En föreläsning som ger näring till självkänslan

Föräldraskapet kan vara utmanande men det finns också otroligt många möjligheter till glädje och utveckling tillsammans med våra barn.

Jag vill förmedla ett förhållningssätt som grundar sig på ömsesidig respekt där vår nyfikenhet för vårt barn och vår ärlighet till vår omgivning visar vägen. Mitt mål med föreläsningen är att både barn och förälder ska känna sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar genom ömsesidig respekt. Jag är övertygad om att vi får näring till vår självkänsla när vi blir mött på det sättet av människor som betyder mest för oss. När vi känner att vi bidrar till dem och att de bidrar till oss. Det får oss känna att vi är värdefulla precis som vi är. Vi är tillräckliga.

bild1Det krävs mod att förändras som förälder. Jag delar på ett öppenhjärligt sätt med mig av mina egna ”misstag” och insikter. Exempel i föreläsningen är hämtade framförallt från ålderspannet 1-9 år. Men då det handlar om möten mellan människor, och inte innefattar några belönings-eller bestraffningssystem, går det lätt att applicera i alla relationer. Föreläsningen passar för alla som möter barn i sin vardag, föräldrar, mor-och farföräldrar, förskollärare, barnskötare, lärare.

Citat från arrangör, förskollärare och förälder: ”I ditt föredrag ger du kraft och skapar positiv känsla av möjlighet till förändring i rätt riktning. Du ger konkreta tips för genomförande och tilltro till egen förmåga till föräldrarna personligen”

Fick bland annat denna återkoppling av en deltagare på min föreläsning den 10 november 2015:  ”Tack så mycket för igår! Jag blev helt tagen, fick så många aha-upplevelser. Kände verkligen igen mig i många av situationerna som du berättade om. Det här skulle jag ju ha fått lyssna på för länge sen när jag var mitt upp i stridens hetta. Fast tänker ändå att jag kommer att ha nytta av det i framtiden också. Jag blev både rörd och fick fnissa igenkännande. Jag fattar inte var tiden tog vägen!?”

 

Annonser

Tack till trogna läsare och en önskan om hjälp

Bild1Jag känner mig glad och tacksam över att många följer min blogg. Jag lovar att aldrig mer göra Blogg100 som jag förstod gjorde att endel valde att sluta följa min blogg. När jag nu har föreläst en hel del är det extra roligt att mina läsare ger sig till känna i publiken. Tack för det!

Jag får ofta förfrågningar om jag kan komma till läsares hemorter och det allra enklaste är om ni hittar någon förening, kyrka, skola eller förskola som kan tänka sig att arrangera ett evenemang. Det kan vara föräldramöten eller andra inspirationstillfällen. För att nå ut till så många som möjligt behöver jag din hjälp.

Jag som gillar att göra saker på en gång tänker träna mig i tålamod. Det är helt enkelt dags att bli lite proaktiv! Jag tänker helt enkelt planera mitt företagande för en gångs skull. Just nu tänker jag se till att boka in några föreläsningar och kurser inför hösten 2016 och våren 2017. Jag har såklart fortfarande möjlighet att med kort varsel komma innan sommaren. Jag kommer gärna och föreläser på förskolor och skolor. Om några enheter går ihop blir det kostnadseffektivt även om jag behöver resa med övernattning. I Stockholm, Göteborg och Linköping kan jag fixa övernattning så till dessa orter blir det endast resekostnader som tillkommer. En föreläsning kostar ca 12 000 kr exklusive moms. Det kan bli billigare om flera bokar under samma resa samt dyrare ifall man vill ha ett material som jag ännu inte hunnit skapa. Ett tips är att anordna en studiedag för pedagoger på dagen och en föreläsning för föräldrarna på kvällen. Då kan ni slå två flugor i en smäll. Jag är öppen för förslag på lösningar och priser.

I dagsläget har jag tre föreläsningar som jag gärna förmedlar.

Att se och bli sedd – om nyfikenhet och ärlighet vid gränssättning. Föreläsningen tar upp betydelsen av att både vuxen och barn blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar genom nyfikenhet, ärlighet och ömsesidig respekt. Den passar bäst för föräldrar och pedagoger med barn i åldrar upp till åtta år. Men om man har lite fantasi som deltagare har åldern ingen betydelse. Det mesta går att omsätta till möten med såväl 12 åringar, tonåringar och partners 🙂

Du fattar ju ingenting – att förstå tonåringen och skapa kontakt. Föreläsningen tar upp hur vi ibland hindrar kommunikation och hur vi kan göra för att skapa kontakt. Den passar bäst för föräldrar och pedagoger med barn i åldrarna 10 och uppåt. Men om man har lite fantasi som deltagare har ålder ingen betydelse. Det mesta går att omsätta till möten med allt från yngre barn till vuxna.

Barn som trivs och utvecklas – om att skapa möjligheter i hemmet och skolan. Föreläsningen tar upp om motivation och behoven kompetens, autonomi och samhörighet. Vad som hjälper och vad som stjälper. Den passar bäst för föräldrar och pedagoger med barn i skolåldern. Men alla behoven som tas upp har även yngre barn och vuxna så det går lätt att omsätta till möten med alla åldrar.

Alla föreläsningarna är tre timmar långa men kan kortas vid behov. Alla tre går också att ordna som studiedagar eller workshops. Jag har även en kurs som jag kan hålla på helger om lokal går att ordna. Den kursen handlar om förälderns och barnets behov samt hur allas behov kan bli tillgodosedda.

Studiedagen ”Om nyfikenhet och ärlighet vid möten” uppskattades rejält av pedagoger i både Vindeln och Göteborg.

På frågan ”Skulle du rekommendera denna studiedag till andra kollegor?” svarade deltagare:

”Absolut, innehållet är mycket värdefullt för alla inte minst för oss som jobbar med barn.”

