En föreläsning som ger näring till självkänslan

Föräldraskapet kan vara utmanande men det finns också otroligt många möjligheter till glädje och utveckling tillsammans med våra barn.

Jag vill förmedla ett förhållningssätt som grundar sig på ömsesidig respekt där vår nyfikenhet för vårt barn och vår ärlighet till vår omgivning visar vägen. Mitt mål med föreläsningen är att både barn och förälder ska känna sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar genom ömsesidig respekt. Jag är övertygad om att vi får näring till vår självkänsla när vi blir mött på det sättet av människor som betyder mest för oss. När vi känner att vi bidrar till dem och att de bidrar till oss. Det får oss känna att vi är värdefulla precis som vi är. Vi är tillräckliga.

bild1Det krävs mod att förändras som förälder. Jag delar på ett öppenhjärligt sätt med mig av mina egna ”misstag” och insikter. Exempel i föreläsningen är hämtade framförallt från ålderspannet 1-9 år. Men då det handlar om möten mellan människor, och inte innefattar några belönings-eller bestraffningssystem, går det lätt att applicera i alla relationer. Föreläsningen passar för alla som möter barn i sin vardag, föräldrar, mor-och farföräldrar, förskollärare, barnskötare, lärare.

Citat från arrangör, förskollärare och förälder: ”I ditt föredrag ger du kraft och skapar positiv känsla av möjlighet till förändring i rätt riktning. Du ger konkreta tips för genomförande och tilltro till egen förmåga till föräldrarna personligen”

Fick bland annat denna återkoppling av en deltagare på min föreläsning den 10 november 2015:  ”Tack så mycket för igår! Jag blev helt tagen, fick så många aha-upplevelser. Kände verkligen igen mig i många av situationerna som du berättade om. Det här skulle jag ju ha fått lyssna på för länge sen när jag var mitt upp i stridens hetta. Fast tänker ändå att jag kommer att ha nytta av det i framtiden också. Jag blev både rörd och fick fnissa igenkännande. Jag fattar inte var tiden tog vägen!?”

 

Föreläsning om behov och självkänsla i Stockholm och Linköping

bild1Jag är glad och tacksam över att få komma till Stockholm och Linköping i november. Det är så fantastiskt roligt att få träffa föräldrar och under några timmar få utvecklas tillsammans. Denna gången kommer föreläsningen att fokusera på barns behov och hur vi kan ge näring till självkänslan.

När jag och Peter fick upp ögonen för det här med behov förändrades våra liv. Vi växte inte bara som föräldrar utan också som partners, medmänniskor och medarbetare. Det är spännande att vara en behovsdetektiv och försöka se förbi beteendet. Att försöka hitta vilket behov barnet, vi själva eller andra försöker tillgodose. Det är först då vi tillsammans kan hitta en långsiktig lösning.

Visst går det att upprepade gånger säga åt någon att sluta med ett visst beteende och därmed få en kortsiktig lösning. Men om vi kan identifiera behovet kan vi hitta en långsiktig lösning. När vi ser, hör, bekräftar, respekterar och tar varandra på allvar. Då kan något magiskt hända. Vad det är berättar jag på föreläsningen.

Det som händer ger näring till självkänslan och vår relation.

Att vara behovsdetektiv är utmanande men det skapar fantastiska möjligheter för både barnet och oss som föräldrar.

Jag hoppas att även du vill komma på föreläsningen ”Utforska barns behov och ge näring till självkänslan”

Då jag vet hur betydelsefullt det är att uppleva en föreläsning tillsammans med andra har jag skapat två specialpriser. Om ni går två stycken väljer ni en parbiljett. Då går ni två för 400 kr. Om ni är fyra stycken väljer ni en kompisbiljett. Då går ni fyra stycken för 750 kr. Om ni vill beställa wraps till föreläsningen i Stockholm väljer ni biljetterna som inkluderar wraps.

Här anmäler du dig för föreläsningen i Stockholm.

Här anmäler du dig för föreläsningen i Linköping

Har du något beteende som du skulle vilja utforska när det gäller behov kan du meddela mig. Jag försöker ta med så många som möjligt i min föreläsning. Skicka mail till info@mariaklein.se

Här finns lite inspiration när det gäller känslor och behov: http://friareliv.se/images/stories/filer/nvc%20listor.pdf

Dela gärna inlägget med dina vänner.

Det börjar med oss själva

Jag lyssnade för flera månader sedan på ett videoklipp där en person beskrev allt som barn borde lära sig. Jag kan inte hitta tillbaka till videoklippet men när jag hittade tankarna jag då skrev kände jag att jag ville publicera mina reflektioner.

