lov fylldes etern av fantastiska föräldrar som främjade ett mer humant sätt att vara med barn. Om Eberhards bok har jag många tankar som du gärna får läsa här. Karlavagnen benämner inslaget ”skamvrå eller fri uppfostran”, precis som i Eberhards bok saknas nyanserna. Det finns ju faktiskt förhållningssättet med grund i ömsesidig respekt. Jag skrev lite om olika ledarstilar här.

Föräldraskapets utmaningar och möjligheter heter min blogg. Med den önskar jag sprida ett förhållningssätt som är baserat på ömsesidig respekt. Att ha en sådan relation med våra barn är fantastiskt och jag önskar alla den möjligheten. När vi nu upplever utmaningar skulle jag önska att det fanns naturliga forum för att reflektera över frågor som gäller livet och framförallt föräldraskapet och att föräldraprogram innehöll mer om anknytning och mindre om belöningar och bestraffningar som är maktutövningar. Jag önskar att denna mamman hade haft möjlighet att reflektera tillsammans med andra så att hon hade förstått att det fanns andra vägar än att kränka och i det här fallet dränka barn. Jag tänker på en sak som Lars har skrivit:

”En lika viktig fråga är vad som händer med oss. Vad händer med den människa som regelmässigt utövar makt och försätter en medmänniska, till och med ett försvarslöst barn, i vanmakt? Föräldraskapet innehåller alltid sin beskärda del av maktutövande. Vi måste vara tydliga med vad som gäller, skydda våra barn mot uppenbara faror och ingripa när barn skadar andra barn.

Men makt korrumperar, så var går gränsen? Det är så lätt att vi börjar tillåta oss både det ena och det andra. Barnet blir inte längre en människa utan ett Det, ett föremål som vi styr och ställer med för att det ska bli som vi vill ha det.”

När jag läste om hur denna ettåring fick sätta livet till pågrund av maktutövning så kände jag igen mig i det Lars skriver nedan:

”Jag fylls av en fullständigt oresonlig vrede. Mot dem som misshandlar ett barn till döds på det viset. Men också mot dem som talar om barnuppfostran som en maktkamp som till varje pris måste vinnas av föräldern och som menar att nannymetoder gott kan accepteras för att uppnå det syftet. Inte för att dessa debattörer skulle försvara misshandel av det här slaget. Men för att de inte förstår vilka krafter de släpper lösa när de talar om vikten av hårdare tag och då accepterar respektlös behandling av barn.” Lars H Gustafsson

bildchiliInnan jag avslutar detta inlägg ville jag försöka sätta mig in i det den lilla flickan fick uppleva. Direkt kommer tårarna och jag känner alla möjliga känslor. Jag tänker på de straff hon fick erfara och minns hur jag förstörde en köttfärssås genom att ha i lite för mycket chili. Hur känns det att ta en sked med chili? Jag börjar måtta upp i en tesked men stannar efter att jag fyllt den med vad jag inser är mindre än en tiondels kryddmått när jag byter från tesked till kryddmått. Jag tar det i munnen och ganska snabbt bränner det som bara den i munnen och på läpparna. Jag spottar ut och tar vatten men kommer då ihåg att mjölk är bättre. Trots att jag inte gillar mjölk fyller jag munnen med en stor klunk. Även nu flera minuter senare är min mun fortfarande inte bra. Hur kan någon utsätta en annan människa för kränkningar som denna flicka blev utsatt för? Kanske handlar det om det Lars skrev om, att barnet blir ett ”det”.

Jag tror inte på mer maktutövning. Jag tror på betydelsen av intresse, empati, ärlighet, likvärdighet, ömsesidig respekt och kärlek.

#blogg100

Mål med föräldraskapet del 6 Din självkänsla10/100

Jag fortsätter att fylla på med inlägg om rötter kopplade till Mål med föräldraskapet. För att kunna ge våra barn rötter som skapar trygghet behöver vi välja att titta på oss själva och se hur vi kan stärka upp våra egna rötter.

