Att lämna ett gråtande barn på förskolan

I dagarna är det många barn som inskolas i förskolan. Det är ett stort steg för varje barn men det är också ett stort steg för oss föräldrar. Det finns olika inskolningsmodeller ute i landet och det finns många olika pedagoger och grupper. När det gäller inskolningstips så har jag skrivit några här. Jag funderar på hur det är för oss själva när vi börjar på en ny arbetsplats. Vi ska lära känna nya chefer och nya medarbetare. Vi ska följa regler som råder och får klart känna av den kultur som oftast sitter i väggarna. Vi ska anpassa oss men också bli en del av det nya. Jag är rätt säker på att vi i början känner oss väldigt osäkra och det tar en viss tid innan vi känner oss bekväma om vi någonsin gör det vill säga. Vad skulle vi behöva? Hur kan vi skapa detsamma till våra barn?

För ett litet barn som varit hemma med sin mamma eller pappa tror jag det är en ganska stor förändring. Det blir väldigt många nya relationer och rutiner. För oss föräldrar är det också en stor förändring. Vi ska lämna det käraste vi har till pedagoger men också till ett stort antal barn. Alla dessa människor kommer att påverka både våra barn men också oss.

BildemelieledsenDet jag vill skriva om idag är det här med att lämna ett gråtande barn på förskolan. Jag tror att vi alla som skolat in ett barn har varit med om att barnet kan gråta när vi går. Jag tror det är viktigt att vi bekräftar barnet och tar en stund att finnas där för barnet precis som Jana Söderberg beskriver i sin bok Våga vara. Men vad är det som gör att vårt barn gråter vid lämnande och vad kan vi bidra med till våra barn?  Jag gillar att läsa hur Petra, personalen och dottern slutligen hittade en lösning i detta inlägg. För mig och många andra blev det inlägget en stor A-ha upplevelse.

Jag skiljer på ett barn som gråter för att föräldern går och ett barn som gråter för att det känner sig övergiven i en miljö som den inte är trygg i.

Om barnet har blivit trygg i inskolningen då kommer en personal att kunna trösta barnet på ett sätt som gör att barnet känner sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar. Då kan jag som förälder känna mig trygg i att barnet kommer att må bra och då kan jag gå även om barnet gråter efter att jag har bekräftat så klart. Självklart kan även ett tryggt barn känna sig otrygg pga ny personal eller liknande. Läs gärna här hur min son som i princip aldrig gråter vid lämning reagerade på en personals ”välkomnande”.

Om jag inte upplever att barnet är tryggt då tror jag att jag behöver göra något helt annat. Jag tror inte på att varje dag dra ut på lämningen och göra det hela till ett stort drama utan jag tror på att börja om från början. Att se till att mitt barn faktiskt är trygg och blir bemött på ett sätt som känns bra både för mig och mitt barn. Jag tror inte att jag ska gå in och leka med mitt barn (för då försvinner även en lekkamrat) utan jag tror på att finnas där som en trygghetshamn tills barnet hittat nya ”hamnar”. Att sitta på en avskild plats och bara stå för tryggheten tills du känner att det kan finna trygghet i gruppen.

Jag minns när jag föreslog att jag skulle sitta på en soffa och läsa tills jag kände att min dotter var trygg. (Hon hade en dålig inskolning i sin ryggsäck) All personal var väl inte riktigt på men jag gjorde det ändå. Jag tror att de sedan kände att det här var verkligen det bästa för just mitt barn. Att våga ta obekväma beslut ligger inte i allas natur. Många är uppväxta med att inte lyssna på sig själv och vad man själv vill utan att istället lyssna på andra. Jag har mer och mer valt att lyssna på mig själv och visa min omgivning vad jag vill. Jag tror att det bidrar till att mina barn sedan kommer att uttrycka till omgivningen vad de vill. Men det finns en tid i mitt liv när jag lyssnade mer på vad andra tyckte än mig själv och i dag när jag skrev om ett exempel i en kommentar på Facebook kom tårarna. Jag minns hur det kändes att inte följa sitt hjärta.