Jag lyssnar på ditt inlägg och som vanligt har jag ett barnperspektiv när jag lyssnar. När jag tänker utifrån det, har jag några saker jag funderar på. Behöver barn ”lära sig” det du påtalar i klippet? Eller är det så att barn i själva verket har med sig väldigt mycket från början och att det är vi vuxna som behöver fundera på, hur vi med vårt beteende ibland ”avprogrammera” barnen.

Jag tänker att barn ofta gör som vi gör. Kanske är det så att vi vuxna kan behöva fundera på hur vi hanterar förluster. Hur vi kan glädja oss med andras framgång utan att själva känna att vi är sämre. Kanske kan vi vuxna visa mer tålamod och låta saker och ting få ta sin tid. Tänker på hur frustrerade vi kan bli, om något tar längre tid än vi förväntat oss tex när barnen vill avsluta sin lek innan de åker med oss och handlar. Kanske kan vi vuxna värdera pengar och kämpa lite mer när det tar emot. Kanske kan vi vuxna se olikheter som berikning och respektera varandra. Kanske kan vi vuxna vara vänligare och mer empatiska. Kanske kan vi vuxna visa att vi kan ge varandra närhet och kontakt, utifrån hur vi och andra vill få dessa behov tillgodosedda. Kanske kan vi vuxna skilja på våra beteenden och vår person. Kanske kan vi vuxna vara mer tacksamma över det vi har, men också över de barn vi har förmånen att lära känna. Kanske kan vi vuxna älska oss själva mera.

Kanske skulle det du tog upp vara väldigt naturligt för barnen om vi vuxna förmedlade detta i vår vardag. Jag tänker att det är vi vuxna som är barnens förebilder och att det är viktigt att lägga ansvaret för allt detta där det hör hemma. Hos oss vuxna.

Jag tycker det är otroligt viktigt att barn i tryggheten av hemmet får uppleva mycket av det du beskriver, men jag tror det är viktigt att vi inte får det att låta som om det är något fel på barnen och att de behöver ”lära sig”. När det gäller kramar tycker jag det är otroligt viktigt att värna om allas integritet. Alla barn gillar inte att kramas och det är okej. De kan fortfarande ge till andra och själva ta emot, utan att kramas. Det är viktigt att både vuxna och barn får känna att deras gränser respekteras.

Generellt upplever jag att många av de utmaningar som du beskriver skulle inte uppkomma om vi vuxna hade fått med oss att alla känslor är okej. Det är okej att vara besviken, sorgsen, arg, ledsen och så vidare. Men det är svårt att hantera dessa känslor hos våra barn om vi själva inte är trygga med dem. Tack för att du fick mig att reflektera över detta.

Gilla gärna Familjecoachen på Facebook för kontinuerliga uppdateringar.

Kravlöshet är symptomet Eberhard, inte orsaken

Gästbloggare är inte vanligt förekommande på min sida, men vissa texter är så bra att jag inte kan låta bli att erbjuda personen att gästblogga. Denna gången är det Carola Ahlsson som får göra sin röst hörd på min sida.

”Jag känner igen mig i Eberhards krönika Kravlöshet förstör relationer. Jag erkänner att jag har låtit barnen se på tv under middagen någon gång för att slippa konflikten. För att själv få i mig maten i lugn och ro när jag är trött efter en fullspäckad och krävande dag på jobbet.

Jag känner igen mig i att när mina barn har sin speltid har jag tagit tillflykt till min smartphone för att undvika disk, tvätt, matplanering och gräsklippning. Att få en stunds hjärnvila från vardagens alla måsten. (Vilket ironiskt nog ger mig mer hjärnstress.)

Jag känner igen mig, men jag håller inte med. Kravlösheten är inte det moderna föräldraskapets ledstjärna. Det är mer komplext än så!

Mina erfarenheter säger mig att dagens föräldrar vill anamma det nya föräldraskapet och lämna det auktoritära bakom sig. De vill vara närvarande föräldrar som skapar bra relationer med sina barn och en fungerande familj där medlemmarna stöttar och hjälper varandra. De vill ta ledarskapet, vara tydliga, sätta sina egna gränser, tala om sina egna behov, lyssna på barnens behov och involvera sina barn i hushållsarbetet. De vill ha ett föräldraskap som bygger på respekt, tillit och lyhördhet för individer. Det vill i alla fall jag.