I några inlägg har jag skrivit om betydelsen av att vi tar ansvar. Något jag skulle ha tagit upp innan jag skrev om ansvar är självkänsla. Det är grunden till allt. Jag brukar ta fram en vippdocka när jag pratar om självkänsla.

bildsjälvkänsla

Vad händer om jag puttar till denna leksak?

Jo, den kommer i gungning.

Den gungar en liten stund för att så småningom hamnar i utgångsläget igen. Det är tyngden i botten som gör att den ganska så snart stabiliserar sig och hamnar i utgångsläget igen. Självkänslan är på samma sätt den trygga botten i oss som gör att trots att vi utsätts för påfrestningar slutligen hamnar i upprätt läge igen.

Självkänsla är att vara trygg i mig själv och mina behov men också att kunna låta andra vara sig själva. Att kunna glädja mig med andra utan att fastna i jämförelser.

Självkänsla är att känna att det jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar har betydelse. Att jag är värdefull för att jag är jag. När jag kan stå för den jag är vill jag också att andra respekterar mig och jag vill respekterar andra (ömsesidig respekt) . Med en trygg självkänsla vågar jag utmana mig själva och jag vet att även om jag misslyckas är jag inte misslyckad. Jag vågar också vara annorlunda och fatta beslut som inte följer normen. Jag vågar framförallt bjuda på mig själv.

Fråga dig själv:

Vem är jag? Vad vill jag? Vad tycker jag? Vad känner jag?  Vågar jag visa alla känslor? Vilka känslor behöver jag träna mer på att känna och uttrycka? Vilka behov har jag?  Ser jag till att tillgodose mina behov? Vilka behov behöver jag tillgodose bättre? Vad önskar jag? Vilken dröm har jag och vad längtar jag efter?

De tre satserna som jag presenterade förut passar också in här fast nu med fokus på dig själv. Du har ett egenvärde. Du har värdighet och egenvärde helt enkelt därför att du finns. Behandla dig själv så som du behandlar andra dvs ta hand om dig så som du tar hand om andra. Om det du väljer att göra behåller både din och andras värdighet fortsätt göra så.

När vi uttrycker till vår omgivning vem vi är och vad vi tycker, tänker, känner, behöver och önskar är det viktigt att påminna oss om att:

Ingen i vår omgivning är varken tankeläsare eller minnesmästare så vi kan behöva upprepa våra önskemål.

Det finns hur mycket som helst att skriva om självkänsla så jag kommer att återkomma till detta ämne i senare inlägg.

Om du gillar det du läst får du gärna dela med dig av inlägget i din omgivning. Som du ser har jag gjort inläggen i en serie så du kan gå tillbaka och läsa början genom att välja ”Mål med föräldraskapet del 1 och så vidare.

”blogg100

 

Mål med föräldraskapet del 2, 6/100

Bild2I går skrev jag om rötter och jag kommer att fortsätta med det idag. Jag tänker gå tillbaka till våra egna rötter igen. Vad har vi med oss från vår ursprungsfamilj. Vilket ledarskap hade våra föräldrar? Det här är något som jag känner har stor betydelse för hur vi sedan leder våra barn. Vi kan kopiera våra föräldrars ledarskap, vi kan göra raka motsatsen eller hitta vår egen väg.

Vi kan dela in ledarskap i tre olika ledarstilar som jag kommer att generalisera nedan:

Auktoritära ledarstilen som i Växa med ansvar kallas för murfamiljen. Föräldern har absolut makt och använder sig av maktmedel. Det finns många och stränga regler. Det är viktigt med punktlighet, renlighet och ordning. Använder rädsla och straff för att få som hen vill. Väldigt många gränser och inte så mycket frihet. Jag tror att barn som växer upp ledd av en auktoritär ledare antingen väljer att foga sig eller kämpa emot. Hur kommer barnet att agera i andra grupper? Väljer det att leda andra på samma sätt eller själva bli ledda av andra?

