Barn är vår framtid-15 barn per avdelning

Bild1När jag arbetade inom barnomsorgen i början på 90-talet blev det ramaskri när grupperna skulle öka från 14 till 15 barn per avdelning. Då var det tre personal och daghemsgrupperna innefattade sexåringar. I dag heter det förskola och innefattar betydligt fler barn, i vissa fall nästan det dubbla och de äldsta barnen är ett år yngre än tidigare. En skillnad är också att större andel av våra ettåringar vistas i förskola jämfört med tidigare.

När jag läste artikeln om psykologerna som rekommenderade max 12 barn kände jag hopp. Kanske skulle de som bestämmer förstå hur betydelsefullt det är med mindre grupper där barnen får möjlighet att känna trygghet och ha färre relationer att hålla reda på. När jag för en tid sedan passerade en förskola och såg ettåringar gråta ikapp tänkte jag på hur små de trots allt är och hur lite famnar de har att söka sig till. Samma tanke slog mig när jag såg en bild på en polis som plockat upp ett gråtande barn. När jag hör en mamma till en tvååring med oro i rösten berätta att personalen kallar hennes dotter för ”kommandoran” inser jag hur svårt det ska vara att se varje barn för den de är istället för att sätta etiketter på de små.

Att barn får det svårare att bli sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar ju större grupperna är krävs ingen forskare att förstå men ändå väljer skolverket att ta bort rekommendationen på 15 barn per avdelning. I artikeln får de det dessutom att låta som om rekommendationen har hindrat förskolor att ha mindre grupper och att de nu kommer att minska gruppstorlekarna till under 15. HALLÅ SKOLVERKET! hur många barngrupper idag är ens i närheten av att ha 15 barn per avdelning? Jag känner EN familj som har sitt barn i en barngrupp med färre än 15 barn och det är i en förskola som inte är kommunal. Kommunerna behöver mer ledning så att de minskar sina barngrupper till 15 snarare än frihet att välja själva hur många barn de ska lyckas få in i varje grupp. I och för sig har de struntat i rekommendationen så den har ju uppenbarligen inte haft någon betydelse.

Skolverket skriver att Barngruppernas storlek ska utgå från barnens bästa därför rekommenderar jag att alla föräldrar som anser att deras barn går i en för stor grupp kräver en Barnkonsekvensanalys och i högre grad gå vidare med sina krav ifall inte förskolan tar tag i de problem som för stora grupper leder till för de barn som vistas där. Låt Skolverket få veta hur det egentligen ser ut i verkligheten.

Respektera varandras gränser börjar i familjen

Alla människor vill bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Det är otroligt viktiga behov som vi alla behöver tillgodose för att vi ska uppleva oss hela.

Bild1Jag vill att mina barn ska känna att deras vilja har betydelse. Att deras känsla är rätt. Att deras kropp är deras kropp och att de alltid är de som ska bestämma över sin kropp. Att deras behov är viktiga. Att deras önskningar är betydelsefulla.

Jag vill också att mina barn respekterar andras vilja. Att andras känslor är rätt. Att andras kroppar är andras kroppar och att andras behov och önskemål är viktiga.

Jag behöver som förälder vara ärlig med vad jag vill och inte vill. Vad jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar samtidigt som jag är intresserad av vad barnet tycker, tänker, känner, behöver och önskar.

Jag tror i grund och botten att vi alla föds med denna inbyggda respekt för varandra. Jag tror att vi alla har ett grundläggande behov av att bidra till andra. Vi vill samarbeta med andra människor. Vi vill behandla varandra med respekt men någonstans på vägen händer något som gör att vissa människor inte längre respekterar andras gränser. De sätter sig inte in i den andras situation utan agerar utifrån sin egen vilja utan att vara nyfiken på den andras vilja.

När det gäller närhet och så småningom sex är det otroligt viktigt att båda partnerna vill dela denna närhet. Jag har här skrivit om att respektera barns vilja att kramas eller inte kramas. https://mariaklein.wordpress.com/2013/10/01/jag-vill-inte-ar-ocksa-ett-nej/

Sedan tror jag att vi behöver tänka till som föräldrar när det gäller kram som förlåt. https://mariaklein.wordpress.com/2013/10/01/kram-som-forlat/ vi förmedlar att det är ok att först slå någon och sedan kramas man oavsett om båda parter vill eller inte. Respekten för den andras gräns finns inte i denna konstruktion av oss vuxna.