”Ja, det skulle jag verkligen kunna. Du är en inspirerande person som helt utan manus pratar och det gör det levande, du tar konkreta episoder från ditt liv, man kan sätta ihop din teori med praktiska exempel och koppla ihop det.” PS! Jag har såklart ett manus.

”ABSOLUT!!! Fantastiskt bra och utvecklande för mig själv och hur jag ska tänka kring och bemöta andra!”

”Ja, det skulle jag göra, inte bara till kollegor utan i allmänhet. Jag tycker att det är viktigt att se en person ur ett perspektiv där det inte finns något rätt eller fel, utan där vi ser och bemöter personen utifrån den själv.”

Följ mig gärna på Facebook.com/familjecoachen eller prenumerera på mina inlägg här på wordpress. Dela gärna vidare om du gillar det jag skriver.

Fy vilka föräldrar som stoppar Alfons!

I flödet på Facebook ser jag många inlägg och artiklar som är upprörda över att föräldrar har anmält filmvisning av Alfons Åberg. De anser att föräldrarna curlar sitt barn och försöker skydda dem från en oskyldig film. Föräldrar ska minsann inte styra förskoleverksamheten.

Bild1Jag har funderat på denna anmälan och framförallt så har jag funderat på filmvisningen. Jag tror det är svårt att döma någon utan att ha alla fakta på bordet. Jag brukar vilja sätta mig in i barnets sits och det tänker jag göra även denna gång. Anta att barnet fick se denna film utan att någon vuxen fanns närvarande och berättade innan vad de skulle se, förklarade otydligheter under filmen och framförallt pratade efteråt om innehållet. Vilka känslor tror ni barnet upplevde när det såg filmen? Hur var det att inte få någon vuxen som vägledde? Jag utgår ifrån att jag som barn rätt snabbt hittar något annat att göra och försöker glömma det obehagliga eftersom det inte finns någon vuxen som vägleder mig. När sedan natten tar vid kommer tankarna tillbaka denna gång i form av mardrömmar. Jag skriker av rädsla och mina föräldrar försöker på alla sätt och vis att trösta mig men de kan inte sätta ord på mina tankar och känslor för de har ingen aning om vad jag har varit med om. Den maktlöshet som mina föräldrar då känner kan jag verkligen känna igen de gånger barnen har vaknat upp och varit ledsen utan att jag förstått varför.

Om jag nu fortsätter utgå ifrån mitt föräldraperspektiv kanske jag har upplevt att förskolan allt för ofta väljer att sätta på en film för att hinna med det dagliga ansvaren i förskolan. Jag börjar fundera på om det faktiskt är så att filmvisningen inte följs av något samtal. Mitt barn lämnas ensam med sina känslor och då jag inte får någon information om vad barnet upplevt får jag svårt att finnas där för mitt barn när filmen bearbetas oavsett om det är i vaket eller sovande tillstånd. Jag funderar också vilka krav jag kan ha på en tvååring att sätta ord på sina upplevelser. Nu blir jag lite ledsen och kanske också rent förbannad.

Självklart skulle jag i första hand ta upp detta med förskolans personal och om det inte känns som om jag når fram skulle jag kontakta förskolechefen. Jag skulle göra det som behövs för att få igång en dialog omkring filmvisning och dess koppling till läroplanen. Jag tycker det är viktigt att barn får möta svåra frågor men jag tycker att en tvååring ska få vägledning av pedagoger och att pedagogerna informerar mig som förälder så att jag kan finnas där för mitt barn och just vägleda dem i svåra frågor.

Jag tror att det skulle krävas rätt mycket innan jag anmälde till Skolinspektionen men jag får också erkänna att det finns mycket jag har upplevt i förskolan och skolans värld som jag i efterhand ångrar att jag inte anmält. Inte bara för mina barns skull utan för alla barns skull. Barn har rätt att bli skyddade för sådant som de ännu inte är stora nog att bearbeta på egen hand. Om vuxna inte tar ansvar för denna bearbetning och inte ens informerar de ansvariga vuxna så kan det behöva utredas.

Så sluta skylla allt på överbeskyddande vuxna och se anmälan som en möjlighet att lyfta frågor som är viktiga för våra barn. De små barnen vistas extremt många timmar av sin vakna tid på förskolan och då ska de få den omtanke och kärlek som alla barn är värda. Självklart ska förskolan ägna sig åt även svåra ämnen men jag anser att de har en skyldighet att faktiskt ta ansvar och låta barnen möta dessa svåra ämnen tillsammans med vuxna och även informera föräldrarna så att de kan möta barnet. Jag upplever att det är precis här som förskolan har brustit.

Christer Nylander och Fredrik Sjögren skriver i sin debattartikel Fel att stoppa Alfons- förskolan ska inte ducka för svåra ämnen att ”Förskolan får inte tveka på att ta upp och prata om svåra saker som finns i livet.” samt att ”Förskolan får inte låta kritik från föräldrar styra över förskolors pedagogik”. De har rätt i båda men om förskolan faktiskt inte väljer att prata om svåra saker utan bara visa utan gemensam reflektion tycker jag att de har brustit i sitt uppdrag och då är jag glad att de faktiskt väljer att kritisera så att det kan ske någon utveckling.

Jag gillar att Fredrik Virtanen i sin artikel Alfons Åberg-anmälan kränkte de lättkränkta faktiskt lyfter fram det många glömmer bort. Det som verkligen stod i anmälan: ”förskolan visar alldeles för mycket film i verksamheten ­utan pedagogisk anledning”, och barnet hade tidigare blivit ledset utan att förskolan agerat, och därpå hade Alfons visats utan information varken före eller efter visning till för­äldrarna som inte fattade var­för ­ungen plötsligt var skräck­slagen, ”så olikt honom”.

Tack till föräldrar som tar ansvar för barnens tid i förskolan och skolan. Klart ni ska reagera och agera, sedan är det ju upp till Myndigheterna att avgöra om er oro är befogad eller inte. Min oro är att föräldrar slutar lägga sig i när de blir hånade i pressen utan att vi faktiskt vet hela storyn.