Eftergivna ledarstilen som i Växa med ansvar kallas för gelefamiljen. I Växa med ansvar delar de upp dessa i två olika typer. Den ena är föräldrar som själva har växt upp med en murfamilj och inte vill göra likadant men då de saknar ryggrad vet de inte hur de ska skapa struktur, konsekvens och trygga gränser i sin egen familj. Min pappa är ett tydligt  exempel på denna ledarstil. Jag beskriver här hur det gjorde att jag inte lärde känna min pappa som barn. Dessa föräldrar kan också kallas för låt-gå eller dörrmattan. Den andra typen är föräldrar som överger sina barn och låter dem klara sig själva bäst de kan. Kännetecken för eftergiven ledarstil är att anarki och kaos råder. Ingen tydlig struktur, inga riktlinjer eller regler. Straff och belöningar utges väldigt godtyckligt. Många hot och mutor. Väldigt känslostyrt. Mycket frihet och lite gränser. Jag tror att barn som växer upp utan en förälder som leder kan uppleva sig vilsen eller har vant sig att leda andra utan så stor hänsyn till andras behov. Den andra typen tror jag kan påverka barnen väldigt negativt. De växer upp och får sköta sig själv och kanske också sina föräldrar.Ett ansvar som de inte ska behöva ta som barn. Kan tänka mig att de kan känna sig väldigt oälskade och övergivna.

Aktiva ledarstilen som i Växa med ansvar kallas för ryggradsfamiljen. Denna ledarstil handlar om att bygga relationer. Att leda sig själv men också att leda andra. Det aktiva ledarskapet bygger på likvärdighet och ömsesidig respekt. Jag är viktig och du är viktig. Jag är ok och du är ok. Det finns inga belönings-eller bestraffningssystem. Men, finns det inget negativt med denna ledarstil. Jo, det är lite jobbigt att gå in i sig själv och ta reda på vem jag verkligen är. Det är också jobbigt ibland att barnen inte bara lyder. Det finns gott om frihet men inom rimliga gränser. Dessa gränser expanderar allt eftersom barnet mognar. Jag tror att barn som växer upp i en familj där ömsesidig respekt är i fokus och där allas behov tas i beaktan lär sig att värna både om sig själv och andra. De lär sig successivt att leda sig själv.

Vart hör curlingföräldrar hemma? Jag tänker att de kan finnas i flera olika ledarstilar. Det som kännetecknar en curlingförälder är att de inte vill att barnen ska uppleva några obehag så de sopar banan för dem. De tar dock ifrån barnen möjlighet att själva utvecklas till självständiga individer. De blir beroende av att någon ska hjälpa dem i alla lägen. Här kan du läsa mer om mina tankar omkring curlingföräldrar.

Vilken ledarstil hade dina föräldrar och vilken har du valt?

Allt handlar om val som får olika konsekvenser. För mig är ett viktigt mål med mitt föräldraskap att barnen upplever sig likvärdiga med mig och att de känner sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.  Att respektera varandras gränser det börjar i familjen.

Jag vill precis som Barbara Coloroso fostra barn med stark känsla av inre disciplin. Jag vill att de tar ansvar och kan stå upp för sig och utöva sina rättigheter samtidigt som de respekterar andras rättigheter och rimliga behov. Jag vill att mina barn uppträder på ett ansvarsfullt och medkännande sätt mot sig själv och andra inte för att jag säger så utan för att de känner inom sig att ”Det är det rätta”.

I grund och botten tror jag att det är viktigt att vi har ett personligt ledarskap. Att vi är ärliga med vem vi är, vad vi tycker, vad vi tänker, vad vi känner, vad vi behöver och vad vi önskar. Att vi tar ansvar för våra liv och delar med oss av våra drömmar och vår längtan. Att vi är öppna för att lära känna människor omkring oss. Att vi är öppna för att lära känna våra barn.

Viktigast av allt är naturligtvis vår ovillkorliga kärlek. Barn precis som vi har ett stort behov av anknytning och det är A och O att vi tillgodoser det behovet. Jag kommer att återkomma till detta när vi närmar oss inlägget om ”vingar”

Jag gillar Astrid Lindgrens citat: ”Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.”