Vi behöver i familjen fundera på hur vi kan hjälpa våra barn att både förmedla sina egna gränser men också att respektera andras gränser.

Det handlar inte bara om att förmedla betydelsen av att tjejer och killar säger NEJ om de inte vill, det handlar också om att förmedla till både tjejer och killar att vara uppmärksam och respektera andras NEJ. Det är till och med så att vi behöver förmedla att de ska sätter sig in i den andras situation och fundera på om det verkligen är rimligt att den personen vill. Att gå in i ett rum som är låst och mörkt och ha samlag med en 15-årig flicka som inte har möjlighet att lämna rummet och visar att hon inte vill skulle i så fall solklart väljas bort.

Jag tror att när barn blir bemötta med respekt, respekterar de andra. Det är ett samspel som startar i familjen. Sedan har både förskola och skola en viktig uppgift att fortsätta upprätthålla denna respekt.

Minns när vi berättade att för förskolepersonalen att vår dotter hade fått skaftet på en träslev uppstoppad i slidan på förskolan. De svarade att de inte kunde göra något eftersom kompisarna skulle förstå att flickan hade skvallrat. Samma svar fick den förälder vars barn hade blivit utsatt för ett strypgrepp som gjorde det svårt att ropa efter hjälp.

Jag minns också när min dotter älskade att kramas och det skapades en kramlek på skolan. När något barn upplevde denna lek obehaglig förbjöds kramar istället för att de fick lära sig att uttrycka och respektera varandras JA eller NEJ. Kramar är ju mysiga så länge de delas i ömsesidig respekt. Då tänker jag på Stefan Einhorns variant gör mot andra så som de vill att du gör.

Även om att respektera varandras gränser ska börja i familjen är det minst lika viktigt att det fortsätter i förskolan och skolan. Pedagoger, ta barns kroppar och deras gränser på allvar. Sluta tvinga barn att kramas förlåt.

Vi tejpar igen munnen på de som låter för mycket

Undrar vad som skulle hända om en chef började tejpa igen munnen på medarbetare som låter för mycket eller inte lyder chefen?

När detsamma händer inom förskolan läs här utav en utbildad förskollärare försvarar rektorn handlingen med: Om hon hade menat allvar hade hon inte berättat det för föräldrarna. Vänta nu, spelar det någon roll om hon menade allvar eller om hon gjorde det på skoj? För den som blir utsatt för en sådan handling är kränkningen lika stor oavsett syftet.

Förskolläraren kände sig tvungen att genomföra handlingen eftersom hon hade hotat om det. Det är säkert något de har lärt sig på lärarhögskolan att om de hotar om något behöver de genomföra hotet. Men borde de inte ha lärt sig att man inte ska hota med sådant som är kränkande? Borde de inte fått lära sig att man ska behandla andra så som man själv vill bli behandlad?

Genom åren har jag varit med om olika kränkande behandlingar av barn:

*barn ska sitta och skämmas i en soffa när de gjort något dumt.

*barn som inte kommer när man ropar att det är frukost får se på när alla andra äter utan att själv få äta.

*barn som skadat sig får skylla sig själv eftersom hen inte kom när de ropat.

*barn som vid fyra års ålder inte delar ut clementinklyftor rättvist får utskällning inför gruppen och hotas att bli utan glass när alla andra får glass för att få känna hur det känns.

*Personal som sa att de var djävligt less på mitt barn, då treåringen inte städade ordentligt.

*barn får höra att det ska få se i spegeln hur hemsk hen ser ut när hen är ledsen.

Dessa exempel är från 10 år tillbaka i tiden, förutom det sista som var för fyra år sedan. Några av dessa händelser upplevde jag på mitt barns förskola. Krävde genast att mitt barn skulle få byta förskola, placeringsassistenten var förstående då fler hade klagat. Vi fick byta förskola men den personalgrupp som hade agerat fick fortsätta som vanligt trots att de tre påverkade varandra negativt.

För en tid sedan stängde en personal in tre stycken ett-tvååringar i torkskåpet då de inte lydde.

