Ovillkorlig kärlek, eller?

Det är inte lätt att ge barnet det de verkligen behöver. Att ge ovillkorlig kärlek är något som betyder så otroligt mycket men samtidigt är så otroligt svårt.

I vår bil har jag alltid en bok som jag kan läsa när jag åker bil. Just nu har jag Daniel N. Stern och Nadia Bruschweiler-Sterns bok ”En mor blir till- Hur moderskap förändrar dig för all framtid”

 

Följande stycke fick mig att tänka till när det gäller arvet ”Duktig flicka”.

”Blivande mödrar funderar mycket över hur deras kärlek till barnet kommer att te sig och, lika viktigt, hur barnet kommer att visa modern sin kärlek. I dagens samhälle är det många människor som när de tänker tillbaka på sin egen barndom upplever att de blivit snuvade på den villkorslösa kärleken som ett barn behöver: Deras föräldrar älskade dem för vad de gjorde, inte för vem de var. För att försäkra sig om föräldrarnas kärlek gällde det att vara duktigt i skolan, vara omtyckt och populär, eller att lyckas i affärslivet, på idrottsplanen som musiker eller vad det nu var som föräldrar satte särskilt stort värde på. Detta var förutsättningen för att bli älskad.

En kvinna med en sådan bakgrund kan hysa förhoppningen att hon i och med barnets födelse till sist ska ha fått någon som älskar henne för den hon är, vad som än händer. En sådan tanke kan i sig ha en läkande inverkan och skänka en djup tillfredsställelse. Men risken finns samtidigt att modern får extra svårt att handskas med sina känslor när barnet, såsom ofrånkomligen händer då och då, blir argt och stöter henne ifrån sig, eller kanske bara börjar hävda ett större oberoende som ett naturligt led i mognadsprocessen.”

Inser hur extra svårt dessa perioder av självständighetsprocess blir om en mamma har detta arvet med sig.

Personligen har jag aldrig haft förväntning ”Duktig flicka” med mig från min barndom men istället finns andra arv som behöver tänkas på för att komma närmare Ovillkorlig kärlek.

Missar vi barns känslor med belöningssystem?

Det finns många aspekter av belöningssystem och det finns många blogginlägg om detta. Läs gärna flera inlägg på Petrakrantzlindgren.se och mina http://mariaklein.wordpress.com/2013/03/25/beloningar-for-vems-skull/  och http://mariaklein.wordpress.com/2012/03/16/beloningar-ja-tack/

Något som just nu har landat hos mig och vill ta lite plats i mitt medvetande är att vi missar våra barns känslor när vi inför belöningssystem. Om vi tex belönar vårt barn när de inte slår sitt småsyskon kanske vi inte får reda på behovet vårt barn försöker tillgodose eller känslan som det otillgodosedda behovet ger. Vi väljer att blunda för det som barnet känner.

Den frustration barnet känner inför att städa sitt rum eller göra något annat på befallning får inte komma fram. (PS! Sängen som dockorna sitter i är bäddad för att hon själv vill bädda den ;o)) Att ifrågasätta och lära sig mer om hur de själva fungerar och hur de fungerar tillsammans med andra på lika villkor förbises med belöningssystem.

Jag tror att både barnet och vi föräldrar behöver träna oss i att hantera vår egen frustration.

Vår önskan om att ha barn som ständigt är glada och nöjda och gör som vi säger gör att vi missar att se våra barn.

Vad tycker, tänker, känner, behöver och önskar mitt barn? Min önskan är att alla ska få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. http://mariaklein.wordpress.com/2013/02/07/sedd-hord-bekraftad-respekterad-och-tagen-pa-allvar/

Vi får ett välstädat hem med barn som gör det vi säger men vi får inte möjlighet att lära känna vårt barn eller oss själva. När barnet inte vill städa, vad kan jag lära mig av det? Är det så att mina krav på städning är onödigt höga? Finns det andra saker i livet som är mer viktiga? Kan jag lära mig något av barnets gränser? Har mitt barn stort behov av samhörighet och kanske hellre vill städa tillsammans med mig?

Jag tror att vi missar våra barns känslor med hjälp av belöningssystem. Vi missar också att utveckla vårt eget känsloregister. Vissa känslor har vi svårt för och vi gör nästan vad som helst för att inte behöva möta dem hos våra barn eller hos oss själva. Genom att belöna bort denna känsloyttring, slipper vi möta den.

