Inskolningstips

Efter att ha gjort tio olika inskolningar på förskola eller hos dagbarnvårdare har jag tänkt på några saker som haft betydelse för mig och mina barn. Kanske kan även ni ha nytta av mina erfarenheter. Ni är också välkomna att fylla på med era egna erfarenheter så blir det en ännu större erfarenhetsbank. Jag berättar om mina reflektioner som jag gjort så det är inte hämtat från någon forskning.

Jag vill börja med att säga att varje barn är unik och varje föräldra-barnrelation är unik. Se därför mina tips som just tips och inte som om det är något som ”fungerar” på alla barn. Jag har personligen svårt för att höra om sådant som ”fungerar” eftersom jag tycker att det bortser från varje unik individs olikheter.

Du är experten på ditt barn! Du vet vad ditt barn behöver och önskar men ha inte för mycket förutfattad mening om hur det ska bli. Var istället nyfiken på hur just ditt barn agerar och reagerar i denna nya miljö. Jag är den första med att erkänna att det är skillnad att vara hemma och vara på förskola. Ett barn som inte ätit så mycket hemma kan bli en storätare på förskolan. Ett barn som inte sovit på dagarna på ett år kan somna sött när det är sovdags på förskolan. Så se ditt barn med nyfikna ögon.

Träffa personal och ställ frågor när inte ditt barn är med. Allt du oroar dig för och alla funderingar du har ska du känna att du har fått svar på. Prata inte om vilken mat barnet gillar och inte eller vad barnet tycker om för lekar eller inte. Detta kan förändras när de är i förskolan så var nyfiken och öppen för förändring.

Om du har möjlighet så besök gärna verksamheten ett antal gånger innan inskolningen. Det kan vara när de leker ute på gården. Eller gå och lek på gården när förskolan är stängd. Detta behövs oftast inte när de redan har syskon som går på förskolan. Då har de redan fått dessa kravlösa besök redan.

När jag har varit hemma med yngre syskon (som är över ett år) har jag undvikit att gå in i verksamheten med det yngre syskonet eftersom jag då måste ta bort barnet när de kanske kommit igång och lekt. Vilket skapar en tråkig erfarenhet. Utan hämtning och lämning har gjorts utan att den yngre går in på avdelningen. När inskolningen är klar vill säga. Om det går att skola in utan att ha med småsyskon är väl det att föredra. Kanske den andra förälder,  far-eller morföräldrar kan ta hand om syskon eller inskolningen.

Lär dig pedagogernas namn men också några av barnens. Det kan vara värdefullt när ni pratar om förskolan.

Får du möjlighet att skola in det yngre barnet när det äldre barnet fortfarande finns kvar på avdelningen så kan jag verkligen rekommendera det även om det yngre barnet känns litet. Vi skolade in B i maj när han var ett år och fyra månader. Men eftersom G fortfarande gick på avdelningen blev det en positiv erfarenhet. Efter sommarlovet när övriga skolades in var B redan inskolad. Skönt!

Det viktigaste vid inskolning är att jag som vuxen känner mig trygg med personalen och miljön. Jag behöver göra allt jag kan för att känna att det är så. För när jag känner mig trygg, känner sig barnet tryggt. Ställ inte frågor när barnet hör på ifall det är frågor som kan skapa oro. Be att få ringa dem istället eller ställa dem när barnet inte är i närheten. Prata inte illa om förskolan när barnet lyssnar.

Låt barnet sova när det är trött. Att vara på förskolan är ansträngande och gör barn trötta. Det är många intryck och många relationer att hålla reda på. Även om barnet somnar senare på kvällen när det får sova fritt på förskolan skulle jag ändå rekommendera att låta barnet sova. Då orkar det med mer och är pigg vid hämtning. Om barnet inte brukar sova hemma och inte är van att sövas på det sätt som de gör på förskolan rekommenderar jag att föräldern inte är med första gången barnet ska sova. Det blir bara konstigt eftersom barnet inte är van att föräldern agerar så. Då är det bättre att avsluta dagen och låta personalen ta hand om denna ritual när det är dags.