I morgon fortsätter jag att skriva om Mål med föräldraskapet men fördjupar mig då i att ta ansvar. Det blir i del 3.

Hoppas att du hänger med. #blogg100

Bidrog mitt inlägg till dig? Om ja, skriv gärna en kommentar och dela inlägget vidare i ditt nätverk. Det skulle bidra till mig. Om nej, skriv gärna en kommentar så får jag ett nytt perspektiv på det jag skrivit. Det skulle bidra till mig.

Jag kräver en semla!

Jag tror att vi alla kan känna igen oss i att vi ibland lyckas måla in oss i ett hörn. Ni vet när vi sakta men säkert känner att det blir svårare och svårare att rätta till det som blivit fel.

I dag är det fettisdag och jag drar mig till minnes hur det var för två år sedan.

Jag har själv aldrig varit särskilt förtjust i semlor så det är inte alltid så att jag har köpt hem semlor. Det är alltså inte någon tradition som har varit viktig för mig.

Den här morgonen för två år sedan säger ett av mina barn som vi kallar för X: Jag kräver en semla idag.

Ordet ”kräver” får mig att känna mig obekväm och inte så sugen på att köpa semlor. Plötsligt har något som hade kunnat varit ett rimligt önskemål från mitt barn blivit starten på en kamp. Djupt i mig känner jag frågan: Vem ska vinna?

Jag brukar säga att vi ska passa oss för att säga att vi ska ”välja våra strider”, just därför att ordet strider faktiskt får oss att tänka på en kamp och där finns oftast två förlorare istället för två vinnare. Att konflikter inte behöver vara en kamp är som bortblåst för mig.

Jag är nu i en kamp.

X tar till det hårda kavalleriet.

-Alla andra får semlor idag. De som går i fritids och de som går hem.

Jag försöker beskriva hur det känns:

-Det känns inte trevligt att du ”kräver” en semla.

X fortsätter:

-dessutom fick alla andra gelehjärtan på allahjärtansdag, vi fick bara tre ynkliga godisar.

Nu börjar det kännas riktigt jobbigt att vara jag. Och jag lyckas sjunka ännu lägre i mig själv. Plötsligt är jag den där mamman som skapar mer distans än kontakt. Jag känner det så tydligt och ändå är det så svårt att göra det ”rätta”. Hur svårt ska det vara att lyssna? Varför kan jag inte bara möta x där x är? Varför kan jag inte tänka empati och agera utifrån det? Varför funderar jag på att använda X krav som en ursäkt för att slippa införskaffa semlor? Jo, för att jag just då inte var så sugen på att ta ansvar. Ta ansvar för att jag hade missat att köpa semlor trots att jag visste att hen ville ha det. Ta ansvar för det som händer i mig.

Tillägg november 2015: När jag står i en sådan här situation kan jag tydligt se två vägar framför mig. Den ena vägen leder till kontakt eftersom jag där kan välja att möta barnet med empati och nyfikenhet. Jag sätter ord på barnets upplevelse, dess känslor och behov. Sedan berättar jag om min upplevelse, känslor och behov. Vi möts i kärlek och kan tillsammans hitta en lösning. Den andra vägen leder till avstånd men det bryr jag mig inte så mycket om. Mitt ego är i fokus och jag vill försvara mig allt jag kan. För jag älskar att ha ”rätt”. Jag har minsann inte gjort något fel. Det är barnet som använder fel ord och kräver saker som det inte har ”rätt” att kräva. Jag inser att det är lite så här barnet känner när jag ställer krav eller på något sätt förmedlar att det gjort fel och därmed omedvetet förmedlar att de är fel. Tänk vad mycket vi kan lära oss om våra barn och deras reaktion om vi väljer att lyssna in oss själva och reflektera. Vi människor gillar inte att andra kräver saker av oss, då väcks vårt försvar och vi vill absolut inte ”förlora”. I engelskan kallas detta för Counterwill.