Kanske är det dags för kommunerna och deras politiker att ta sitt ansvar och se till att grupperna i förskolan blir tillräckligt små för att pedagogerna ska kunna bedriva verksamheten som det är tänkt. Läs och ta till er de Nya riktmärken ska bidra till mindre barngrupper. 

………………………………………

Under våren går det att uppleva min föreläsning ”Att se och bli sedd- om nyfikenhet och ärlighet vid gränssättning med barn på följande orter: Göteborg 14 mars, Uppsala 15 mars, Västerås 13 april och Stockholm 14 april. Gå gärna in på Medalgons hemsida för information och anmälan. Mer information. 

Min föreläsning ”Du fattar ju ingenting-att vara tonårsförälder är inte alltid så lätt” går att uppleva på följande orter: Örnsköldsvik den 24 februari via Familjepeppen samt Linköping den 12 april via BjörckHälsan agneta.bjorck@linkoping.se.

Föreläsning om barns och föräldrars självkänsla

Jag är övertygad om att vi får näring till vår självkänsla när vi blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar av de människor som betyder mest för oss. När vi känner att vi bidrar till dem och att de bidrar till oss. Det får oss känna att vi är värdefulla precis som vi är. Vi är tillräckliga. Det är då vi kan mötas utifrån ömsesidig respekt.

Bild1Min föreläsning ”Att se och bli sedd-om nyfikenhet och ärlighet vid gränssättning med barn” genomsyras av självkänsla även om jag inte lagt in självkänsla i titeln.

Jag tror att vi gör det vi gör för att vi försöker tillgodose våra behov. Precis på samma sätt tror jag att barn gör det de gör för att tillgodose sina behov. När jag känner glädje, tacksamhet och liknande känslor vet jag att jag har fått behov tillgodosedda. När jag känner ilska, frustration och liknande känslor vet jag att jag har behov som inte blivit tillgodosedda. Känslor ger mig signal på om behov blir tillgodosedda eller inte.

När vi kan identifiera behoven hos oss själva och våra barn kan vi tillsammans hitta lösningar som kan tillgodose allas behov. Det är en utmaning men också en fantastisk möjlighet

När jag insåg hur mina tankar påverkar hur jag känner och väljer att agera blev det spännande att utforska mig själv och inse att jag har möjlighet att påverka relationerna till mina barn men också till min partner och övrig omgivning. Jag kan ta ansvar, reflektera och göra annorlunda.

Då jag vet att det är fantastiskt roligt att dela en föreläsning tillsammans med vän eller partner har jag skapat rabatter som uppmuntrar till detta. Beställ 2 biljetter och ange rabattkod partner så får ni 100 kr i rabatt. Beställ 4 biljetter och ange rabattkod kompis så får ni 250 kr i rabatt.

Jag hoppas att du finner det jag skrivit intressant och väljer att komma på en av mina föreläsningar. Jag kommer till Linköping den 23 november (boka din plats här) , Göteborg den 24 november (boka din plats här) och Stockholm den 9 december (boka din plats här).

Fick bland annat denna återkoppling av en deltagare på min föreläsning den 10 november:  ”Tack så mycket för igår! Jag blev helt tagen, fick så många aha-upplevelser. Kände verkligen igen mig i många av situationerna som du berättade om. Det här skulle jag ju ha fått lyssna på för länge sen när jag var mitt upp i stridens hetta. Fast tänker ändå att jag kommer att ha nytta av det i framtiden också. Jag blev både rörd och fick fnissa igenkännande. Jag fattar inte var tiden (3 timmar, mitt tillägg) tog vägen!? Kändes inte det minsta långrandigt utan en bra balans mellan det du sa och att vi fick lite övningar.”

 

Föreläsningar i Linköping, Göteborg och Stockholm

Föräldraskapet kan vara utmanande men det finns också otroligt många möjligheter till glädje och utveckling tillsammans med våra barn. Jag vill förmedla ett förhållningssätt som grundar sig på ömsesidig respekt där vår nyfikenhet för vårt barn och vår ärlighet till vår omgivning visar vägen. Mitt mål med föreläsningen är att både barn och förälder ska känna sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar genom ömsesidig respekt. Det krävs mod att förändras som förälder. Jag delar på ett öppenhjärligt sätt med mig av mina egna ”misstag” och insikter.

Bild1Linköping den 23 november mellan 18.00-21.00 med paus för fika. Boka här.

Göteborg den 24 november mellan 18.30-20.30. Kaffe/thé och liten kaka mellan 18.00-18.30. Boka här.

Stockholm den 9 december mellan 18.30-20.30. Kaffe/thé och liten kaka serveras mellan 18.00-18.30. Boka här.

Då jag själv älskar att dela utmaningar och möjligheter tillsammans med andra vill jag även skapa den förutsättningen för mina deltagare. Om du väljer att ta med din partner ger jag er parrabatt, ni betalar 400 kr för två biljetter. Ni fyller i 2 biljetter och anger rabattkod partner. Om du väljer att ta med dig ett kompisgäng så går ni 4 st för priset av 3. Ni fyller i 4 biljetter och anger rabattkod kompis.

Citat från arrangör, förskollärare och förälder: ”I ditt föredrag ger du kraft och skapar positiv känsla av möjlighet till förändring i rätt riktning. Du ger konkreta tips för genomförande och tilltro till egen förmåga till föräldrarna personligen”

Fick bland annat denna återkoppling av en deltagare på min föreläsning den 10 november:  ”Tack så mycket för igår! Jag blev helt tagen, fick så många aha-upplevelser. Kände verkligen igen mig i många av situationerna som du berättade om. Det här skulle jag ju ha fått lyssna på för länge sen när jag var mitt upp i stridens hetta. Fast tänker ändå att jag kommer att ha nytta av det i framtiden också. Jag blev både rörd och fick fnissa igenkännande. Jag fattar inte var tiden (3 timmar, mitt tillägg) tog vägen!? Kändes inte det minsta långrandigt utan en bra balans mellan det du sa och att vi fick lite övningar.”