Jag vill lära känna mina barn och mig själv. Och jag vill främja deras inre motivation istället för yttre motivation http://mariaklein.wordpress.com/2010/04/09/inre-motivation-yttre-motivation/

Jag tror att vi i vårt stressade samhälle försöker hitta genvägar men kommer att inse att det är senvägar. Att lära känna våra barn och tillsammans med dem hitta lösningar som tillgodoser både deras och våra behov tror jag är något vi vinner på i längden. Att välja belöningssystem för att lösa allt som behöver göras och för att motivera våra barn tror jag är en senväg.

Belöningar, för vems skull?

Jag är säker på att mina barn ibland skulle ha uppskattat belöningar och då framförallt pengar. De skulle ha kunnat köpt vad de vill för de pengar som de ”tjänat”. Jag minns när sonen kom och berättade för mig att en kille i klassen fick 200 kr per MVG. Han hade nog räknat ut att han skulle kunnat samla ihop en rejäl summa eftersom han hade MVG i alla ämnen och haft det i några år med undantag för ett visst fysikbetyg. Jag tycker nog personligen att hans eget mål att få MVG för att komma in på sin drömutbildning var en betydligt bättre motivationsfaktor samt att han stolt kunde tänka att det här hade han gjort på egen hand och inte pga att han fick pengar. Att ha gjort något för sig själv är värt så mycket mer. Lusten att lära kommer inifrån.

Jag använder belöning, i form av godis, när min tre åring ska ta medicin som smakar illa. Jag inser vilken kraft en muta kan ha. Framförallt om det är något som de verkligen tycker om. Tänk att de stoppar i sig illaluktande, otäck medicin för lite godis. Klart att belöningar kan få ett barn att göra sådant som de inte gör annars. Men det här har naturligtvis ett pris.

Jag funderar också på för vems skull dessa belöningar ska ges. Väldigt ofta tror jag att det är för föräldrarnas skull. De vill ha saker gjorda och att barnet ska uppträda på visst sätt för förälderns skull.

Jag har tidigare skrivit om belöningar här:

http://mariaklein.wordpress.com/2012/03/16/beloningar-ja-tack/

Och Petra Krantz Lindgren har idag publicerat följande i ämnet: http://petrakrantzlindgren.se/2013/03/25/darfor-ar-jag-kritisk-mot-beloningssystem-for-barn/

Det jag skulle vilja tillägga är att vi behöver tänka på barnets självkänsla och vad som får den att stärkas. Barn har precis som vuxna behov av att känna sig kompetent, att den känner samhörighet och en stark känsla av autonomi. Dessa behov behöver inte stärkas med hjälp av belöningar.

Jag tycker också att vi verkligen ska tänka oss för innan vi använder manipulation oavsett vilken relation vi pratar om.

Att ge oss själva belöningar, har jag inget emot. När jag har jobbat riktigt hårt brukar jag belöna mig själv med en hel dag med yngsta sonen. Det är jag väl värd! Självklart får han välja själv om han vill vara med mig den dagen eller om han hellre vill vara på förskolan. Hittills har han alltid valt att vara med mig.

Vara den förälder jag vill, inte som jag tror att andra vill.

G, 8 år har gillat att spela hockey/innebandy sedan han kröp. På öppna förskolan brukade han krypa runt med en innebandyklubba i högsta hugg. Han älskade att spela då och han älskar att spela nu.

Efter att ha gått i skridskoskola och senaste åren i hockeyskola har han verkligen längtat efter att få spela match på riktigt och gärna emot Björklöven eftersom han själv spelar i Teg.

Tillslut var det dags. Det skulle bli flera matcher på en och samma dag och mest på lek utan några höga ambitioner. Fast för G så finns inget på lek. Det ska vara på riktigt och det ska vara med riktiga regler.

Dagen innan matchdagen har han svårt att somna eftersom han har längtat så efter denna dag. På morgonen är han uppe långt före klockan ringt. Det är en hel del fjärilar i magen då han både ska få stå i mål och spela ute.

I första matchen ser jag hur han får tacklingar och hamnar på isen. Jag ser hur han ligger kvar, som för att visa domaren att han faktiskt blivit tacklad, men inget händer. Min enda tanke är ”res dig upp” och hjälp ditt lag. Om inte domaren har blåst när det sker kommer han troligen inte att blåsa. Det kan jag som vuxen förstå men en åttaåring kan inte förstå hur det kommer sig att motståndarna får tacklas och fällas med klubborna.