När du följer med barnet till förskolan träna på att vara en fluga på väggen. Det vill säga följ barnet och observera men agera så lite som möjligt. Bli inte lektanten som alla barn vill leka med för då är det fler än det egna barnet som sörjer när du går. Ditt barn blir också van vid att du är en del av verksamheten vilket snarare gör det svårare än enklare när du sedan ska sluta stanna.

Om barnet inte verkar ta eget initiativ till att leka kan du såklart vara med i leken tills det känns naturligt att dra dig tillbaka. Jag har haft turen på senaste inskolningarna att en pedagog är med mig och barnet inne när de andra barnen är ute. Då blir det naturligt att vi alla tre deltar i leken. Det visar att förälder, pedagogen och barnet har något gemensamt. (Detta stycke är tillagt 150913)

Var den trygga hamnen som barnet kan komma till och känna trygghet hos men gör det hela så odramatiskt som möjligt. Låt barnet komma till dig och samla energi. Sedan kommer barnet att söka sig själv bort från dig för att upptäcka barnen och leksakerna. Följ inte alltid efter utan låt barnet göra små upptäcktsfärder. Själv valde jag att läsa en bok och sitta på en soffa. När barnet kom fick den gärna sitta bredvid mig men jag fortsatte läsa. (Kan säga att det här inte var det enklaste med det barn som jag fortfarande ammade när han var två och ett halvt. Men jag valde att inte amma honom på förskolan. Vilket han accepterade väldigt snabbt.) När jag fortsätter läsa är jag rätt så tråkig och barnet välja att leka med de andra barnen istället.

Ett av mina barn har haft speciellt svårt att bli lämnad så även om hon var fem när hon skulle inskolas på sin andra förskola valde jag att låta det ta tid. Eftersom jag studerade vid tillfället valde jag att sitta och läsa i soffan i hallen i flera timmar varje dag. Det gjorde att hon kände sig lugn nog att knyta kontakter och komma in i verksamheten. Ska väl erkänna att all personal inte höll med mig om att det här var någon bra idé men det brydde jag mig inte om. Igen så var jag bara en mamma som läste en bok så jag var inte del i verksamheten.

Skapa inte vanor som ni inte kan hålla. Om barnet inte får ta med sig leksaker till förskolan, börja då inte göra det ens vid inskolning.

När du är med på förskolan observera vad barnet tycker är roligt att leka med. Du kan sedan prata om detta när ni är på väg in i förskolan. Tex kan du visa mig en av dina favoritbilar? Här kommer ett av mina undantag: Om det är svårt att lämna kan det finnas en idé i att följa med in och se att barnet kommer igång med leken. Tex följa med och se när de kör bilarna på bilarmattan.

När det är dags att lämna barnet så tycker jag det är väldigt viktigt att det är vi som lämnar över vårt barn till personalen. Personalen ska aldrig behöva vara den elaka som tar barnet ifrån oss.

Jag har upplevt att det är positivt att lämna barnet precis innan frukost. Då kan barnet följa med och hämta matvagnen och det blir en rutin som barnet gillar. Jag har också valt att bära barnet när vi väl kommer fram till förskolan. Då de gått själv har det hänt att de stannar till och tänker och inte vill gå vidare.

Skapa en avlämningsritual som ni kan hålla och gör den varje gång. Gör barnet delaktig i att komma fram till ritualen. Tex vilket fönster vill du vinka i?

Räkna med att barnet blir ledsen vilket inte är så konstigt om vi tänker efter. Här har jag skrivit mer om att lämna gråtande barn på förskolan. Det absolut viktigaste tycker jag är att barnet är trygg med personalen så att det har någon famn att gråta ut hos. Bäst är naturligtvis om vi förmedlar till personalen att det är ok att vårt barn är ledsen och att vi inte vill att de ska lägga energi på att göra dem glada utan att vi uppskattar om de finns där med vårt barn i alla känslor. Att alla känslor är tillåtna.

Jag har upplevt det positivt att inte ha för långa dagar de första månaderna och att försöka ha så liknande dagar som möjligt. Efter lång ledighet pga av t ex semester brukar jag börja med en kortvecka. Att barnet är där torsdag och fredag för att veckan efter vara hela veckan.