Hör av dig om du undrar över något eller vill betala via faktura eller swish (fixar en faktura). info@mariaklein.se

Vill du bli inspirerad i ditt föräldraskap och inte kan delta på någon av föreläsningarna? Följ mig gärna på Facebook.com/familjecoachen

Skrik vid hämtning på förskolan

Anta att du har arbetat en full dag med mycket stress och press. Möten med dina medarbetare, chefer, kunder, leverantörer under dagen har inte gått så bra som du hade tänkt dig. Du kanske inte ens hann äta en ordentlig lunch så hungern börjar sätta in nu när du lämnat jobbet. Du har bråttom eftersom du ska hinna hämta x på förskolan och sedan är det matlagning innan alla träningar tar vid. Livet är tufft som småbarnsförälder. När du väl kommit fram till förskolan möts du av x som slänger sig på golvet och skriker i högan sky. Det här kan vara droppen som får bägaren att rinna över.

Vad är det som händer och vad kan vi göra?

bildharkommerallakanslornaJag brukar under mina föreläsningar ta upp hämtningssituationen och hur jag själv brukar tänka på titeln till låten ”Här kommer alla känslorna på en och samma gång”. Barnet har troligen ansträngt sig, precis som vi, med att klara av dagens alla situationer. Det har suttit stilla på sin plats vid matbordet trots att benen ropat ”spring”. Det har låtit ett yngre barn få en leksak trots att de själva väldigt gärna velat fortsätta leka med den. Det har varit så trött så att ögonen gått i kors men fortsatt varit vaken eftersom det inte längre får sova på förskolan. Det har varit frustrerande att det bara varit vikarier och ingen som det känt trygghet med och vågat gråta ut hos. Barnet har kämpat en hel dag med att hålla sig flytande, precis som vi. Men så kommer mamma/pappa och allt som hållits inne under dagen kommer ut. Föräldern står för tryggheten. Hos mamma/pappa känner sig barnet trygg och då kommer alla känslorna på en och samma gång. Endel barn kan uttrycka sina känslor under dagen och behöver inte samla dem på hög medan andra barn verkar kunna hålla skenet uppe hela dagen för att släppa ut allt när föräldern kommer.  En liten tanke kan vi ha på hur vi själva gör. Kan vi uttrycka vad vi känner under dagen eller kommer allt fram först när vi är hemma i tryggheten? Värt att fundera på.

Jag vet att du också är trött och slut men jag lovar att det sätt du väljer att möta barnet på kommer att ha stor betydelse för er relation och framtida hämtningar.

Innan du går in på förskolan. Ta några minuter där du ger dig själv lite medkänsla. Berätta för dig själv att du har haft det tufft idag. Du har varit ledsen, arg, besviken eller vad det nu är för känslor du har upplevt. Du känner att dina behov av lugn och ro, respekt, förståelse eller vilka behov det nu än är, inte har blivit tillgodosedda. Tänk att du inte är ensam att känna så här, du hör samman med många fler. Omfamna dig själv och dina känslor. Ge dig självmedkänsla. Ta sedan några djupa andetag och tänk på hur mycket ditt barn betyder för dig. När du ser ditt barn, sträck ut armarna och säg: Vad glad jag är att se dig! eller vad du känner för att säga.

Nu kommer medkänsla för barnets dag in i leken. Ta några minuter och omfamna barnet och alla dess känslor. Tänk på att ni här och nu möts hjärta till hjärta. Två människor som haft en lugn eller tuff dag men som har varandra. De minuter vi ägnar åt att se, höra, bekräfta, respektera och ta barnet på allvar kommer vi att vinna på den fördjupade relation som vi skapar. Tänk på att ett barn som kan klä på sig själv inte behöver bevisa det för dig när ni möts efter en arbetsdag. Låt barnet sitta i din famn och bli påklädd om det är det som behövs. Vår femåriga son har hittills inte haft något utbrott när jag hämtar men jag tar alltid honom i mitt knä och klär på honom overallen. Det är vår stund både på morgonen på väg till förskolan och på eftermiddagen från förskolan. Låt övergången mellan förskola och hemmet ske genom er kontakt. Gör gärna stunden ni reser från förskolan till hemmet och tvärtom till en stund att längta efter. Prata med varandra om saker som berikar era liv. Att säga: skynda dig nu, vi har bråttom, är inte så tilltalande efter en arbetsdag. Om barnet alltid verkar som om det har slut på energi kan det vara idé att ha med tex en banan och om barnet verkar vara trött kan de kanske vila lite extra under dagen även om det innebär att det blir en senare kväll.

Läs gärna Petra Krantz Lindgrens inlägg ”Därför finns det inga barn som överreagerar”, där delar Petra och hennes dotter med sig av insiktsfulla tankar omkring att samla på sig känslor under dagen.

Vid ett tillfälle fick jag värdefull information om pedagogers bemötande när jag tog sonen i famnen för att klä av honom en morgon på förskolan och han förmedlade: Här vill jag inte vara!

Det jag har skrivit om i detta inlägg kan naturligtvis också upplevas i andra situationer. Barnet är med om nya upplevelser eller vill inte ställa till besvär för den som har hand om det eller inte känner att det är ok att visa alla känslor. Det kan också vara skolbarn som upplevt mycket under dagen men inte uttryckt det de känner. När de sedan kommer hem ”kommer alla känslorna på en och samma gång”. PS! Detsamma gäller vuxna som inte tar hand om saker under dagen utan väntar tills de kommer hem.

Ibland gråter barn vid lämning på förskolan. Jag brukar skilja på gråt för att föräldern ska gå och gråt för att barnet inte är trygg på förskolan. Läs gärna mer här. Jag har också inskolningstips här.