Men kan det vara så att inte alla av oss klarar det fullt ut? Dels för att vi kanske har något annat i bagaget och ryggmärgen som kräver en del jobb att förändra, dels för att tiden inte räcker till!?

Bild1Dagens föräldrar jobbar 100%, har stora hus, dyra bilar och kläder, båtar och åker på semester flera gånger om året. Eller är ensamstående med ett tungt försörjningsansvar. Samhället talar om för oss att det är rätt och att vi är bra medborgare som upprätthåller arbetslinjen och konsumerar. Om vi slutar konsumera hotar vi den ständiga tillväxten. Dessutom talar samhället om för oss att om vi jobbar deltid så hamnar vi i kvinnofällan och vi får höra kommentarer som ”jag förstår att det är du som drar det tyngsta lasset därhemma” av oförstående kollegor. (Från en kvinnofälla till en annan – heltid på jobbet plus hushållsarbetet!) Dagens föräldrar tränar och trycker dessutom in egna aktiviteter i det redan fullspäckade schemat för att fylla på energi och kompensera för all energi som går åt på jobbet.

Och i allt det här – var finns tiden för barnen? Det är några få timmar per dag som vi har med våra barn och därefter en aktivitetsspäckad helg. Kan det vara så att vi tar de lätta vägarna ut för att vi och även barnen är så trötta att vi inte får till ett bra samtal eller en mysig pyssel- eller läsestund? Kan det vara så att vi är så flyktbenägna att vi inte bemöter våra barns behov av samvaro och mental kontakt? Är det i så fall märkligt att barnen agerar ut och gör tokigheter för att få kontakt med sina viktigaste personer i världen? Är det märkligt att barnen vill sova med sina föräldrar och få fysisk närvaro istället för den mentala närvaro de kanske inte får? Är det märkligt att det inte blir någon tid för underhåll av den vuxna relationen?

Och hur blir det om vi vill en sak och gör en annan? Om vi går emot våra egna värderingar om föräldraskapet och hur vi vill leva våra liv. Kan det bli så att vi mår dåligt av att vi inte är sanna mot oss själva så att vi inte kan sova på nätterna, har ångest på dagarna och blir ännu mer dränerade så vi inte kan leda vår familj?

Nu tänker du kanske att det är ett fritt val. Ja, det är ett fritt val, men för den som inte är en väldigt målmedveten person och tidigt identifierar hur en vill driva Sitt Liv och Familjen AB så kan ta det ta några år med barn och familj innan en kan svänga skutan och realisera sitt bästa föräldraskap. Och det kräver en hel del kraft att stå emot arbetslinjen, att jobba deltid, identifiera sina egna livsval och leva dem fullt ut. Hur många gånger har en inte hört ”jag kan inte jobba deltid för jag får ändå bara göra lika mycket jobb med mindre betalt”. Det börjar med att en inte kan sätta sina egna gränser och säga nej på jobbet och slutar med att en inte orkar säga nej på hemmaplan och ställa krav på barnen.

Som grädde på moset är det inte bara en utan många fler som gärna skriver krönika efter krönika om hur slapphänta dagens föräldrar är. Det är lätt att se symptomen och kritisera – men vem skriver om orsakerna bakom och lösningarna? (Förutom Jesper Juul, Familjecoachen Maria Klein och Petra Krantz Lindgren) Jag är övertygad om att både barn och föräldrar vill rätt saker och gör rätt saker om de kan och har möjlighet och rätt förutsättningar.

I mitt föräldraskap fungerar det i alla fall inte att endast addera större krav på barnen, även om det också behövs och barnen i vissa fall till och med efterfrågar det. Om jag endast ställer krav får jag revolt. Om jag ger och tar hittar jag ett sätt till samarbete och ömsesidig respekt.

Jag tänker att vi behöver prata om något mer än arbetslinjen, kvinnofällan och ständig tillväxt. Vi behöver börja prata om barnlinjen – barnens rätt till båda sina föräldrar och deras närvaro. Vi behöver prata om personligt ledarskap, work-life-balance och downshifting, att stå upp för sin familjs behov och att sätta relationerna i främsta rummet, både barn- och vuxenrelationer. Vi behöver prata om att det är olika lösningar som passar för olika familjer och vi behöver respektera allas olika val. Vi behöver ge varandra tid, både barn och vuxna.

Och det viktigaste av allt, vi behöver vara sanna mot oss själva och leva våra värderingar. Annars kommer våra barn att upprepa våra misstag.”

Ett stort tack från mig till Carola för denna text.

Som vanligt får ni gärna dela texten ifall ni känner att den bidrog till er. Följ gärna mig på Facebook och prenumerera på mina inlägg.