När du väl ska lämna barnet tror jag det är viktigt att barnet känner att vi tar ansvar och faktiskt väljer att göra det vi gör. Att vi säger: Jag vill gå till jobbet nu istället för jag ”måste” gå till jobbet. När vi använder måste kan barnet se det som sin uppgift att se till att vi slipper gå till jobbet. Varför ska vi gå till jobbet när vi pratar så gott om förskolan och allt roligt som man kan göra där? Stanna här mamma/pappa istället för att åka till det hemska jobbet. Om du inte vill till jobbet kanske du kan säga att du vill komma i tid. Det är viktigt att vi är ärliga. Om vi vill kan vi naturligtvis berätta varför vi vill till arbetet. Oavsett om vi har ett roligt arbete eller om vi bara går dit för att få en lön i slutet av månaden. För endel är det viktigt att motivera att det är för att vi ska ha pengar till att köpa mat och så vidare. Berätta i så fall att det är därför om det känns bättre.

Får barnet utbrott när du hämtar det? Det kan vara så att barnet samlat ihop en hel massa upplevelser och känslor under dagen. När du som är barnets trygghet kommer släpper det ut allt. Det är inget ovanligt. Det är otroligt viktigt att barn inte är trötta eller hungriga. Se till att de får sova på dagarna om de är trötta vid hämtning eller se till att alltid ha frukt eller en smörgås med vid hämtning. Har skrivit lite mer om skrik vid hämtning på förskolan.

Räkna inte med att kunna jobba heltid på ett par månader. Inskolningen kan ta olika lång tid och barn har benägenhet att bli sjuk rätt mycket i början. Efter lång sjukdomstid kan det behövas en ny inskolning.

Mitt bästa tips är att föra en dialog med personalen. Fråga dem vad de tycker och berätta vad du tycker. Känn att ni gemensamt kommer fram till något som passar barnet, dig och personalen.

Jag är övertygad om att alla barn är olika och därför behöver olika inskolningar men också olika barnomsorgsformer. Endel barn passar alldeles utmärkt på förskolan medan andra faktiskt mår bättre hos en dagbarnvårdare.

Förbered ditt barn på det som komma ska genom att besöka öppna förskolor. Att träffa andra barn och vuxna är nyttigt som förberedelse. Tänk på att låta barnet erfara olika situationer utan att för snabbt lägga dig i. På förskolan kommer inte en vuxen hänga efter barnet och rädda det vid varje obehaglig situation. Tro på barnets förmåga att klara av olika situationer. Ju mer de får träna desto lättare klarar de av förskolans värld.

En av föräldrarna kan ha lättare för att lämna barnet. Välj då gärna den som inskolningsförälder. Barn känner våra känslor och om vi tycker det är svårt att lämna kommer de tycka det är svårt att bli lämnade.

Jag vill verkligen rekommendera föräldrar att läsa ”Våga vara” av Jana Söderberg. Hon är tydlig med att det är OK att stanna med barnet och bekräfta dess känslor vid lämning. Jag vill också rekommendera alla att läsa Petras inlägg: Älskade barn, gråt inte.

PS! Kom ihåg att alltid göra barnet uppmärksam på när ni väl går även om barnet ser ut att leka och ni gärna vill smita iväg för att inte starta igång den eventuella gråten. Barnet förtjänar att få veta när ni väljer att avvika. Det handlar om förtroende och tillit.

Att säga ”hej då” kan för en del barn vara svårt då det känns som ett definitivt avsked. Kanske kan då fokus istället vara på när vi träffas igen. Det brukar ganska många barn uppskatta eftersom det i större utsträckning skapar en tanke om att knyta an igen. Vad ska vi göra när vi ses igen? När ses vi igen?

Jag har börjat fundera på om puss och kram gör det lättare eller svårare att skiljas åt. Det är säkert olika beroende på barn och föräldrar. (Tillagt 150913)

Ni som själva har varit med om inskolning. Har ni några tips ni vill dela med er av?

Vill ni inspireras i ert föräldraskap får ni gärna följa mig på Facebook.com/familjecoachen

PS! Jag kommer att föreläsa under novembermånad 2016 i Stockholm och Linköping. Läs mer här.