Förskolan ska vara en trygg plats, där utbildad personal möter barn på ett respektfullt sätt. Att en nyutexaminerad förskollärare tejpar igen munnen på barn får mig att bli rädd för framtiden. Vad lär de ut på lärarutbildningen? Är de auktoritära förhållningssättet på väg tillbaka eller har det aldrig lämnat våra förskolor?

Barn har rätt att bli behandlade med värdighet.

Jag tycker varken barn eller vuxna ska få munnen igentejpad.

Inskolningstips

Efter att ha gjort tio olika inskolningar på förskola eller hos dagbarnvårdare har jag tänkt på några saker som haft betydelse för mig och mina barn. Kanske kan även ni ha nytta av mina erfarenheter. Ni är också välkomna att fylla på med era egna erfarenheter så blir det en ännu större erfarenhetsbank. Jag berättar om mina reflektioner som jag gjort så det är inte hämtat från någon forskning.

Jag vill börja med att säga att varje barn är unik och varje föräldra-barnrelation är unik. Se därför mina tips som just tips och inte som om det är något som ”fungerar” på alla barn. Jag har personligen svårt för att höra om sådant som ”fungerar” eftersom jag tycker att det bortser från varje unik individs olikheter.

Du är experten på ditt barn! Du vet vad ditt barn behöver och önskar men ha inte för mycket förutfattad mening om hur det ska bli. Var istället nyfiken på hur just ditt barn agerar och reagerar i denna nya miljö. Jag är den första med att erkänna att det är skillnad att vara hemma och vara på förskola. Ett barn som inte ätit så mycket hemma kan bli en storätare på förskolan. Ett barn som inte sovit på dagarna på ett år kan somna sött när det är sovdags på förskolan. Så se ditt barn med nyfikna ögon.

Träffa personal och ställ frågor när inte ditt barn är med. Allt du oroar dig för och alla funderingar du har ska du känna att du har fått svar på. Prata inte om vilken mat barnet gillar och inte eller vad barnet tycker om för lekar eller inte. Detta kan förändras när de är i förskolan så var nyfiken och öppen för förändring.

Om du har möjlighet så besök gärna verksamheten ett antal gånger innan inskolningen. Det kan vara när de leker ute på gården. Eller gå och lek på gården när förskolan är stängd. Detta behövs oftast inte när de redan har syskon som går på förskolan. Då har de redan fått dessa kravlösa besök redan.

När jag har varit hemma med yngre syskon (som är över ett år) har jag undvikit att gå in i verksamheten med det yngre syskonet eftersom jag då måste ta bort barnet när de kanske kommit igång och lekt. Vilket skapar en tråkig erfarenhet. Utan hämtning och lämning har gjorts utan att den yngre går in på avdelningen. När inskolningen är klar vill säga. Om det går att skola in utan att ha med småsyskon är väl det att föredra. Kanske den andra förälder,  far-eller morföräldrar kan ta hand om syskon eller inskolningen.

Lär dig pedagogernas namn men också några av barnens. Det kan vara värdefullt när ni pratar om förskolan.

Får du möjlighet att skola in det yngre barnet när det äldre barnet fortfarande finns kvar på avdelningen så kan jag verkligen rekommendera det även om det yngre barnet känns litet. Vi skolade in B i maj när han var ett år och fyra månader. Men eftersom G fortfarande gick på avdelningen blev det en positiv erfarenhet. Efter sommarlovet när övriga skolades in var B redan inskolad. Skönt!

Det viktigaste vid inskolning är att jag som vuxen känner mig trygg med personalen och miljön. Jag behöver göra allt jag kan för att känna att det är så. För när jag känner mig trygg, känner sig barnet tryggt. Ställ inte frågor när barnet hör på ifall det är frågor som kan skapa oro. Be att få ringa dem istället eller ställa dem när barnet inte är i närheten. Prata inte illa om förskolan när barnet lyssnar.

Låt barnet sova när det är trött. Att vara på förskolan är ansträngande och gör barn trötta. Det är många intryck och många relationer att hålla reda på. Även om barnet somnar senare på kvällen när det får sova fritt på förskolan skulle jag ändå rekommendera att låta barnet sova. Då orkar det med mer och är pigg vid hämtning. Om barnet inte brukar sova hemma och inte är van att sövas på det sätt som de gör på förskolan rekommenderar jag att föräldern inte är med första gången barnet ska sova. Det blir bara konstigt eftersom barnet inte är van att föräldern agerar så. Då är det bättre att avsluta dagen och låta personalen ta hand om denna ritual när det är dags.