Semestertips för barnfamiljer

Semestern närmar sig och så även alla förväntningar på hur vår semester ska se ut. Ju högre förväntningar desto svårare är det att leva upp till dem. Ju mer vi anstränger oss desto högre krav har vi på att det ska bli lyckat. För en del som lever i bonusfamiljer ska dessutom alla inblandade leva upp till förväntningen att alla ska fungera ihop trots att de resten av året knappt träffas.

Jag tror det är viktigt att involvera hela familjen. Det spelar ingen roll vilket fantastiskt ställe ni tänkt åka till om inte alla i familjen är med på ”båten”. Samla familjen och försök att ta reda på mer om vilka behov var och en har och försöker få tillgodosedda. Vad får dem att känna att det är semester? Vad får er att känna att det är semester? Hur ska er semester vara för att den ska bidra till var och en? Ni kan till exempel göra kollage för att var och en ska få beskriva sina tankar, känslor och behov. Köp in stora papper och samla ihop så många tidningar som ni bara kan med härliga bilder. Klipp och klistra. Låt det ta sin tid. Kanske behövs flera tillfällen innan alla känner sig klara.

Var och en får sedan beskriva sin drömsemester. Vad ska den innehålla? Vilka känslor ska de olika delarna få er att känna? De som lyssnar får gärna ställa nyfikna frågor men inte ifrågasätta. Låt drömmar, tankar och känslor flöda fritt. Vilka behov kan ni ana ligger bakom valet av bilder? Är det vila, motion, inspiration, nöje, frihet … Sätt gärna ord på behoven och kolla av om det är det behovet som ligger bakom.

När alla har fått berätta kan ni försöka skapa er gemensamma semester. Vad ska den innehålla? Vad vill var och en ta med sig från sina bilder? Även om vi inte kan tillgodose ett visst behov med just den bild som barnet eller föräldern visat så kan det behovet tillgodoses. Det gäller bara att använda fantasin och tillsammans hitta lösningar. Våra behov går att tillgodose på så många olika sätt. När vi är flera är utmaningen att tillgodose så många behov som möjligt utan att det sker på bekostnad av andras.

Vad kan var och en bidra med för att semestern ska bli så som ni gemensamt kommit överens om? Viktigt att tänka på är att barn kan komma överens om ganska mycket men det kan vara svårt att sedan leva upp till överenskommelsen. Anpassa kraven efter ålder och mognad. Låt det bli som det blir. Tänk på att det här är önskemål och de går inte alltid att uppfylla. Om jag ska vara ärlig så har jag efter flertalet semestrar med fem barn och ibland fyra vuxna insett att ju mindre vi planerar desto bättre blir det. Att ta dagen som den kommer och njuta av tiden tillsammans är många gånger nyckeln till njutbar semester. För en del är semester att inte göra något och det gäller även att ta deras behov i beaktan. Under skolåret ställs höga krav på att anpassa sig till andra och göra allt oavsett om man vill eller inte. Pressa inte barnen att umgås med varandra eller kompisar ifall de faktiskt får energi av att vara med sig själva. Semester är en möjlighet att också få göra ingenting och bara vara.

Då det i en familj kan finnas många olika viljor gäller det verkligen att använda fantasin för att få till det hela. Vissa saker kanske bara några i familjen vill göra. Hur kan ni lösa det? Alla barn vill gärna ha egen tid med en förälder och det tror jag är viktigt att försöka få till. Låt varje barn ha en speciell tid med var och en av er föräldrar. En tid när ni bygger exklusivt på relationen med bara detta barn. Lär känna varandra på djupet och välj att lyssna mer än vad ni pratar. Var genuint nyfiken och inse vilken gåva det är att du får umgås just med detta barn. Behoven av kontakt och närhet tror jag är viktiga att vi tillgodoser för att både vi och barnen ska må bra.

Hur gärna vi än vill ha en idyll så kanske den inte ser likadan ut för våra barn. Genom att våga se det kanske vi kan hitta nya vägar. Att se, höra, bekräfta, respektera och ta barn på allvar är inte lätt men det är värt mycket för relationen.

Slutligen kommer vi till det här med tacksamhet. Vi vuxna förväntar oss att barn ska vara så himla tacksamma för att vi ger dem än det ena och än det andra. Barn behöver inte så mycket för att må bra. De behöver en rik relation med oss och det innefattar varken prylar eller resor. De behöver tid med oss. De visar sin tacksamhet genom att om och om igen söka vår kontakt. När vi ärligt kan visa tacksamhet över att vi får förmånen att umgås med dem då händer något som vi kan njuta av både på semestern och resten av året.