När han under andra matchen ska stå i mål blockerar han pucken och domaren blåser för blockering. Sekunden efter kommer en motståndare och slår pucken ur plocken och gör mål. Domaren åker till tränarna för att se om han kan få döma mål. Tränarna som inte vill verka småsint visar att de inte vet hur han ska göra genom att rycka på axlarna. Domaren som är från samma lag som han som gjorde mål dömer mål.

Efter matcherna möter jag min son som gråter och gråter och gråter. Det som skulle ha blivit bästa dagen i hans liv hade blivit en besvikelse. När han gråter kommer vuxna förbi och berättar för honom hur duktig han har varit men det hjälper föga. Han är så otroligt ledsen och besviken.

Hela jag känner hur jag vill omfamna honom och visa att jag förstår hur besviken han är. Säga att jag såg att han blev tacklad och fälld. Berätta att jag såg att han hade pucken blockerad när det sedan blev dömt mål. Jag hade velat visa honom min empati och varit den han behövt istället ville jag inte göra någon stor sak av det hela. Jag ville visa omgivningen att jag inte daltar med min son. Jag ville inte kritisera domarna, för det ska man ju inte göra. Jag försökte istället få honom att fika lite eftersom jag vet att han är känsligare när han är tom i magen. Medan jag lugnt hjälper honom av med utrustningen och tar fram en festis säger G: Du bara retas mamma. Jag säger att det inte är meningen att jag ska retas, att jag bara vill hjälpa honom. Men jag förstår vad han menar. Jag är inte äkta. Jag följer inte min egen känsla. Jag beter mig på ett sätt som jag tror att omgivningen förväntar sig av mig. Jag gör det jag vet att jag egentligen inte vill. Jag vill vara äkta och i varje givet tillfälle göra det jag kan för att nå kontakt med mina barn.

Jag brukar tänka på att det bästa jag kan göra är att reflektera och det kan jag alltid göra. Nu vet jag att nästa gång detta händer så ska jag göra allt jag kan för att vara äkta och vara det stöd som min son behöver. Jag behöver träna mer på att kunna hantera när mina barn är ledsna. Våga vara där i empati och ärlighet.

 

Barn och begravning

När jag tänker på barn och begravning hamnar jag tillbaka i mig själv som barn. Den där gången när Edla skulle begravas. En släkting som jag var lite rädd för. Min mormor och morfar bodde högt upp på ett berg och när jag skulle gå ner till byn passerade jag Edlas hus. Hon hade någon gång skrikit åt oss barn så jag var lite rädd för henne. När hon dog var jag ledsen och jag kunde se att många omkring mig var ledsna. En person som alltid funnits där fanns inte där längre. När de vuxna skulle åka på begravningen ville jag följa med. Jag ville höra ihop med de som uttryckte samma känsla, sorg, som jag. Jag tyckte att jag var stor nog men det tyckte inte de vuxna. Jag föreställde mig begravningen som väldigt farlig eftersom de vuxna försökte ”skydda” mig ifrån den samtidigt kände jag en sorg över att inte få vara med i gemenskapen. Jag kände sorg över att inte få vara delaktig i möjligheten att säga Farväl.

Jag tror det var vanligt att barn inte deltog i begravningar så det var inget konstigt med att jag inte fick men jag minns ändå hur ledsen jag var att jag inte fick delta.

När min morfar efter en hjärtoperation aldrig vaknade upp igen utan hamnade i koma minns jag att jag ville att mina barn skulle få se honom både när han låg i koma men också när han väl somnat in för gott. Han somnade in sent på kvällen och rådfrågade en doktor Isberg hur han tycket vi skulle göra med barnen. Hans råd var att hämta dem och låta dem vara delaktiga. Han sa att barnens fantasi oftast är mycket värre än verkligheten. Jag åkte hem och hämtade dem så att de fick känna på en relativ varm morfar och säga farväl.

När det var dags för begravning var det självklart att de skulle få följa med. Jag hade sedan dödsfallet lagt fram kritor och pennor på bordet i vardagsrummet för att de skulle kunna få måla om de ville. De hade målat ett rött täcke som skulle värma morfar. De målade också en bild på skog eftersom morfar älskade att gå i skogen men framförallt hade de målat en bild på mormor så att han skulle hitta henne i himlen.