När du följer med barnet till förskolan träna på att vara en fluga på väggen. Det vill säga följ barnet och observera men agera så lite som möjligt. Bli inte lektanten som alla barn vill leka med för då är det fler än det egna barnet som sörjer när du går. Ditt barn blir också van vid att du är en del av verksamheten vilket snarare gör det svårare än enklare när du sedan ska sluta stanna.

Om barnet inte verkar ta eget initiativ till att leka kan du såklart vara med i leken tills det känns naturligt att dra dig tillbaka. Jag har haft turen på senaste inskolningarna att en pedagog är med mig och barnet inne när de andra barnen är ute. Då blir det naturligt att vi alla tre deltar i leken. Det visar att förälder, pedagogen och barnet har något gemensamt. (Detta stycke är tillagt 150913)

Var den trygga hamnen som barnet kan komma till och känna trygghet hos men gör det hela så odramatiskt som möjligt. Låt barnet komma till dig och samla energi. Sedan kommer barnet att söka sig själv bort från dig för att upptäcka barnen och leksakerna. Följ inte alltid efter utan låt barnet göra små upptäcktsfärder. Själv valde jag att läsa en bok och sitta på en soffa. När barnet kom fick den gärna sitta bredvid mig men jag fortsatte läsa. (Kan säga att det här inte var det enklaste med det barn som jag fortfarande ammade när han var två och ett halvt. Men jag valde att inte amma honom på förskolan. Vilket han accepterade väldigt snabbt.) När jag fortsätter läsa är jag rätt så tråkig och barnet välja att leka med de andra barnen istället.

Ett av mina barn har haft speciellt svårt att bli lämnad så även om hon var fem när hon skulle inskolas på sin andra förskola valde jag att låta det ta tid. Eftersom jag studerade vid tillfället valde jag att sitta och läsa i soffan i hallen i flera timmar varje dag. Det gjorde att hon kände sig lugn nog att knyta kontakter och komma in i verksamheten. Ska väl erkänna att all personal inte höll med mig om att det här var någon bra idé men det brydde jag mig inte om. Igen så var jag bara en mamma som läste en bok så jag var inte del i verksamheten.

Skapa inte vanor som ni inte kan hålla. Om barnet inte får ta med sig leksaker till förskolan, börja då inte göra det ens vid inskolning.

När du är med på förskolan observera vad barnet tycker är roligt att leka med. Du kan sedan prata om detta när ni är på väg in i förskolan. Tex kan du visa mig en av dina favoritbilar? Här kommer ett av mina undantag: Om det är svårt att lämna kan det finnas en idé i att följa med in och se att barnet kommer igång med leken. Tex följa med och se när de kör bilarna på bilarmattan.

När det är dags att lämna barnet så tycker jag det är väldigt viktigt att det är vi som lämnar över vårt barn till personalen. Personalen ska aldrig behöva vara den elaka som tar barnet ifrån oss.

Jag har upplevt att det är positivt att lämna barnet precis innan frukost. Då kan barnet följa med och hämta matvagnen och det blir en rutin som barnet gillar. Jag har också valt att bära barnet när vi väl kommer fram till förskolan. Då de gått själv har det hänt att de stannar till och tänker och inte vill gå vidare.

Skapa en avlämningsritual som ni kan hålla och gör den varje gång. Gör barnet delaktig i att komma fram till ritualen. Tex vilket fönster vill du vinka i?

Räkna med att barnet blir ledsen vilket inte är så konstigt om vi tänker efter. Här har jag skrivit mer om att lämna gråtande barn på förskolan. Det absolut viktigaste tycker jag är att barnet är trygg med personalen så att det har någon famn att gråta ut hos. Bäst är naturligtvis om vi förmedlar till personalen att det är ok att vårt barn är ledsen och att vi inte vill att de ska lägga energi på att göra dem glada utan att vi uppskattar om de finns där med vårt barn i alla känslor. Att alla känslor är tillåtna.

Jag har upplevt det positivt att inte ha för långa dagar de första månaderna och att försöka ha så liknande dagar som möjligt. Efter lång ledighet pga av t ex semester brukar jag börja med en kortvecka. Att barnet är där torsdag och fredag för att veckan efter vara hela veckan.