När jag var 21 år fick jag mitt första barn. Precis som jag tror att många andra känner var det nästan självklart att barnet skulle börja på förskola vid ett års ålder. När jag fick erbjudande om att gå ett tredje gymnasieår kändes det självklart även för mig. Jag fick besked om att sonen fått plats på en förskola som var integrerad med en habilitering. Då jag växt upp med de som har funktionsnedsättningar tyckte jag att det var en otrolig förmån att även mitt barn skulle få den möjligheten. Jag skolade in honom där när han precis fyllt ett år. Precis som många pedagoger säger så ska man gå även om de gråter så det gjorde jag om och om igen. Jag minns än idag hur han vägrade ta av sig cykelhjälmen och hur han stod i fönstret rödgråten och inte vinkade. Det skär i mitt hjärta när jag tänker på det. Hela jag kände att det var fel men jag gjorde som de sa för de vet nog bäst. Jag vill ju inte vara jobbig. Men jag tror också något väckte inom mig. Det är jag som behöver vara röst till mitt barn när det inte ännu kan uttrycka sig. Mitt barn har mig och det är jag som kan kämpa för mitt barns rättigheter. Jag började mer och mer vara en jobbig förälder som följer sitt hjärta. Jag krävde att de skulle torka honom runt munnen så att han inte skulle få utslag. Jag tog dit en haklapp som skyddade hans kläder så att hans kläder inte skulle vara täckt med mat och att han då kanske inte fick de kramar som ett litet barn så väl behöver. Jag såg till att han blev hämtad tidigt av mig eller min mamma. Jag tog hjälp av foldern ”Barns rätt till en säker miljö” för att få dem att sätta en grind i en trappa. Jag kämpade för mitt barn. Och när jag nästa gång fick barn valde jag att vara hemma tills jag kände att både jag och mitt barn var redo för förskola. Jag fick jobba många kvällar och många helger för att förlänga föräldraledigheten men det var det värt. I dag upplever jag att man blir ifrågasatt om man har barn hemma tillsammans med yngre syskon. Då vill jag säga att vill du vara hemma med det äldre syskonet så är det. Du kommer att märka när och om det äldre syskonet ”behöver” förskola. Bry dig inte om vad omgivningen säger. Det är du som vet bäst oavsett om du väljer att ha syskonet på förskola eller hemma.

När vårt andra barn skulle börja i förskola var hon tre år och personalen informerade mig om att ett hemmabarn kan kräva lång inskolning. Det tog inte ens en dag så ville dottern att jag skulle gå hem. Idag skulle jag nog stannat en stund trots allt. Då hade jag kanske tidigare märkt av alla missförhållanden.

Lita på ditt hjärta. Barnet ska vara många år inom förskolan, låt det ta tid med inskolning om det är det du och ditt barn behöver. Det viktiga är att både du och ditt barn är trygga.

Jag inser att jag behöver lägga till något i detta inlägg. Min erfarenhet av att lämna mitt tredje barn som då var två år gammal. Jag var med henne på förskolan tisdag-fredag och tyckte det var lite konstigt att jag gjorde allt med henne. Bytte blöja, klädde på och så vidare. De hade något som kallades gruppinskolning och den inskolningspedagog som min dotter hade umgicks inte speciellt mycket med min dotter trots att jag skrivit i informationen att min dotter har stor integritet och behöver få lära känna någon innan jag lämnar. På måndagen sa det att det var dags att lämna och jag litade på dem. Jag lämnade över min dotter gråtandes och vinkade glatt hej då eftersom jag ville visa henne att jag mådde bra. Hon skrek i närmare en och en halv timme. Då hämtade de mig där jag satt och jag gick till avdelningen. X kramade om mig och skakade. Hon nöp runt mina kläder och satt fast på mig som en koala. Jag föreslog att vi kanske skulle gå tillbaka lite i inskolningen men personalen sa att det skulle gå bättre nästa dag. Nästa dag vägrade hon att klä av sig. När jag väl lyckats lirka av henne kläderna började hon skrika. Personalen tog henne och jag gick igen, vinkandes glatt hej då. Efter en halvtimme hämtade de mig. De lyckades inte trösta henne. Vi gick inte tillbaka dit. I månader efter litade hon inte på mig. Jag fick inte lämna rummet eller gå på toaletten utan att hon följde med. Efter några månader passerade vi förskolan och hon hörde ett barn gråta. Då sa hon: Mamma hon är nog lika rädd som jag var. Jag önskar att jag hade följt mitt hjärta och försäkrat mig om att hon verkligen var trygg innan jag lämnade henne.

Gråter ditt barn även när du hämtar? Kanske kan inlägget om Skrik vid hämtning bidra till dig.

Bidrar mitt inlägg till dig? Då får du gärna sprida det vidare. Du kan också följa mig på Facebook Familjecoachen eller klicka på följ för att få framtida inlägg till din mail.

Du får gärna bidra med egna erfarenheter. Gärna hur du och personal lyckats hitta lösningar som passat ditt barn när det varit ledsen vid lämning.