Begravning med barn blev en positiv upplevelse och jag tror att barnen uppskattade att de fick vara en del i gemenskapen. Att de fick se att även vuxna kan vara ledsna och sörja öppet. Att de fick möjlighet att dela den sorgen. När min pappa gick bort i december 2005 var det självklart för mig att barnen skulle få träffa honom när han precis somnat in men också se honom i kistan och lägga i sina teckningar och julklappar.

Barn precis som vuxna vill bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.

HÄR ÄR JAG, MAMMA!

En av föräldraskapets utmaningar är det här med gränssättning. Hur sätter vi gränser? När ska vi sätta gränser? Vilka gränser är det som ska gälla? Måste jag alltid vara konsekvent när det gäller gränser? Behöver jag och min man ha samma gränser?

För mig har det här med gränser i högre grad blivit vikten av att visa andra vem jag är, vad jag tycker, vad jag tänker, vad jag behöver, vad jag känner och vad jag önskar. Det har mer och mer blivit en fråga om nuet än något som är konstant hela tiden. Vissa dagar vill jag inte att mina barn hoppar i sängen och vissa dagar kan jag tycka att det är helt ok. Det beror alldeles på min egen dagsform och vilka behov jag just då har. Om jag har stort behov av lugn och ro, kanske inte hoppa i sängen är det första jag ropar YES! till. Men det här med att visa mina barn mina gränser börjar kännas ganska tryggt för mig.

Det som är en mycket större utmaning för mig är att kunna leva upp till det jag skrev om i mitt förra inlägg om att bli sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar och det svåra tycker jag är att få mitt barn att känna så.

I vissa åldrar eller perioder i barnets liv är de mer tydliga än någonsin med vad det tycker, tänker, känner, behöver och önskar. Det är som om hela deras person skriker ut DET HÄR ÄR JAG!

Hon/han tycker till om allt mellan himmel och jord, tänker så det knakar, känner sig stundom glad och stundom rosenrasande, behoven skiftar i en väldigt fart och önskningarna är allt ifrån ett husdjur till nyaste och dyraste mobilen. Hon/han skiftar från att vara liten och behöva få vara liten till att vara ”vuxen”.

Det är verkligen inte lätt att alltid se, höra, bekräfta, respektera och ta på allvar när HÄR ÄR JAG visar sig med stora bokstäver. Men de gånger jag lyckas då berikas mitt liv och alldeles säkert mitt barns.

Föräldraskapet är verkligen fyllt av både utmaningar och möjligheter ;o)

Sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar

Alla människor vill bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. När jag skriver det här inser jag varför jag mår så otroligt bra. Jag inser varför jag trivs att vara i mitt hem. Jag inser varför jag trivs med att driva mitt företag. Jag inser varför jag varje gång jag hämtar Benjamin på förskolan säger: Vad glad jag är att se dig.

Jag trivs i min familj därför att de får mig att känna mig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar och jag gillar att se, höra, bekräfta, respektera och ta var och en på allvar. Ibland ser jag inte, hör inte, bekräftar inte, respekterar inte och tar inte på allvar men när det händer finns det alltid någon som reagerar och får mig att vakna till. Ibland kan det krävas lite tid men oftast inser jag ganska snart vad jag har missat.

Mitt företag baseras på min önskan om att alla barn ska bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Både de som är barn just nu men också barnet inom oss. Alla människor har inte fått förmånen att växa upp med föräldrar eller andra vuxna som sett, hört, bekräftat, respekterat och tagit dem på allvar. De har inte med sig detta naturligt. Det krävs mer mod och framförallt tålamod i dessa fall.

Det jag känner starkt är att det är viktigt för oss alla att ha en stark självkänsla. När vi väljer att se, höra, bekräfta, respektera och ta barnet på allvar då är vi med och stärker deras självkänsla. Jag är också övertygad om att vi själva stärks av våra rikare relationer till våra barn och våra närmaste.

Att vara mer nyfiken på våra barn och deras tankar, känslor, behov och önskemål är den bästa gåva vi kan ge våra barn. Vi berikar inte bara deras liv vi berikar även våra egna. Det mår både de och vi bra av.