Bidrar mitt inlägg till dig så får du gärna dela det vidare. Tack på förhand!

 

En morgon med gnat och tjat, eller inte?

Det finns en risk att våra morgnar blir en dålig start på dagen för alla inblandade. Vi gnäller och skäller på varandra och skiljs åt med en tråkig känsla i kroppen. Den känslan tar vi föräldrar med oss till jobbet och barnen till förskolan/skolan. Jag har tidigare skrivit om hur snabbt en person kan förpesta en hel familj och det är väldigt snabbt. Jag har också skrivit om familjetid som grunden till en harmonisk familj där jag bland annat länkar till den magiska stunden som har förändrat vårt familjeliv. I dag vill jag dela med mig av en idé som kan vara till hjälp för att slippa tjat och gnat på morgonen.

bild-klocka1Köp en whiteboard med inbyggd klocka och ställ båda visarna på tolv. Markera vad ni ska göra under de olika tidsspannen. Mitt förslag är ett exempel och inte något som behöver vara det rätta i eran familj. Den magiska stunden som vi kallar vår stund i början av dagen är markerad som goas. Det är när vi valt att tillgodose behovet av kontakt och närhet för alla i familjen som vill. Timvisaren är den som visar när det är dags för nästa steg. Barnen får en tydlig bild av vad som ska göras och när det ska göras. De får möjlighet att tillgodose sina behov av kompetens och autonomi och gör ni den tillsammans tillgodoses också behovet av delaktighet och samhörighet. Fyll i och prova er fram till vad som passar er bäst.

Om du inte hittar någon färdig variant kan jag tipsa om att köpa en whiteboard och en klocka som man monterar själv. Det är till och med en fördel att inte ha massa siffror som stör. Kvartsverk och visare finns att köpa på tex Clas Ohlson.

Jag har tidigare även skrivit ett inlägg om harmonisk morgon som kanske kan bidra till dig och din familj.

Lycka till

 

Våra barn är värda den bästa förskolan

Jag brinner för barn och barns bästa och startade 2007 mitt företag för att inspirera de personer som betyder mest för våra barn-deras föräldrar. Jag ville inspirera dem till rikare relationer med sina barn. Relationer där både barn och vuxna blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Relationer som bygger på ömsesidig respekt.

varabarnarvardameraJag har genom åren fått äran att träffa och utbyta erfarenheter med hundratals föräldrar och dessa möten har verkligen berikat mig. Att barn har föräldrar som så gärna vill lära känna både sig själva och sina barn gör att jag varje dag vill gå till mitt jobb. Jag känner att jag vill gå till jobbet, inte att jag måste. Jag skulle önska att alla fick känna den lusten men något har kommit emellan.

Förut kände sig föräldrar trygga med att deras barn fick den goda omsorg som förskolan kunde erbjuda men idag är det inte riktigt så. Många föräldrar har kontaktat mig och känner oro. De känner att de förhållningssätt som jag förmedlar inte är detsamma som de möts av i förskolan, det som är grundat i ömsesidig respekt och där vi vuxna tar oss tid att lyssna på våra barn. Där vi vuxna tar oss tid att bekräfta barnets alla känslor. Där vi vuxna försöker ta reda på vad barnets behov är. Varför de gör som de gör. Där vi vuxna tillsammans med barnet försöker hitta nya sätt att tillgodose dessa behov utan att det drabbar någon annan. Där både barnets behov och mina behov är viktiga. Det förhållningssättet är inte riktigt det förhållningssätt som allas barn möts av i förskolan.

Men förskolan är ju den plats som många barn faktiskt vistas största delen av sin vakna tid, där de verkligen behöver få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.

Beror det på att pedagogerna inte vill möta barnen på detta respektfulla sätt? Nej, det beror på att pedagogerna inte har tid att möta barnen på detta respektfulla sätt. Jag tror att alla som väljer att arbeta med barn vill bygga trygga och kärleksfulla relationer med barn. Jag tror att de går alla år på universitetet i hopp om att kunna göra gott för barn. Men de får inte ihop det.

Jag läser i en artikel i Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/wendela/familj/article18873819.ab där Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén säger:

”Många av våra medlemmar går på knäna. De drabbas av samvetsstress, de vill engagera sig i barnen men större barngrupper och mer pappersarbete gör att situationen många gånger blir ohållbar.”

När jag läser detta tänker jag på hur det var att arbeta inom äldreomsorgen. Hur jag till slut inte stod ut med att jag inte räckte till och valde att sluta. Jag ångrar att jag inte lyfte upp problemen och skrek högt: VÅRA GAMLA ÄR VÄRDA MER! Men istället valde jag att bara gå. Jag minns hur jag efter att jag hade slutat valde att besöka en av de boende som saknade anhöriga. Jag tänkte att jag skulle ta ut henne på en promenad. Hon var så ovan med att gå på promenad att hon blev så uppspelt att hon fick diarré. Efter några försök valde jag att inte utsätta henne för denna stress något mer.

Försäkringskassans rapport visar att de som arbetar inom förskolan drabbas av alla möjliga sjukdomar. Det här är allvarligt. PEDAGOGERNA ÄR VÄRDA MER. Det är dags att vi alla gör något åt det här. Vi vill ju att både våra barn och deras pedagoger ska må bra.

Jag reagerade när rekommendationen om max 15 barn per barngrupp i förskolan togs bort. Inte för att kommunerna någonsin har strävat mot detta mål men för att det nu inte ens finns ett mål. För vår del blev det nu fler barn på vår sons avdelning. Med tre fantastiska personer som arbetat länge med varandra och har en fungerande arbetsgrupp och förskolegrupp kommer det att fungera men jag är helt övertygad om att både barn och pedagoger skulle hinna se, höra, bekräfta, respektera och ta varandra på allvar ännu bättre med en grupp på 15. Det behövs bara något barn med särskilda behov och en sjukskriven pedagog för att korthuset ska rasa.