Advertisements

31 thoughts on “Inskolningstips

  1. Hej, så bra skrivet, precis så som jag ser på inskolning både som förälder och som (blivande) fsk-lärare. Det var dessutom nästan precis så jag tänkte och agerade när jag skolade in min nu 3åring som 1åring. Allt gick helt smärtfritt och personalen undrade vad jag gjort med mitt barn som så tryggt och frimodigt tog del av verksamheten. Hade jag tränat henne på att bli lämnad mycket? Nej tvärtom! Hon hade under hela sitt liv däremot fått komma till mig och vetat jag alltid kom tillbaka. jag tror det var därför hon kände sig trygg och lugn. plus att jag agerade som du sa som en fluga på väggen , satt på en plats och lät henne göra utflykter under inskolningen. jättemånga intressanta och bra inlägg du skrivit, jag är glad att jag hittade till din blogg idag från Petra Krantz lindgrens facebook-sida 🙂 får jag fråga vad du jobbar med?/är utbildad som? Mycket av ditt tänk stämmer så väl med hur jag ser på barn och föräldraskap. //Lone

    • Hej Lone! Trevligt att du gillar det du läst. Jag har ett eget företag sedan november 2007. Mitt företag heter Familjecoachen i Norr och jag har föreläsningar, kurser och samtal tillsammans med föräldrar. Det är ett otroligt berikande arbete så jag har till och med svårt att kalla det för ett arbete ;o) Senaste ett och ett halvt åren har jag fått förmånen att erbjuda föräldrar föräldrakursen Aktivt föräldraskap gratis tack vare ett projekt i Umeå som heter Familjepeppen. Det har gjort att jag under den senaste tiden haft sjutton grupper med sammanlagt ungefär 150 föräldrar. En hel del av mina insikter kommer tack vare min kontakt med andra föräldrar. Deras erfarenheter och resa som förälder inspirerar mig. Jag har en kandidatexamen i ekonomi med inriktning Service Management (ledarskap, organisation, design, marknadföring, ekonomi mm) samt magisterexamen i psykologi. 2010 utbildade jag mig också till coach så jag är diplomerad coach. Den största och mest meningsfulla ”utbildningen” är dock mina år som förälder till fem barn i åldrarna 21, 18, 10, 7 och 3. Då jag har valt att reflektera över mitt föräldraskap och strävar efter att få ännu bättre kontakt med mina barn. Jag inspireras av Non violent communication och tanken på att även ha ett coachande förhållningssätt till mina barn.

  2. Mycket bra skrivet Maria! Tycker att det är bra att du delar med dig av dina erfarenheter. Tror att det kan finnas en oro just kring inskolning. Jag har ju själv arbetat som förskollärare i tio år tidigare och har haft ett antal inskolningar genom åren. Sedan har jag ju även inskolat mina egna juveler också. En sak som jag som pedagog tycker är viktigt att förmedla till föräldrar är också att jag tar ansvar för att tala om för föräldern när jag anser att jag fått tillräckligt bra kontakt med barnet för att det ska kunna tröstas av mig ifall de blir ledsna när föräldern går. Att barnen eventuellt blir ledsna är fullt naturligt och är inget vi ska släta över utan snarare visa på att det är helt ok att bli ledsen men att vi finns där som en trygghet och stöd. Tycker också att det är bra att föräldern är med en hel dag på förskolan så de får se verksamheten under en hel dag. Då blir föräldrar lugnare (om det är en bra verksamhet vill säga) och har mindre frågor och känner sig därmed tryggare. En trygghet som smittar av sig till barnen!

    • Tack Pernilla!
      Underbart att du fyller på med värdefulla tips inför inskolning. Samarbete mellan hemmet och förskolan/skolan är otroligt viktigt och det kommer jag att skriva mer om i Skolfamiljens nästa nummer.
      Ha en härlig dag!

  3. Hej Maria! Vet du att 3-dagars inskolningar fungerar? Vi har ett barn på 20 månader som ska börja på avdelningen med 20 st. barn och 3 st. lärare. De har två grupper som leker ihop på samma gård och då blir det dubbelt så många barn samtidigt. Förskolan verkar vara av en bra kvalité fast den här modellen är ganska ny där. Vi har pratat med personalen om vår oro men de fortfarande vill följa sin inskolningsmodell. Vi upplever att barnet behöver mer tid för att skapa en bra relation med personalen. Ifall det ska kännas otryggt efter 3 dagar, ska man be att vara där i längre tid? Man kan ju vara som ”en fluga på väggen”.