BildBenjaminpasommarvagEn promenad på skogsvägar man inte tidigare gått på kan tillgodose rätt många behov. Rörelse, lärande, samhörighet, kontakt. Något som också kan vara spännande är geocaching eller grottjakt. jag tipsar om det men också mycket mer i inlägget Vad kan vi göra med familjen.

……………………………..

Vill du inspireras i ditt föräldraskap eller i din roll som pedagog? Jag föreläser och håller i kurser och studiedagar för privatpersoner, skolor och olika organisationer. Jag anordnar också kurser i Stockholm vid intresse. info@mariaklein.se

 

 

 

 

 

Pedagog eller förälder till tonåring i Skellefteå

Den 21 maj kommer jag till Nyhamn utanför Skellefteå. När våra barn närmar sig tonåren kan vår relation testas ordentligt. ”Tonåringen går igenom en period av kroppslig förändring men också en fullständig ”ommöblering” av hjärnan”. Det är som Lars H Gustafsson skriver i sin nya bok ”Relationsrevolutionen” att det är lätt att vi underskattar betydelsen av den hormonstorm som tonåringens inre kommer att vara med om. Deras sexualitet väcks på allvar till liv men deras känsloliv kommer också i svängning. De blir både hatiska och förälskade, både arga och kärleksfulla och svängningarna mellan ytterligheterna går snabbt.

Jag tänker att tonåringen går igenom en stor förändring både kroppsligt och mentalt. Vi föräldrar kanske inte känner igen dem och uttrycker detta vilket skapar ytterligare frustration för tonåringen som ställer sig frågor:  Vem är jag? Vad är meningen med livet? Är jag värdig kärlek? Är jag tillräcklig?

Tonåringen kan känna sig ensam i en värld som inte förstår de utmaningar som de ställs inför. De kanske möts av kommentarer som: Det finns de som har de värre. Själv minns jag ”Tänk på barnen i Afrika” som kastades på oss när vi klagade som ungdomar.

Precis som i andra utmaningar när det gäller föräldraskapet tänker jag att fokus för min del ligger på att underhålla relationen och inte låta något eller någon komma i mellan.

Hur kan jag berika vår relation? Hur möter jag min tonåring på morgonen? Hur möter jag min tonåring efter skola och jobb? Vad kan jag som förälder göra för att fortsätta ha kontakten? Jag vill vara tydlig med att jag värnar relationen till min tonåring men det innebär inte att jag skulle släppa på mitt föräldraansvar. Jag är fortfarande ansvarig för att fatta ”obekväma” beslut som tonåringen ännu inte är mogen att fatta själv.

Jag tänker också att vi kan få lite vägledning om vi funderar på vad vi själv behövde när vi var tonåringar. Vad gjorde våra föräldrar som var bra? Vad hade de kunnat gjort annorlunda? Om vi idag skulle gå igenom samma förändring som våra tonåringar vad skulle vi ha önskat? Kanske lite omtanke och kärlek.

Precis som i alla relationer är det viktigt med NÄT. Att vi försöker fånga in både våra tonåringars och våra egna känslor, behov och önskningar samt tillsammans försöker finna lösningar.

  • Nyfiken på vad den andra tycker, tänker, känner, behöver och önskar.
  • Ärlig med vad jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar.
  • Tillsammans hitta lösningar som tillgodoser både den andras men också mina egna behov.

Men vi föräldrar är ju inte heller mer än människor och kan behöva lite kärlek och omtanke. Det är inte alltid våra tonåringar kan ge oss detta då de är fullt upptagen med sitt eget kaos. Men vi kan alltid ge oss själva lite självmedkänsla. Att inse att jag inte är ensam om mina upplevelser. Det finns fler tonårsföräldrar som är med om liknande saker. Jag kan omfamna mig själv och visa mig medkänsla på samma sätt som jag kan visa min tonåring medkänsla. Jag är tillräcklig och värd att älskas. Jag kan sätta ord på mina känslor och behov och förmedla dem till min omgivning.

Ingen är tankeläsare och få är minnesmästare

Vi kan behöva upprepa våra önskemål.

Bild1Jag önskar dig varmt välkommen till Nyhamn mellan 13-16 den 21 maj. Jag erbjuder en rabatt ifall ni är fyra stycken som går samtidigt. Då betalar ni 600 kr annars är priset 175 kr per person. Anmälan här.