När du väl ska lämna barnet tror jag det är viktigt att barnet känner att vi tar ansvar och faktiskt väljer att göra det vi gör. Att vi säger: Jag vill gå till jobbet nu istället för jag ”måste” gå till jobbet. När vi använder måste kan barnet se det som sin uppgift att se till att vi slipper gå till jobbet. Varför ska vi gå till jobbet när vi pratar så gott om förskolan och allt roligt som man kan göra där? Stanna här mamma/pappa istället för att åka till det hemska jobbet. Om du inte vill till jobbet kanske du kan säga att du vill komma i tid. Det är viktigt att vi är ärliga. Om vi vill kan vi naturligtvis berätta varför vi vill till arbetet. Oavsett om vi har ett roligt arbete eller om vi bara går dit för att få en lön i slutet av månaden. För endel är det viktigt att motivera att det är för att vi ska ha pengar till att köpa mat och så vidare. Berätta i så fall att det är därför om det känns bättre.

Får barnet utbrott när du hämtar det? Det kan vara så att barnet samlat ihop en hel massa upplevelser och känslor under dagen. När du som är barnets trygghet kommer släpper det ut allt. Det är inget ovanligt. Det är otroligt viktigt att barn inte är trötta eller hungriga. Se till att de får sova på dagarna om de är trötta vid hämtning eller se till att alltid ha frukt eller en smörgås med vid hämtning. Har skrivit lite mer om skrik vid hämtning på förskolan.

Räkna inte med att kunna jobba heltid på ett par månader. Inskolningen kan ta olika lång tid och barn har benägenhet att bli sjuk rätt mycket i början. Efter lång sjukdomstid kan det behövas en ny inskolning.

Mitt bästa tips är att föra en dialog med personalen. Fråga dem vad de tycker och berätta vad du tycker. Känn att ni gemensamt kommer fram till något som passar barnet, dig och personalen.

Jag är övertygad om att alla barn är olika och därför behöver olika inskolningar men också olika barnomsorgsformer. Endel barn passar alldeles utmärkt på förskolan medan andra faktiskt mår bättre hos en dagbarnvårdare.

Förbered ditt barn på det som komma ska genom att besöka öppna förskolor. Att träffa andra barn och vuxna är nyttigt som förberedelse. Tänk på att låta barnet erfara olika situationer utan att för snabbt lägga dig i. På förskolan kommer inte en vuxen hänga efter barnet och rädda det vid varje obehaglig situation. Tro på barnets förmåga att klara av olika situationer. Ju mer de får träna desto lättare klarar de av förskolans värld.

En av föräldrarna kan ha lättare för att lämna barnet. Välj då gärna den som inskolningsförälder. Barn känner våra känslor och om vi tycker det är svårt att lämna kommer de tycka det är svårt att bli lämnade.

Jag vill verkligen rekommendera föräldrar att läsa ”Våga vara” av Jana Söderberg. Hon är tydlig med att det är OK att stanna med barnet och bekräfta dess känslor vid lämning. Jag vill också rekommendera alla att läsa Petras inlägg: Älskade barn, gråt inte.

PS! Kom ihåg att alltid göra barnet uppmärksam på när ni väl går även om barnet ser ut att leka och ni gärna vill smita iväg för att inte starta igång den eventuella gråten. Barnet förtjänar att få veta när ni väljer att avvika. Det handlar om förtroende och tillit.

Att säga ”hej då” kan för en del barn vara svårt då det känns som ett definitivt avsked. Kanske kan då fokus istället vara på när vi träffas igen. Det brukar ganska många barn uppskatta eftersom det i större utsträckning skapar en tanke om att knyta an igen. Vad ska vi göra när vi ses igen? När ses vi igen?

Jag har börjat fundera på om puss och kram gör det lättare eller svårare att skiljas åt. Det är säkert olika beroende på barn och föräldrar. (Tillagt 150913)

Ni som själva har varit med om inskolning. Har ni några tips ni vill dela med er av?

Vill ni inspireras i ert föräldraskap får ni gärna följa mig på Facebook.com/familjecoachen

PS! Jag kommer att föreläsa den 6 december 2017 i Stockholm. Läs mer här.