    • Om du efter tre dagar inte känner att det känns bra så skulle jag rekommendera att du pratar med personalen och säg att du tror att det är väldigt viktigt att både du som förälder och ditt barn är tryggt och att du därför vill vara där som en fluga på väggen. Men utgå ifrån att det fungerar med tre dagar och se vad som händer. Om det inte fungerar så kan du kanske få förlänga inskolningen. Vår yngsta var inskolad efter tre dagar medan vår mellersta behövde tre veckor. Barn är så olika och jag önskar att förskolor valde att inse det också. Det finns inte ett sätt som passar alla. Följ ditt hjärta och lycka till.

    • Glömde att skriva. Utgå från att det går bra. Det är viktigt att ni har den inställningen så att ert barn kan känna att ni är trygga med den inskolningen. Att ni litar på personalen. Dem förskola som vi har är fyra avdelningar med 20 barn per avdelning. Fungerar bra när de är ute. Om inskolningen inte går bra då kan ni fundera på att göra annorlunda än tredagarsinskolning. Berätta gärna hur det går.

  4. Många bra tips som jag vet att flera använt sig av inklusive mig. 🙂
    Jag har två barn på 4 och 5 och vi använder aldrig ordet ”hej då” utan säger istället ”ha de bra, ses sedan” när det gäller dagis. Har lärt morföräldrarna att säga ”ses en annan dag” . Detta har funkat riktigt bra -speciellt för 5:åringen som tyckte det var jobbigt med avsked när han var yngre.

    • Var och besökte släkt för många år sedan och då blev ena barnet väldigt ledsen när jag skulle gå och föräldrarna sa att det berodde på att jag sa ”Ha det bra” istället för hej då. Han tyckte inte att han hade det bra när jag gick 😉 Jag säger fortfarande Ha det bra! när jag skiljs från någon. För mig känns det som ett bra sätt att önska varandra lycka till tills vi möts igen.

  5. Jag vill bara tacka dig så himla mycket för dina oerhört goda tips och funderingar. Jag lämnade min dotter idag för första gången och hon var bara glad under lämningen och vinkade glatt hejdå tillbaka. Förskoleläraren ringde sen efter en stund och sa att hon fortsatt varit glad sen jag gått. Då vill jag också tillägga att min dotter aldrig haft barnvakt eller liknande innan förskolan.

  6. Ping: Skrik vid hämtning på förskolan | Maria Kleins blogg

  7. MYCKET bra skrivet! Inte lätt med inskolningar. Vi har precis flyttat och min dotter på 7 år har börjat ny skola och min andra dotter 4 år har börjat på ny förskola.
    För 4-åringen har det gått jätte bra. Hon har varit ledsen någon enstaka gång vid lämning (det har bara gått två veckor). Men se senaste dagarna är hon glad.
    Däremot har min 7-åring som nu börjat ettan varit mer ledsen.
    Hela första veckan gick jätte bra! Lite tveksam när hon skulle in i klassrummet men gick in och satte sig själv. Inga problem.
    Men så denna vecka har det ändrats helt. Ville inte till skolan alls i måndags vilket resulterade i att vi blev 5-10min sena och då satt redan alla och fröken pratade.
    Hon ville då inte alls gå in utan började bli lite ledsen. Den andra fröken (de har två fröknar) kom då fram och erbjöd sig att sitta med henne en stund i soffan (bakom bänkarna). Efter lite tårar gick hon med på det. Jag lämnade och sen hade det gått jätte bra resten av dagen och hon hade lekt med kompisar och inte alls varit ledsen.
    Sen dagen efter (i tisdags) så var det dags igen. Men då gick det inte alls. Så fort vi kom in i klassrummet så höll hon krampaktigt i min arm och sa att jag absolut inte fick gå utan att jag skulle stanna hela dagen. Försökte prata med henne. Fröken kom också och pratade med henne. Hon blev ledsen och vi beslutade oss för att gå ut utanför klassrummet så att inte alla kompisar skulle stirra på henne. Där ute pratade jag länge och väl och förklarade att det är helt ok att vara ledsen och sakna sin mamma men att jag måste gå nu så att inte jag kommer för sent. Fröken var också där och tröstade och pratade. Efter en längre stund kände jag att detta kommer inte att bli bättre utan lika bra att jag går nu. Jag fick då slita mig loss ur hennes grepp och hon var jätte ledsen. Med ett leende och ”vi ses snart” gick jag ut och vinkade i fönstret.
    Började själv att gråta när jag kom ut till bilen. USCH! Mitt mammahjärta gick i 1000 bitar…