På andra avdelningar är det redan kaos. Det märker jag på de föräldrar som känner en enorm oro över hur barnen har det på dagarna. De upplever att pedagogerna inte hinner se allt som händer under dagen och att de inte har möjlighet att ta tag i konflikter som uppstår i barngruppen. Det jag vet är att den oron föräldrarna har tar de med sig till arbetet och kan då inte ge 100 % när de är där.

Det brukar vara populärt att prata ekonomi och här skulle jag vilja lyfta att varje förskola som inte fungerar är ett stort problem för hela vårt samhälle. Pedagoger som gått flertalet år på universitetet blir sjukskrivna, väljer att skola om sig eller bli arbetslösa, vad kostar det? Nyrekrytering av nya pedagoger, vad kostar det? Föräldrar som går till jobbet med en klump i magen som hindrar dem från att ge 100 % på arbetet, vad kostar det? Barn som inte får sina grundläggande behov tillgodosedda, vad kostar det? Förutom att det kostar varje enskild individ lidande och kanske i slutändan ouppfyllda drömmar så kostar det samhället mycket pengar. Det är helt enkelt inte bra rent samhällsekonomiskt.

Att vi har förskolor där pedagogerna inte har tid eller ork att se, höra, bekräfta, respektera och ta våra barn på allvar får effekt på barns självkänsla och följer med barnen upp i skolan. Jag är övertygad om att barns tillvaro i förskolan, deras möjlighet att få sina behov tillgodosedda har en enorm påverkan på hur väl våra barn sedan kan prestera i skolan. När barns självkänsla får näring då är de öppna för att möta andra och framförallt är de ivriga att få lära sig ännu mer.

Anna Bäck, 31 år uttalar sig i Aftonbladets artikel. ”Förskolorna behöver en bättre ekonomi, färre barn i grupperna, resurser till barn som är i behov av extra stöd och fler förskolelärare.

Anna Bäck tycker även att det är dags att höja förskolans status genom att höja lärarnas löner – och att politikerna börjar se relationerna mellan förskola och skola.

– Det är hos oss allting börjar. I debatten om de sjunkande Pisaresultaten har man till exempel inte ens funderat över förskolans betydelse.”

Jag tror precis som Anna att en av lösningarna på de sjunkande Pisaresultaten är att se till att pedagoger har möjlighet att möta varje barn och att det även är möjligt när barnen sedan börjar skolan. Skolans pedagoger behöver också möta våra barn utifrån ömsesidig respekt.

Vad kan vi, var och en, göra för att våra barn ska få alla förutsättningar för att må bra och för att de som tar hand om det bästa vi har fortsätter göra det och inte blir sjuka?

Våra barn är vår framtid! Nu skriker jag VÅRA BARN ÄR VÄRDA MER!

Maria Klein, mamma och familjecoach

 

 

 

 

 

 

Att lämna ett gråtande barn på förskolan

I dagarna är det många barn som inskolas i förskolan. Det är ett stort steg för varje barn men det är också ett stort steg för oss föräldrar. Det finns olika inskolningsmodeller ute i landet och det finns många olika pedagoger och grupper. När det gäller inskolningstips så har jag skrivit några här. Jag funderar på hur det är för oss själva när vi börjar på en ny arbetsplats. Vi ska lära känna nya chefer och nya medarbetare. Vi ska följa regler som råder och får klart känna av den kultur som oftast sitter i väggarna. Vi ska anpassa oss men också bli en del av det nya. Jag är rätt säker på att vi i början känner oss väldigt osäkra och det tar en viss tid innan vi känner oss bekväma om vi någonsin gör det vill säga. Vad skulle vi behöva? Hur kan vi skapa detsamma till våra barn?

För ett litet barn som varit hemma med sin mamma eller pappa tror jag det är en ganska stor förändring. Det blir väldigt många nya relationer och rutiner. För oss föräldrar är det också en stor förändring. Vi ska lämna det käraste vi har till pedagoger men också till ett stort antal barn. Alla dessa människor kommer att påverka både våra barn men också oss.

BildemelieledsenDet jag vill skriva om idag är det här med att lämna ett gråtande barn på förskolan. Jag tror att vi alla som skolat in ett barn har varit med om att barnet kan gråta när vi går. Jag tror det är viktigt att vi bekräftar barnet och tar en stund att finnas där för barnet precis som Jana Söderberg beskriver i sin bok Våga vara. Men vad är det som gör att vårt barn gråter vid lämnande och vad kan vi bidra med till våra barn?  Jag gillar att läsa hur Petra, personalen och dottern slutligen hittade en lösning i detta inlägg. För mig och många andra blev det inlägget en stor A-ha upplevelse.

Jag skiljer på ett barn som gråter för att föräldern går och ett barn som gråter för att det känner sig övergiven i en miljö som den inte är trygg i.

Om barnet har blivit trygg i inskolningen då kommer en personal att kunna trösta barnet på ett sätt som gör att barnet känner sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar. Då kan jag som förälder känna mig trygg i att barnet kommer att må bra och då kan jag gå även om barnet gråter efter att jag har bekräftat så klart. Självklart kan även ett tryggt barn känna sig otrygg pga ny personal eller liknande. Läs gärna här hur min son som i princip aldrig gråter vid lämning reagerade på en personals ”välkomnande”.

Om jag inte upplever att barnet är tryggt då tror jag att jag behöver göra något helt annat. Jag tror inte på att varje dag dra ut på lämningen och göra det hela till ett stort drama utan jag tror på att börja om från början. Att se till att mitt barn faktiskt är trygg och blir bemött på ett sätt som känns bra både för mig och mitt barn. Jag tror inte att jag ska gå in och leka med mitt barn (för då försvinner även en lekkamrat) utan jag tror på att finnas där som en trygghetshamn tills barnet hittat nya ”hamnar”. Att sitta på en avskild plats och bara stå för tryggheten tills du känner att det kan finna trygghet i gruppen.