Jag kan också ta betalt på plats med Izettle men ni behöver ändå berätta att ni kommer eftersom det kommer att finnas fika till självkostnadspris på plats och vi vill att det ska räcka till alla.

Sprid gärna till vänner och bekanta i närheten av Skellefteå.

Tack till trogna läsare och en önskan om hjälp

Bild1Jag känner mig glad och tacksam över att många följer min blogg. Jag lovar att aldrig mer göra Blogg100 som jag förstod gjorde att endel valde att sluta följa min blogg. När jag nu har föreläst en hel del är det extra roligt att mina läsare ger sig till känna i publiken. Tack för det!

Jag får ofta förfrågningar om jag kan komma till läsares hemorter och det allra enklaste är om ni hittar någon förening, kyrka, skola eller förskola som kan tänka sig att arrangera ett evenemang. Det kan vara föräldramöten eller andra inspirationstillfällen. För att nå ut till så många som möjligt behöver jag din hjälp.

Jag som gillar att göra saker på en gång tänker träna mig i tålamod. Det är helt enkelt dags att bli lite proaktiv! Jag tänker helt enkelt planera mitt företagande för en gångs skull. Just nu tänker jag se till att boka in några föreläsningar och kurser inför hösten 2016 och våren 2017. Jag har såklart fortfarande möjlighet att med kort varsel komma innan sommaren. Jag kommer gärna och föreläser på förskolor och skolor. Om några enheter går ihop blir det kostnadseffektivt även om jag behöver resa med övernattning. I Stockholm, Göteborg och Linköping kan jag fixa övernattning så till dessa orter blir det endast resekostnader som tillkommer. En föreläsning kostar ca 12 000 kr exklusive moms. Det kan bli billigare om flera bokar under samma resa samt dyrare ifall man vill ha ett material som jag ännu inte hunnit skapa. Ett tips är att anordna en studiedag för pedagoger på dagen och en föreläsning för föräldrarna på kvällen. Då kan ni slå två flugor i en smäll. Jag är öppen för förslag på lösningar och priser.

I dagsläget har jag tre föreläsningar som jag gärna förmedlar.

Att se och bli sedd – om nyfikenhet och ärlighet vid gränssättning. Föreläsningen tar upp betydelsen av att både vuxen och barn blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar genom nyfikenhet, ärlighet och ömsesidig respekt. Den passar bäst för föräldrar och pedagoger med barn i åldrar upp till åtta år. Men om man har lite fantasi som deltagare har åldern ingen betydelse. Det mesta går att omsätta till möten med såväl 12 åringar, tonåringar och partners 🙂

Du fattar ju ingenting – att förstå tonåringen och skapa kontakt. Föreläsningen tar upp hur vi ibland hindrar kommunikation och hur vi kan göra för att skapa kontakt. Den passar bäst för föräldrar och pedagoger med barn i åldrarna 10 och uppåt. Men om man har lite fantasi som deltagare har ålder ingen betydelse. Det mesta går att omsätta till möten med allt från yngre barn till vuxna.

Barn som trivs och utvecklas – om att skapa möjligheter i hemmet och skolan. Föreläsningen tar upp om motivation och behoven kompetens, autonomi och samhörighet. Vad som hjälper och vad som stjälper. Den passar bäst för föräldrar och pedagoger med barn i skolåldern. Men alla behoven som tas upp har även yngre barn och vuxna så det går lätt att omsätta till möten med alla åldrar.

Alla föreläsningarna är tre timmar långa men kan kortas vid behov. Alla tre går också att ordna som studiedagar eller workshops. Jag har även en kurs som jag kan hålla på helger om lokal går att ordna. Den kursen handlar om förälderns och barnets behov samt hur allas behov kan bli tillgodosedda.

Studiedagen ”Om nyfikenhet och ärlighet vid möten” uppskattades rejält av pedagoger i både Vindeln och Göteborg.

På frågan ”Skulle du rekommendera denna studiedag till andra kollegor?” svarade deltagare:

”Absolut, innehållet är mycket värdefullt för alla inte minst för oss som jobbar med barn.”

”Ja, det skulle jag verkligen kunna. Du är en inspirerande person som helt utan manus pratar och det gör det levande, du tar konkreta episoder från ditt liv, man kan sätta ihop din teori med praktiska exempel och koppla ihop det.” PS! Jag har såklart ett manus.

”ABSOLUT!!! Fantastiskt bra och utvecklande för mig själv och hur jag ska tänka kring och bemöta andra!”