    I onsdags ( i går) lämnade pappa tillsammans med lillasyster för jag var bortrest. Då gick det hur bra som helst. Om det sen berodde på att lillasyster var med eller att pappa lämnade det vet jag inte….

    I dag lämnade jag. Åter igen. Klamrar sig fast vid mig och vill inte släppa. Fröken möter upp och jag får gå trots att hon gråter och ropar på mig… usch!!

    Grejen är den att det är bara vid avskedet! Sedan är hon som vanligt resten av dagen. Glad och leker med andra. Jag märker att även hon tycker avskedet är jobbigt (såklart).
    Men hur kan vi bryta detta? Tror ni att det skulle underlätta för henne om jag sitter med (precis som du skrev innan) och läser en bok en stund? Eller är det bara att dra ut på plågan? Jag kan teoretiskt inte sitta med hela dagen då jag måste jobba. Självklart kan jag vara med en stund ett par dagar men tror ni det hjälper?
    Nu är ju min dotter så pass stor att jag försöker prata med henne men jag vet inte vad jag ska säga och hur vi ska bryta dessa tråkiga lämningar. Jobbigt både för mig och henne ju…

    Vad tror ni? Tar tacksamt emot alla tips!!

    • Jag tänker spontant att testa att pappan får lämna några dagar och se vad som händer. Det kan vara värt att prova. Då vet du om det är din dotter eller du själv som egentligen har svårt. Vi sänder omedvetet signaler som barnet kan plocka upp.

  8. Ping: Att lämna ett gråtande barn på förskolan | Maria Kleins blogg

  9. Vilket bra inlägg!!
    Vi har haft en dålig start på förskolan när jag vid första lämningen igår inte fick chans att säga hej då utan pedagogen stängde igen dörren och tvååringen inte fattade att har gick. Är rasande över detta. Således blev dagens lämning katastrofal, men jag lämnade och gick, gråten gick över efter ca 10 minuter, stannade kvar och väntade. Han ska vara kvar och äta och sova idag. Känns inte ok egentligen men känns ändå fel att hämta innan då vi ändå sagt att han ska äta och sova där.
    Är det fel att backa vid nästa inskolningsdag, dvs stanna kvar och vara med under förmiddagen och inte äta och sova där. Börja om lite… Han känns inte helt trygg där än och är väl ändå mer otrygg efter detta. Det här var inskolningsdag nr 6!

    • Jag förstår att du är besviken när första lämningen inte blev som du hade tänkt dig. Jag tycker precis som dig att det är viktigt att vi visar vårt barn att vi går. Det behöver känna att de kan lita på oss. Otroligt tråkigt att de inte låter dig vara involverad i hur det hela ska gå till. Det är ju viktigt att både förälder och pedagog är överens så att barnet känner sig trygg. Spontant tänker jag att du kanske kan ringa till dem och berätta hur du tänker. Gör det när ditt barn inte kan höra när du pratar med dem. Du vill inte att barnet ska känna av din oro. Berätta att du vill vara ärlig med ditt barn att du ska gå så att det blir tydligt att du går. Kanske kan ni vinka i fönstret eller något liknande. Om du känner att du kan lita på pedagogerna kan du med ditt ansikte visa dig trygg även om ditt barn skulle vara ledsen. Om du känner att du inte litar på pedagogerna kan det vara bättre att gå tillbaka lite i inskolning och vara med en stund till. Finns tillgänglig utan att vara för involverad i verksamheten. Kanske kan du sitta och läsa på en plats eller liknande, dvs bara vara en trygg hamn. När du känner att du är trygg med att ditt barn har en bra kontakt med en pedagog som kan trösta vid behov och liknande kan du börja lämna. Det är du som vet bäst vad som är bra för dig och ditt barn. Följ ditt hjärta och stå på dig med hur du vill ha det. Tänk inte på att du är obekväm utan visa att du vet hur du vill ha det. Jag minns hur en pedagog visade mig att hon inte gillade att jag satt i soffan några veckor men jag valde att inte lägga någon energi på det. De får tycka vad de vill. Det är mitt barn. Jag önskar dig lycka till!

