Zlatan spelar seniorfotboll – inte barnfotboll!

Jag känner mig lite orolig som fotbollsförälder när jag hör vuxna agera som om de var tränare för seniorer när det faktiskt är barn de är ledare för.

Innan jag skriver mer om detta vill jag berätta att jag har haft förmånen att följa många lag både som förälder och ledare. Jag gillar barnidrott och tycker att det bidrar till mycket glädje och gemenskap.

Under sommaren har jag varit på en del cuper och på vissa ställen har publik till en match stått på samma ställe som ledarna och spelarna till en annan match. Det har gjort att jag fått höra en del saker som oroar mig som förälder.

Vid halvlek brukar lagen byta sida och det brukar ibland innebära att även de ledare och spelare som står på sidan byter sida. Det här brukar vanligtvis inte ställa till några problem men nu har jag vid två tillfällen hört ledare som vägrar byta sida med motiveringen: ”Har du någonsin sett Zlatan byta sida?”

Jag skulle vilja skrika ut: Hallå, jämför inte äpplen med päron! Det här är barnfotboll! De har flygande byten. Ledarna kanske vill stå så att de kan kommunicera med målvakten och ha bytena i försvarszonen. JÄMFÖR INTE BARNFOTBOLL MED SENIORFOTBOLL!

Barn är barn och vuxna är vuxna.

Det jag nu känner att jag vill skriva om är vuxna som ställer orimliga krav på sina spelare och är tydligt besvikna när de inte lyckas leva upp till dessa krav. Värst är när man pekar ut några enskilda spelare som ska göra det största jobbet. Om du bara … så kommer vi vinna. Jag upplever att alldeles för många vuxna tar spelet på alldeles för stort allvar och tar ut sin frustration på sina spelare eller domarna. Ibland hör man spelare skylla på varandra när något inte blir som de hade tänkt sig. Jag kan tänka mig att de känner att om de är någon annans fel, så var det i alla fall inte deras. Oftast kommer detta synsätt från oss vuxna. Vi söker felen hos andra och vill inte ta ansvar.

Det är ju trots allt så att ledarnas förhållningssätt kommer att ha betydelse för barnens kort-och långsiktiga upplevelse av idrott. När det viktigaste blir att hitta vems fel det är, missar man att stötta och uppmuntra varandra och fokusera på att ha roligt. När spelarna är rädda för att göra misstag, blir det lätt att rädslan tar överhand och man blir paralyserad när man får bollen. Samma paralysering upplever jag när vissa spelare får betalt om de gör mål. När barnet tänker på belöningen eller känner rädsla för att misslyckas blir det otroligt svårt för barnet att hantera den uppgift det ställs inför. Tänk om vi kunde låta barn spela fotboll, utan en massa press på prestation. Tänk om vi vuxna kunde ta ansvar och berätta när vi själva gjort fel och ta ansvar för konsekvenserna. Tänk om vi vuxna kunde vara öppna för att vi ständigt lär oss nya saker och att ”misstag” är en del av lärandet.

Bild1Tänk om alla ledare och föräldrar för den delen kunde inse att det är barn och inte seniorspelare som de är ledare och föräldrar till.

PS! Det är lätt att stå på sidan som ledare och förälder och tro att man är  Zlatan. Svårare att faktiskt vara barn och utifrån sin förmåga spela seniorfotboll.

Tips till er som tränar barn i fotboll

En positiv upplevelse från barnfotboll

 

 

Annonser

Vilka värderingar förmedlar barnböcker?

Jag har alltid varit en person som gillar att ifrågasätta, reflektera och diskutera olika saker. Den senaste tiden har jag reflekterat över vilka budskap en del böcker förmedlar och hur viktigt det är att jag tillsammans med barnet diskuterar innehållet och vuxnas beteenden. Jag kan börja med boken ”Spinkis och Katta”. Spinkis har fått sitt smeknamn av en vuxen som tyckte att han var för smal. Han gillar inte namnet men verkar ha fått acceptera det. Vill vi att barn ska få smeknamn som beskriver deras yttre och som de själva inte vill ha?

I Ovänner i samma lag skäller tränaren Blixten: ”Ni spelar som en påse nötter. Ni samarbetar inte och har ingen moral. Skärp er! Annars får ni sitta på bänken båda två.”

I Kasper gör mål ska Kasper spela sin första match. Vid ett tillfälle ropar tränaren Peter ”Stoppa honom Kasper! Sover du?”

Är det sådant här som vi vill att tränare ska säga till våra barn?

bildbockerI Kasper spelar i skollaget blir det vid ett tillfälle en frispark. En spelare, Marcus tänker lägga den men då sätter Kim foten på bollen och säger: ”Kasper ska skjuta. Han skjuter bättre än du!” Kanske något som ett barn skulle kunna säga men då säger tränaren Lasse: ”Bort från bollen, Marcus! Låt Kasper skjuta.” Inför sista matchen säger tränaren Lasse: ”Hör på nu! Om vi vinner den här matchen blir vi stans bästa lag. Men om vi ska vinna måste ni samarbeta. Du också Marcus. Det lönar sig inte att vara sur.” Ska tränare peka ut enskilda barn och framförallt förstår inte tränaren att Marcus blev ledsen när han inte fick slå frisparken och blev utpekad som sämre än Kasper?