”Ja, det skulle jag göra, inte bara till kollegor utan i allmänhet. Jag tycker att det är viktigt att se en person ur ett perspektiv där det inte finns något rätt eller fel, utan där vi ser och bemöter personen utifrån den själv.”

Följ mig gärna på Facebook.com/familjecoachen eller prenumerera på mina inlägg här på wordpress. Dela gärna vidare om du gillar det jag skriver.

Möter du tonåringar i din vardag och bor i Skellefteå?

Då hälsar jag dig hjärtligt välkommen till min föreläsning i Nyhamn den 21 maj mellan 13.00-16.00. Jag lovar dig skratt och a-ha upplevelser när du får chans att reflektera över den viktiga relationen mellan vuxen och tonåringar. Om jag ska vara ärlig så kommer du att kunna relatera det jag tar upp även till andra relationer oavsett om det gäller barn eller vuxna. Vi är ju alla människor oavsett ålder.

Vi kommer att hålla till i Nyhamnsgården i Nyhamn och det kommer att finnas möjlighet att köpa fika till självkostnadspris i pausen eftersom en förälder har erbjudit sig att fixa detta.

Min önskan är att ni ska lämna föreläsningen med inspiration när det gäller möten med människor. Inspiration som leder till ännu mer kontakt. Kanske kommer responsen som illustreras i denna bild att vara blott ett minne.

Bild1

 

Jag kan tänka mig att även ungdomar kan ha utbyte av att besöka föreläsningen.

Verkar det intressant? Är ni fyra vänner som vill dela denna upplevelse så finns det ett specialerbjudande till er. Det finns två olika biljetter. En för enskilda biljetter och en som gäller för fyra personer. Anmälan och biljettköp kan du göra här.

Är ni några på ett företag som vill att jag ska skicka faktura går självklart det att ordna. Maila mig på info@mariaklein.se Jag har också möjlighet att ta betalt med iZettle på plats men då vi anpassar fikat efter antalet deltagare kan ni gärna meddela att ni kommer.

Du fattar ju ingenting!!! Snart i Linköping

En frustrerad tonåring kommer hem och hinner knappt innanför dörren. Förälderns och tonåringens tankar syns inom parenteserna.

Tonåringen: Jag hatar skolan.

Förälder: Hatar är ett starkt ord. Man använder inte det i onödan. (Detta är inte ett sådant nödvändigt tillfälle. Dina känslor är överdrivna)

T: Ja, men det är så jag känner och jag kommer aldrig gå dit igen. (Om hon bara visste vad som händer i skolan, varför vill hon inte veta? Varför är mina känslor inte viktiga?)

F: Fast du vet ju att man måste gå i skolan. Det är skolplikt i Sverige och om du inte går till skolan kan vi bli anmälda. (Vad ska folk säga om mitt barn inte går i skolan? De kommer lägga skulden på mig. Att jag har misslyckats som förälder. Klart att mitt barn ska gå i skolan. Det är ju lag på det.)

T: Men jag vill inte dit. Min lärare är en idiot. (Kanske förstår hon om jag berättar vem som är orsaken till att jag inte vill till skolan.)

F: I vår familj kallar vi ingen för idiot. (Det är ju fult att kalla andra människor för idioter. Det säger mer om den som säger det än om den som man svartmålar. Mitt barn ska verkligen inte använda sådana ord för vad säger det om mig som har uppfostrat hen.)

T: Men han ger oss läxor hela tiden och verkar fullständigt skita i att vi har annat för oss än att gå i skolan. (Jag vet att mamma inte gillar läxor så kanske väljer hon att lyssna om jag tar upp just läxorna även om det inte är det som är största problemet.)

F: Men snälla x, du måste ju förstå att han inte kan hålla koll på alla elevers fritidsaktiviteter. (Egentligen håller jag med om att det inte borde finnas läxor men jag måste ju försvara den stackars läraren. De har ju det nog jobbigt inom skolvärlden med alla Björklunds märkliga förslag. Det är inte lätt att vara lärare idag.)

T: Men när ni vuxna slutar jobbet då behöver ju inte ni ta med er jobbet hem. Det är orättvist. (Nä, det är nog ingen idé. Hon vill nog inte veta)

F: Sant, men livet är faktiskt inte rättvist. Jag tycker du ska vara tacksam att du har det så bra som du har det. Tänk på barnen i Afrika (De förstår verkligen inte hur bra det har det och det är verkligen inte lätt att vara arbetare heller för den delen.)