  10. Hej! Vår 2åring har börjat gråta vid lämning igen med oss båda. När pappan (som lämnar 4 dagar i veckan) lämnat har det gått hur bra som helst från att han skolades in igen i september efter 10veckors lov. När jag lämnat har han hela tiden gråtit. Jag antar att det beror på att vi är väldigt tajt anknyta. (Han och pappan har en jättebra anknytning med, men inte så tajt.) Han slutar att gråta kort efter att vi gått, men det känns inte bra ändå. Jag får ofta lämna över honom gråtandes till en pedagog. Jag försöker stanna kvar, bekräfta och prata med honom, men det lugnar sig inte. (10-15 minuter kanske är för kort tid att stanna?) Känner till PKL´s inlägg om att låta barn få vara ledsna vid lämning, men känns svårt att applicera när han är så liten och inte kan berätta så specifikt vad som gör honom ledsen. Nåväl. Har du några råd på hur vi kan göra lämningen tryggare? Och hur vi kan lämna och gå utan att lämpa över gråtande barn till pedagog? Stort tack!

    • Jag önskar att jag hade några magiska ord att förmedla som gjorde att lämningarna blev lättare för dig och din son men det har jag inte. Du skriver att det går bättre när pappan lämnar. Självklart kan det bero på era olika anknytningar men jag tror också det kan ha att göra med hur det känns för dig. Barn är fantastiska på att känna vad vi känner. Om vi är oroliga blir de oroliga och så vidare. Så min första tanke är hur kan du känna dig mer trygg med lämningarna? Vad behöver du? Vad tror du skulle hjälpa din son? Jag tror på att göra annorlunda för att få en ny möjlighet. Går det att lämna strax före frukost så att sonen kan hjälpa till och hämta matvagnen? Då får han en uppgift att prata om och direkt göra när ni kommer. Har han något objekt som han kan ha som förlängning av er anknytning? Det kan vara ett kort som ni har gjort tillsammans med bilder av dig, din man och ditt barn. Kanske kan du skriva några ord som han gillar och sätta någon bild på något som han gillar. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om att lämna ett gråtande barn på förskolan som kanske kan ge dig lite inspiration.

      • Tack för snabbt svar! Åh vad trevligt det hade varit om du haft det. 😉 Det är väldigt mammigt över lag här just nu, men visst kan det bero på oss som personer med. Jag försöker att inte stressa och går dit med inställningen att idag är en ny dag och nya förutsättningar. Men ska försöka bli ännu bättre på det. Ditt förslag om att hjälpa till med frukost hade alla gånger varit lösningen, men tyvärr serverar de inte frukost. Vi får göra en liknande bild som du nämner. Använda ditt läsa och vara tråkig-tips i höstas under extrainskolningen, det gick väldigt bra. Det jag tycker är jobbigast är att bända loss mitt gråtande barn från mig och lämna i armarna på en pedagog (även fast jag vet att de är superfina och kompetenta.) Glatt säga hej, hej, vända på klacken och gå. Det måste finnas en annan lösning, även fast jag vet att det är bra 5 minuter senare. Jag har på 10 månader gjort en lämning utan tårar. Det känns inte okej. =/ Har bett om möte för att prata om hur vi kan göra tryggare lämningar, så jag hoppas det blir bättre under kommande vecka.

      • Känner med dig. Jag har inte lämnat ett gråtande barn på många år men känner plötsligt den hjälplösa känslan. Vad tror du att ni behöver? Hur kan ni få pedagogerna att stödja det du tror är det bästa för er?

      • Jag vet verkligen inte. Det är det som gör det så svårt. Vi försöker med att få och leka med det, eller läsa den boken med pedagog, eller sjunga med den pedagogen… Det som funkade i våras var att få leka med Ipaden, men det känns lite så där i längden. Vi får försöka ta fram ett ansvarsområde han kan göra kanske, eller en pedagog som alltid tar emot honom, eller någon särskild aktivitet som väntar varje morgon. Jag hoppas pedagogerna har förslag. Tack snälla för dina tankar.