“Counterwill” is the name for the natural human resistance to being controlled. Although adults experience this phenomenon, we seem to be surprised when we encounter it in young people. Counterwill is the most misunderstood and misinterpreted dynamic in teacher-student relationships.

This instinctive resistance can take many forms—refusal to do what is asked, resistance when told, disobedience or defiance, and lack of motivation. Counterwill can manifest itself in procrastination or in doing the opposite of what is expected. It can be expressed as passivity, negativity, or argumentativeness and is such a universal phenomenon at certain stages of development that it has given rise to the term “rebellious teens.”

Läs gärna mer om detta här.

bildhjärtanihopTillägg november 2015: Jag uppskattar att det finns möjlighet att genom ”reflektionstid” ta hand om mina val. Ta ansvar för mina handlingar och välja att gå den väg som leder till mer kontakt. Jag kan i efterhand berätta för mitt barn om mina tankar, känslor och handlingar. Här är utmaningen att inte ge barnet skulden för mitt handlade utan att ta ansvar. Nu har jag också möjlighet att fullt ut lyssna på barnet och dennes upplevelse, känslor och handlingar. Då kan vi mötas i ömsesidig respekt. 

Det gäller att se att små, små steg också kommer att ge ringar på vattnet. Vi kommer att mötas mer och mer hjärta till hjärta genom att vi föräldrar visar att vi är mänskliga och att vi alla kan lära oss mer genom våra misstag. 

Bidrog mitt inlägg till dig får du gärna dela det vidare.

Jag föreläser i Stockholm den 6 december 2017. Hör av dig om du är intresserad att inspireras i ditt föräldraskap. info@mariaklein.se eller pm till Familjecoachen på Facebook.

 

Gör det lätt att göra ”rätt”! Inlägg 4/100

Att planera ett kök kräver mycket kunskap och erfarenhet. Köket ska användas dagligen och behöver vara väl genomtänkt. När vi planerade vårt kök för snart åtta år sedan tänkte vi på allt. Det skulle vara nära kyl och frys och spisen. När jag står och lagar mat och kommer på att jag vill hälla i lite mer grädde ska det vara enkelt. I lådorna som är närmast spisen ville vi ha kastruller och kökredskap samt torrvaror som behövs vid matlagning. Diskmaskinen ville vi ha i en höjd som gör det enkelt att lasta i och ur. Därför hamnade på en sockel. Vi ville också ha den närmast köksbordet eftersom bestick och tallrikar oftast går direkt från maskin till bordet och tvärtom. Diskbänken skulle ha en kant så att det inte skulle rinna ner från diskbänken till golvet. Minst en diskho skulle vara tillräckligt stor för att kunna diska av en plåt. Närmast spisen skulle det också finnas en diskho så att vi inte skulle behöva gå med pastavatten över golvet med risk att krocka med ett springande barn.

Ni ser hur genomtänkt vårt kök är. På samma sätt tänker jag att vi behöver tänka igenom ställen som kan underlätta för barn att göra ”rätt”. När jag upplever ett problem i familjen brukar jag fundera på om det är lätt för mina familjemedlemmar att göra ”rätt” dvs på mitt sätt ;o) Om jackor ständigt hamnar på golvet i hallen. Varför hamnar de där? Är det för svårt att göra som jag skulle vilja önska? Hur kan jag underlätta? Att sätta upp krokar i lämplig höjd och att dessa inte är fyllda med alla möjliga kläder som inte frekvent används. Det ska vara enkelt att hänga upp jackan.

Bild1Vi har tvättstugan i vårt badrum så jag kan varje gång jag går på toaletten se alla kläder som ligger slängda på golvet. Jag frågade sonen varför han inte lägger dem i tvättkorgarna och han svarar: Jag är rädd att det ska hamna i fel korg, jag minns inte vart de ska. Kan du inte sätta en skylt på varje korg? Klart jag kan. Varför har jag inte tänkt på det? Jag konstruerade en skylt med både text och bild så nu kan även minstingen lägga sina smutsiga kläder i rätt korg.