Bild1Tänk vad mycket fokus man kan lägga på att uppfostra men också på att tänka på vad alla andra kommer att säga. När det gäller relationen till våra tonåringar som i första hand borde vara i fokus så kan vi ju fundera på vad som händer om vi möter dem med uppfostran istället för att faktiskt lyssna. Jag tror att vi bygger en mur mellan oss som hindrar kommunikation och gör att tonåringarna väljer att hålla inne med starka upplevelser och känslor och en dag då exploderar dem som Zandra Lundberg beskriver i Aftonbladet. Det kan också bli så att tonåringen för att bli lyssnad på tar till ännu hårdare ord för att nå fram.

T: Jag hatar dig. Du är världens sämsta mamma/pappa.

Jag tror att vi väljer att öppna oss för de människor som vi känner oss trygga med. Att då bli mött på ett sätt som gör att vi inte känner oss lyssnade på sårar oss. När vi blir sårade är det allt för vanligt att vi hämnas genom att såra tillbaka. Det är då vi kallar varandra för saker som vi egentligen inte vill säga. Alternativet till att hämnas är att antingen försöka förstå den andra personen genom empati eller vara ärlig och berätta vad jag själv upplever utan att använda skuld, skam eller rädsla. Det senare handlar om att berätta vad jag själv observerar, känner, behöver och önskar. Vart min gräns går helt enkelt. I många fall är det allra bäst att först försöka förstå för att sedan berätta vad jag själv upplever.

Jag tror att det är viktigt att tänka på några saker:

För det första tror jag att det är viktigt att förstå att tonåringar är väldigt styrda av sina känslor. Deras konsekvenstänkande är inte fullt så utvecklat ännu. Hormonerna spelar dem ett spratt och de glömmer bort sådant som var självklara att de kom ihåg tidigare. Det är också viktigt att vi väljer att våga se alla de känslor som väller upp för dem. Det är genom att se och sätta ord på känslorna som de kan hantera dem bättre och bättre.

För det andra tror jag att tonåringar precis som förskolebarn kan anstränga sig för att hålla inne en hel del känslor när de är i skolan och sedan när de möter sina föräldrar då kommer alla känslorna på en och samma gång. Det är som om allt brister. Jag tror det är viktigt att tonåringar har någon som lyssnar på dem. Jag minns starkt en undersökning som gjordes i skolan där det kom fram att fjortonåringarna mådde dåligt men framförallt så hade de ingen att gå till och prata med. Var stolt att de är trygg med dig och det är därför du får veta sanningen.

För det tredje tycker jag att vi ska tänka på att det finns andra tillfällen att prata med våra tonåringar om vad som är rätt och fel än när de är upprörda. Många reagerar när jag säger att vi inte ska haka upp oss på tonåringens ordval. Jag är helt övertygad om att det är bättre att samtala om ordval och liknande när tonåringen inte är i affekt. De behöver oss som lyssnare och inte som uppfostrar när de upplever kaos. På det sättet underhåller vi den viktiga relationen som både vi och tonåringarna berikas av. Betyder det att vi ska acceptera att de kallar oss för namn vi aldrig skulle tillåta från någon annan? Jag tror att de använder sårande ord när de själva har blivit sårade. Antingen av oss eller av någon annan. När de inte är i affekt kan vi prata om hur dessa ord påverkar oss. Min erfarenhet är att ju mer vi väljer att lyssna desto mindre kommer de att använda sårande ord.

För det fjärde önskar jag att vi valde att lyssna eftersom det är genom vårt lyssnande som vi kan få reda på vad som ligger bakom de kraftfulla orden. Vilka behov är det som tonåringen försöker värna om? Vilka känslor är det som dessa otillfredsställda behov väcker? Genom att sätta ord på dessa känner sig tonåringen sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar. Vilket leder oss till det femte.

För det femte så tror jag att när tonåringen känner sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar så öppnas möjligheten att tillsammans med en vägledande förälder hitta en lämplig lösning. Jag brukar tänka på alla deras idéer till lösningar som grenar på ett träd. Låt dem fritt få komma med många förslag för att sedan välja en som passar. Vi kan hjälpa dem med konsekvenstänkandet genom att säga: Vad tror du händer om du gör så? För att öka antalet lösningar kan vi säga: Finns det något mer du kan göra?

Skapa en miljö byggd på tillit och förtroende. Det kommer att berika både din tonårings liv men också ditt eget.

Vilka behov och känslor tror du döljer sig bakom tonåringens ord?

……………………..

Föreläsningen ”Du fattar ju ingenting – att vara tonårsförälder är inte alltid så lätt” kommer till Linköping den 12 april. Biljetter går att köpa här.