  11. Min dotter var jätteledsen i början och det gick lite upp och ner. Försökte stanna längre och bekräfta osv men det som till slut hjälpte var att jag började med snabba lämningar. Tog bara av mig skorna, vi gick in och lämnade över till personalen och sen puss och hejdå, ses sen! från den dagen inga mer tårar! Tror hon kände min förtvivlan och blev trygg när vi gjorde på detta sätt, det var så oerhört skönt för oss båda! Nu ska jag skola in min andra dotter om två veckor och är ganska nervös för det.. Men känns ändå bra att jag vet mer hur jag vill ha det och stå på mig mer inför vad som känns bra och inte.

      • Precis, det är nog mer det det handlar om än att den metoden i sig ”funkar”. När jag stannade längre stund så hann jag liksom bli nervös för hur det skulle gå att lämna sen, och det snappade min dotter såklart upp.

  12. Precis, det är nog mer det det handlar om än att den metoden i sig ”funkar”. När jag stannade längre stund så hann jag liksom bli nervös för hur det skulle gå att lämna sen, och det snappade min dotter såklart upp.

  13. Hej.
    Vilket otroligt bra inlägg. Tack för att du lagt tid på allt detta.
    Vi har precis börjat med inskolning idag var det vårt andra dag egentligen 3dje men gick inte på andra dagen… Är själv som barnskötare men att ha egna barn hat jag insett att det är ett stort plus. Enligt mig.

    Vi har sökt förskolor men fick vårt 3djehandsval vilket är ett riktigt mardröm för mig.
    Första dagen när mitt barn skulle ta något från ena plats till den andra så höll en barnskötare direkt i handen o drar en liksom och visar att här ska den stå inte där… liksom stäng och hårdhänd…Barnet blev nästan skrämd av henne. Jag känner mitt barn och läser liksom dens beetende. Jag frågade varför? då sa hon att det är så dom jobbar att vissa att man lämnar tillbaka saker innan man börjar med det andra… Det är väl jätte bra tycker jag men tycker att man kan visa och säga det fint på ett lugnare o bättre sätt. Jag fick ett negativ bild av henne direkt och nu känner jag att jag vill avbryta inskolning. Jag som är förälder känner inte nån trygghet varken pedagogerna/ personal eller dennes miljö. Vet mycket väl om denna förskola bland annat att det är i stort sätt bara vikarier. (olika) hela tiden och att ordinarie går till en annan avdelning när ena är sjuk… Det är ett jätte katastrof men jag har sökt en uttbildning och vill så gärna gå den som börjar snart… Men eftersom jag känner den oro hur mitt barn egentligen kommer ha det där så känner jag att jag måste ta ansvar för var jag placerar barnet och lämnar… Fundera på att prata med chefen om detta och se om jag kan flytta på ett annat förskola som hon också är chef där och som är vårt förstahandsval. Vad gör jag? Det är mitt barn det handlar om inte henne. ställer jag nån fråga om varför… Så tittar dom på varandra och typ ler som att det var dum fråga…
    Ska en inskolning gå så här? Var anmäler jag denna situation? chefen vem kan jag anmäla mer till? Vill så gärna anmäla till någon medhögre koll och ansvar då det är många föräldrar som har en oro kring just vikarier… Vill att det ska stå någonstans mer än hos chefen. Vet att personalen har psykologer och pratar med då och då. Har jobbat med dtta i 8år men aldrig har jag hört något liknande… Tycker chefen inte tar alla möten på alvar då jag vet att många har flyttat/placerat sina barn så fort det fick plats någonannastans. Fruktansvärd jobbigt har du ån tips till mig? Vad kan man göra?

    Tack på förhand
    .

    • Jag håller med dig om att de kan visa på ett sätt som inte skrämmer. Jag skulle också reagerat som dig. Jag skulle tagit min oro på allvar och valt att ta ett samtal med chefen för att se om det finns plats på något annat ställe med tanke på den höga personalomsättningen och den känsla som du känner. Det är viktigt att du känner dig trygg med den plats där du ska lämna ditt barn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s