Jag minns när jag föreslog att jag skulle sitta på en soffa och läsa tills jag kände att min dotter var trygg. (Hon hade en dålig inskolning i sin ryggsäck) All personal var väl inte riktigt på men jag gjorde det ändå. Jag tror att de sedan kände att det här var verkligen det bästa för just mitt barn. Att våga ta obekväma beslut ligger inte i allas natur. Många är uppväxta med att inte lyssna på sig själv och vad man själv vill utan att istället lyssna på andra. Jag har mer och mer valt att lyssna på mig själv och visa min omgivning vad jag vill. Jag tror att det bidrar till att mina barn sedan kommer att uttrycka till omgivningen vad de vill. Men det finns en tid i mitt liv när jag lyssnade mer på vad andra tyckte än mig själv och i dag när jag skrev om ett exempel i en kommentar på Facebook kom tårarna. Jag minns hur det kändes att inte följa sitt hjärta.

När jag var 21 år fick jag mitt första barn. Precis som jag tror att många andra känner var det nästan självklart att barnet skulle börja på förskola vid ett års ålder. När jag fick erbjudande om att gå ett tredje gymnasieår kändes det självklart även för mig. Jag fick besked om att sonen fått plats på en förskola som var integrerad med en habilitering. Då jag växt upp med de som har funktionsnedsättningar tyckte jag att det var en otrolig förmån att även mitt barn skulle få den möjligheten. Jag skolade in honom där när han precis fyllt ett år. Precis som många pedagoger säger så ska man gå även om de gråter så det gjorde jag om och om igen. Jag minns än idag hur han vägrade ta av sig cykelhjälmen och hur han stod i fönstret rödgråten och inte vinkade. Det skär i mitt hjärta när jag tänker på det. Hela jag kände att det var fel men jag gjorde som de sa för de vet nog bäst. Jag vill ju inte vara jobbig. Men jag tror också något väckte inom mig. Det är jag som behöver vara röst till mitt barn när det inte ännu kan uttrycka sig. Mitt barn har mig och det är jag som kan kämpa för mitt barns rättigheter. Jag började mer och mer vara en jobbig förälder som följer sitt hjärta. Jag krävde att de skulle torka honom runt munnen så att han inte skulle få utslag. Jag tog dit en haklapp som skyddade hans kläder så att hans kläder inte skulle vara täckt med mat och att han då kanske inte fick de kramar som ett litet barn så väl behöver. Jag såg till att han blev hämtad tidigt av mig eller min mamma. Jag tog hjälp av foldern ”Barns rätt till en säker miljö” för att få dem att sätta en grind i en trappa. Jag kämpade för mitt barn. Och när jag nästa gång fick barn valde jag att vara hemma tills jag kände att både jag och mitt barn var redo för förskola. Jag fick jobba många kvällar och många helger för att förlänga föräldraledigheten men det var det värt. I dag upplever jag att man blir ifrågasatt om man har barn hemma tillsammans med yngre syskon. Då vill jag säga att vill du vara hemma med det äldre syskonet så är det. Du kommer att märka när och om det äldre syskonet ”behöver” förskola. Bry dig inte om vad omgivningen säger. Det är du som vet bäst oavsett om du väljer att ha syskonet på förskola eller hemma.

När vårt andra barn skulle börja i förskola var hon tre år och personalen informerade mig om att ett hemmabarn kan kräva lång inskolning. Det tog inte ens en dag så ville dottern att jag skulle gå hem. Idag skulle jag nog stannat en stund trots allt. Då hade jag kanske tidigare märkt av alla missförhållanden.

Lita på ditt hjärta. Barnet ska vara många år inom förskolan, låt det ta tid med inskolning om det är det du och ditt barn behöver. Det viktiga är att både du och ditt barn är trygga.

Jag inser att jag behöver lägga till något i detta inlägg. Min erfarenhet av att lämna mitt tredje barn som då var två år gammal. Jag var med henne på förskolan tisdag-fredag och tyckte det var lite konstigt att jag gjorde allt med henne. Bytte blöja, klädde på och så vidare. De hade något som kallades gruppinskolning och den inskolningspedagog som min dotter hade umgicks inte speciellt mycket med min dotter trots att jag skrivit i informationen att min dotter har stor integritet och behöver få lära känna någon innan jag lämnar. På måndagen sa det att det var dags att lämna och jag litade på dem. Jag lämnade över min dotter gråtandes och vinkade glatt hej då eftersom jag ville visa henne att jag mådde bra. Hon skrek i närmare en och en halv timme. Då hämtade de mig där jag satt och jag gick till avdelningen. X kramade om mig och skakade. Hon nöp runt mina kläder och satt fast på mig som en koala. Jag föreslog att vi kanske skulle gå tillbaka lite i inskolningen men personalen sa att det skulle gå bättre nästa dag. Nästa dag vägrade hon att klä av sig. När jag väl lyckats lirka av henne kläderna började hon skrika. Personalen tog henne och jag gick igen, vinkandes glatt hej då. Efter en halvtimme hämtade de mig. De lyckades inte trösta henne. Vi gick inte tillbaka dit. I månader efter litade hon inte på mig. Jag fick inte lämna rummet eller gå på toaletten utan att hon följde med. Efter några månader passerade vi förskolan och hon hörde ett barn gråta. Då sa hon: Mamma hon är nog lika rädd som jag var. Jag önskar att jag hade följt mitt hjärta och försäkrat mig om att hon verkligen var trygg innan jag lämnade henne.

Gråter ditt barn även när du hämtar? Kanske kan inlägget om Skrik vid hämtning bidra till dig.

Bidrar mitt inlägg till dig? Då får du gärna sprida det vidare. Du kan också följa mig på Facebook Familjecoachen eller klicka på följ för att få framtida inlägg till din mail.