Vill du att ditt barn ska städa sitt rum? Fundera på hur enkel den uppgiften är? Finns det för mycket leksaker? Finns det tydligt markerade platser för vart leksakerna ska vara? Är det lätt för barnet att tillgodose sitt behov av kompetens? Finns möjlighet att tillgodose barnet behov av autonomi? Fylls barns behov av samhörighet vid städningen?

Sätt dig med barnet och kom fram till vad som ska finnas i rummet? Vilken plats ska de olika sakerna ha? Markera lådor med små lappar som visar vad som ska vara i dem. Låt barnet vara med och bestämma. Erbjud barnet sällskap vid städningen. Jag brukar fråga vill du städa själv eller ha sällskap? Många gånger erbjuder sig syskon att hjälpa till för att sedan få hjälp i sitt eget rum eller så städar jag eller min man med dem. Vi städar endast en gång i veckan. Om det finns lego eller annat som man kan råka trampa på under natten plockar vi naturligtvis bort dessa. Låt städningen bli något som görs i sällskap och är möjligt att klara på en relativ kort stund. Vill ni ha roligt samtidigt kan jag rekommendera ”Städdisco”. Sätt på bra musik och dansa medan ni städar. Ett annat tips är att byta ”bidrag” med varandra. Min dotter hatade att städa sitt rum och jag hatar att rengöra diskhon från disk och rester så vi bytte. Nu har dotterns lust att städa sitt eget rum kommit tillbaka 😉 ”Bidrag” är vårt ord för syssla eller arbetsuppgift. Jag gillar: vad vill du bidra med? Det väcker lust att bidra till familjen.

Så när du upplever att barnen inte gör som du önskar, fundera på hur du kan göra det lätt för dem att göra på ditt sätt eller fundera på om du kanske ska ändra på ditt sätt.

Vi ses i morgon.

Om det här berikat dig får du gärna dela det vidare.

#blogg100

Trender i både företagsvärlden och föräldravärlden

Jag följer Marie Svedbergs Hjälp andra lyckas och i senaste nyhetsbrevet skrev hon ett inlägg där hon frågade Är vi för okritiska i Sverige? Hon berättar att de i tidningen Chef Nr 1 2014 beskriver att svenska medarbetarinflytandet halkar efter övriga Norden. Att allt fler företag inför ledningsmodeller som bygger på standardiserade arbetssätt och individuella belöningssystem beskrivs i en doktorsavhandling som heter ”Chef i en högpresterande kultur. Implementering av ett globalt managementkoncept i lokala organisationskulturella kontexter”. Hon beskriver vidare hur dessa högpresterande kulturer bygger på mer individualisering och intern konkurrens.

Bild1Känner ni precis som jag att det här liknar det som tyvärr om och om igen även försöker få fotfäste när det gäller föräldraskap. Att vi ska få våra barn att prestera mer med hjälp av belöningssystem som ökar konkurrens istället för att gynna samarbete. Jag har skrivit om belöningssystem tidigare. Bland annat här och här.  

TV4 har också bidragit till denna engelska stil genom att sända ”Tre dygn med Nanny” som bland annat Lars H Gustafsson skriver om här och här. Jag undrar varför vi inte kan lita på att det vi har är något värt att bevara. Vi behöver inte ta andra länders ledarskapskoncept. För mig handlar föräldraskapet om så mycket mer än ledarskap. Det handlar om en relation som ska byggas upp utifrån ömsesidig respekt. En relation som ska hålla livet ut. En relation där både förälder och barn känner sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar men där vi som föräldrar har fullständiga ansvaret för kvalitén i vår relation.

I morgon blir det en avstickare från den påbörjade banan i dessa inlägg. Det blir ett inlägg som jag valt att kalla ”Gör det lätt att göra ”rätt””.

Vi ses i morgon.

Gillar du det du läst och vill sprida det vidare kan du dela det på knappen nedan. Om du vill följa min bloggresa kan du prenumerera längre ner på sidan precis efter knappen ”Äldre inlägg”

#blogg100