 

 

Annonser

10 thoughts on “Att lämna ett gråtande barn på förskolan

  1. Vi har precis skolat in vårt 16 mån gamla barn. Han är inte van vid att ha barnvakt och är en person som behöver god tid på sig för att iaktta en ny situation innan han går in i den. Därför var vi oroliga för hur det skulle bli när han började på förskola, men vår inskolning känns så bra i hjärtat. Vi har fått låta den ta många dagar med korta stunder, personalen menar att det viktigaste är att det känns bra för barnet den stund hen är där, inte hur länge hen är där åt gången. Har mitt barn blivit för trött har vi tex gått hem tidigare än vad som var tänkt, så att han fått komma tillbaka pigg och nyfiken nästa dag istället. Den mjukheten, den dynamiska inskolningen där vi, tillsammans med hans ansvarspedagog, har känt efter och anpassat vartefter, har varit så bra! När det slutligen var dags att lämna och han grät, kände jag ändå att han var trygg i pedagogens armar. Hon sa också något så fint efter några dagar att:”Nu känner jag mig trygg i att ta hand om honom”, att hon kände honom tillräckligt väl för att göra det nu. Det var bara ännu ett kvitto på den respekt personalen visar för barnen på min unges förskola.

    • Får gåshud när jag läser. Precis så tänker jag att det ska gå till. Ingen modell passar alla utan att se barnet och föräldern som unika personer. Att hitta lösningar som känns bra. Trygghet är A och O.

  2. Så fint skridet! Känner igen mig i många av de situationer du beskrivit. Det kommer alltid att skära i hjärtat när jag hör barn gråta i inskolningsfasen. Jag är övertygad om att vi behöver tänka till ordentligt och ta barnens känslor på allvar när det handlar om inskolning. För mycket tas det för givet att det löser sig så här är det för alla. gråtande barn som lämnas av föräldrar som sen sitter rödgråtna i personalrummet. Tycker att ditt krav att stanna kvar och bara vara trygg och tråkig bland roliga barn och vuxna som vill lära känna ditt barn är en modell som jag tror mer skulle passa de flesta. Och ibland är det inte bara barnet som behöver bli tryggt, ibland kan det vara skönt för föräldern att se att det här är en bra och trygg plats för mitt barn. Så bra för personalen också att få lite extra tid att se hur barnet fungerar med föräldern och hur man på ett bra sätt möter just ditt barn.

    • Glad att du gillar det jag skriver. Jag tror också att både barn, föräldrar och personal behöver få känna sig trygga. Vi är så otroligt stressade i våra liv att vi ibland glömmer bort betydelsen av trygghet. När vi är trygga kan vi möta de flesta utmaningarna och växa med dem. Jag tror verkligen inte det finns en modell som passar alla utan att vi behöver vara öppna för olikheterna. Jag pratade med personalen på min sons förskola och de kör fortfarande med två veckors inskolning. Jag har sällan upplevt att jag möts av gråtande barn under de sju år vi har haft barn där. De låter barnen knyta an och anpassar sig efter barnets behov. I min sons fall innebar det en väldigt kort inskolning då han redan var bekant med personalen och hade sin sexåriga storebror där. I andras fall blir det säkert längre än två veckor men då får det bli så.

  3. Inser att jag gett mitt barn otrygg ambivalent anknytning. Aldrig förstått det innan men stämmer så tydligt in!! Hen är 1 år, är det för sent att ”göra om göra rätt”? Känner mig alldeles förtvivlad!! Man gör ju så gott man kan men jag kan nu se att jag varit okonsekvent i bemötandet. Hur gör jag mitt barn tryggt??! Hjälp!

    • Önskar att jag hade tillräcklig kunskap omkring anknytning så att jag kunde ge dig ett korrekt svar. Men jag kan skriva det jag tror och det är att det aldrig är försent. Det går att reparera rätt mycket om vi vill. Vår vilja att nå kontakt och ge en trygg anknytning tror jag är avgörande. Vad kan du göra för att skapa den tryggheten? Vilket är det första steget?

    • Tänker att ditt barn har tur som har en förälder som tidigt upptäcker något hen vill förändra och har modet att ta tag i det. Klart du fixar det! Precis som du skriver så gör vi så gott vi kan och jag tänker att det är viktigt att vi är ödmjuka mot oss själva. Att vi vill förändras är stort och är värt att fira!

  4. Ping: Tankar inför förskolestarten | Camillas krypin

  5. Ping: Skrik vid hämtning på förskolan | Maria Kleins blogg

  6. Ping: Inskolningstips | Maria Kleins blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s