Du får gärna bidra med egna erfarenheter. Gärna hur du och personal lyckats hitta lösningar som passat ditt barn när det varit ledsen vid lämning.

 

 

En harmonisk morgon

En harmonisk morgon är grunden till en berikande dag men ändå är många familjers morgnar långt ifrån harmoniska. De fylls av stress, måsten, krav, tjat, hot och mutor. Senaste tiden har jag fått endel mail och meddelanden som handlat om just detta. När föräldrar och barn äntligen kommer iväg på morgonen är de sena och alla är på dåligt humör. Att starta arbetsdagen eller skoldagen med olösta konflikter i bakhuvudet hjälper naturligtvis varken barn eller vuxna.

bloggmorgonPrecis som jag tror att det viktigaste i föräldraskapet är att bygga en trygg relation tror jag att en positiv morgon lägger grunden för alla familjemedlemmars dag. Ansvaret för att det här blir gjort ligger på oss föräldrar. Vi har ansvaret för att titta på oss själva och fundera på vad vi kan göra för att skapa en harmonisk morgon. Vad kan vi göra annorlunda? Hur kan vi förändra situationen?

Börja med att titta på hur era morgnar ser ut. Vad är bra och vad skulle kunna bli bättre?

Försök minska antalet uppgifter på morgonen till så få som möjligt (bädda sängen är kanske inte det allra viktigaste). Om läxorna inte är gjorda är det ingen idé att göra dem på morgonen.

Förbered morgonen så gott det går kvällen innan. Låt barnen packa skolväskan och lägga fram sina kläder på en stol, gärna köksstolen dit de ändå ska bege sig på morgonen.

Minska tjatet genom att tillsammans med barnen skapa en skylt med bilder eller text på det som ska göras. Då kan de själva kontrollera istället för att du tjatar.

Behöver du väcka ditt barn x antal gånger på morgonen? Kanske är det barnets behov av kontakt som gör att de uppskattar att du kommer in x antal gånger på morgonen eller som gör att morgonen fylls av bråk mellan syskon eller med föräldrarna. Fundera på hur du kan tillgodose det behovet på ett mer positivt sätt.

Jag ger er ett exempel: En familj hade två lite äldre barn som retades och bråkade varje morgon samt åt frukosten i slowmotion. Ju mer föräldrarna tjatade desto mer bråkade dem och desto långsammare åt dem. Efter att pappan i familjen valt att vid väckning brottas med barnen så slutade bråken och barnen åt frukost i snabbare takt. Deras behov av kontakt blev tillgodosett genom positiv närkontakt istället för negativ.

I vår familj fylls inte behovet av kontakt och närhet med brottning utan med kramar. När jag gör min hästvissling¹ kommer barnen och min man springandes och vi kramas i vår stora 2,40:s familjesäng. När magarna kurrar går vi upp och tillsammans gör iordning frukosten (om inte min man som är uppe tidigare har hunnit göra det).

Ibland är det barnets behov av autonomi som inte blir tillgodosett när vi varje morgon väcker dem, då kanske det är dags att köpa in en väckaklocka och låta barnet/tonåringen ta över ansvaret för väckningen.

Ser barnen på TV eller spelar dator på morgonen? Fundera på hur det påverkar morgonen. Min erfarenhet är att det skapar mer bråk än vad som behöver vara nödvändigt. Endel barn vaknar ovanligt tidigt eftersom de tänker på att se på TV istället för att somna om. När vi slutade med TV på morgonen sov barnen längre och det blev mer harmoniskt på morgonen. Andra barn har svårt att bearbeta det de har sett samtidigt som de ska göra sig i ordning för att gå hemifrån. De flesta barn har svårt att lämna ett program som de har börjat se så om man ska se på TV gäller det att ha koll på hur långt programmet är eller låta barnen se något inspelat.

Tandborstningen blir roligare om någon får ansvaret över att göra i ordning tandborstarna och alla borstar samtidigt. En bonus är då att barnen borstar tillräckligt länge när de borstar lika länge som oss.

Tänk på att dina förväntningar oftast uppfylls. Vi gillar ju att ha rätt. Så om du förväntar dig kaos kommer du garanterat att lyckas uppnå den förväntningen. Sätt dig ner tillsammans med dina barn/tonåringar och kom gemensamt överens om hur er morgon ska se ut. Låt det bli era nya morgnar. Kom ihåg att gör en uppföljning för att se vad ni kan förbättra.

Nu till dina egna förväntningar på din arbetsdag. Att du ”vill” gå till jobbet påverkar familjen mer positivt än när du utstrålar att du ”måste” gå till jobbet. Jag tror att vi alla vill rädda den som ”måste” att få slippa. Det kan göras genom att se till att den som måste aldrig får komma iväg, dvs barnet släpper inte taget om föräldern vid lämning på förskolan. Kanske tänker barnet: Du som pratar så varmt om hur fantastisk förskolan är, stanna här istället för att fara på ett arbete som tynger dig.

Ett extra tips till förskoleföräldrar som bråkar med barn som inte vill byta från pyjamas till dagens kläder. Låt barnet klä sig i den tröja de tänker ha på dagen kvällen innan (om de inte svettas för då kan de ju sova utan).

Känner du igen det du just läst? Grattis, då prenumererar du nog på Skolfamiljen. En liknande text hade jag med på min sida: ”Coachen svarar” i början av 2014.

Har du några ytterligare tips? Lägg gärna in dem i kommentarerna nedan.

PS! Reklamen som dyker upp då och då på min blogg är ingen reklam som jag har tackat JA till. Jag har i dags läget tackat NEJ till alla som vill annonsera på min blogg.

¹hästvissling-en vissling jag använde när jag höll på med hästar. När jag visslade kom ”mina” hästar galopperande till mig. Numera är det mina barn som ”galopperar” till mig 😉