I Kasper på fotbollslägret berömmer tränaren Peter om och om igen Kasper för hans mål. När barnen inte är tysta och sover kommer tränaren in och skriker åt dem. Är det så man som tränare skapar trygghet?

Jag tänker att det skulle behövas lite mer diskussion kring hur vi vuxna pratar med barn. Oavsett om det är i idrottsrörelsen eller i böcker.

Vilka skulle du vilja duscha med?

Jag vill att du föreställer dig ett omklädningsrum med människor som du inte känner dig helt trygg med. Människor som har kritiserat ditt utseende och fått dig att känna dig obekväm. Du börjar klä av dig när du uppmärksammar hur flera tittar på dig. De granskar dig uppifrån och ner. Det känns som om de väntar på att du ska få av dig alla kläder och stå naken i all din sårbarhet. Du lägger dina kläder i en hög och funderar på om kläderna kommer att få vara ifred medan du duschar. Kommer de att vara torra när du kommer tillbaka? Kommer mobilen som ligger i väskan få ligga kvar där? Du lindar in dig i en handduk i ett försök att skyla dig. Du går in i duschrummet och funderar på hur du ska lyckas duscha utan att alla ser dig naken. Finns det plats för dig i duschen eller står alla kvar vid sina duschar för att du ska bli sen och riskera att även nästa grupp kommer att hinna se dig naken. Puh! Det fanns en ledig dusch. Du hänger upp handduken och hoppas att den kommer att hänga kvar där när du är klar. Det smutsiga golvet får dig att känna dig oren även när du har duschat klart. Oron över vad som kan ha hänt när du lämnade dina kläder obevakade gör sig påmind. Kommer någon att hinna se din nakna kropp innan du når fram till handduken? Hänger den kvar eller är det någon som gjort sig lustig på din bekostnad och tagit den från kroken? Kommer någon ge dig ett rapp från en ihoprullad handduk när du passerar?

 

Bild1Skulle vi vuxna vilja klä av oss nakna och duscha med människor som vi inte känner oss trygga med eller i utrymmen som inte är rena?

Barn gör detta flera gånger i veckan samtidigt som vi försöker förmedla till dem att de har rätten att bestämma över sin egen kropp.

Det är tur att barn är kreativa och kan hitta vägar att lura oss vuxna. Blöta upp håret i handfatet är ett sätt.

På föräldramöten kan vi komma överens om att alla barn ska duscha eller fundera över varför inte alla barn väljer att duscha och hitta en lösning. Ingen ska behöva klä av sig naken inför människor som de inte är trygga med.

Läs gärna Christer Olssons artikel Lämna inte elever ensamma i omklädningsrummet.

 

 

Behöver fyraåringar dyra aktiviteter?

Jag minns hur jag reagerade förra året när det kom reklam om aktiviteter för vår då fyraåring och året innan vår då treåring och i år kom dessa igen. Det är organiserade aktiviteter där de ska få testa alla möjliga sporter och det till ett ganska högt pris.

Bild1Just att det är ett ganska högt pris tror jag ökar risken att vi som föräldrar försöker fortsätta få våra barn att delta trots att de kanske inte vill. Följden blir att de får en negativ upplevelse av sådana aktiviteter och det kanske kommer att göra att de inte tar mod till sig att testa igen i framtiden.

Jag minns att jag för några år sedan kontaktades av en förälder som var orolig att dennes barn skulle missa något om det inte deltog. Mitt tips då var att testa olika bollsporter tillsammans med barnet på ett lekfullt sätt på en gräsmatta. Ta gärna med några kompisar och skapa positiva band till både det egna barnet och dess vänner. Det berikar er alla. Om barnet tycker om de olika sporterna kanske det själv visar vilja att delta i mer organiserad aktivitet och då är det dags.

Jag minns också att jag diskuterat med en pappa som hade sina barn i karate. Han var fast övertygad om att de skulle uppnå svart bälte innan de fick sluta. Det skulle lära dem att om man valt en aktivitet så fortsätter man. Vilka konsekvenser får detta tänk?

Det är klart att barn har behov av rörelse, utveckling, samhörighet och så vidare. Det går att tillgodose utan att det behöver kosta mer än inköp av några olika bollar och tid tillsammans. Den tiden tillsammans kommer att vara guld värd för er relation. Förutsatt att du kan hålla dig från att ställa allt för höga krav på ditt barns förmåga. Övning ger färdighet men allt för mycket kritik kan sänka den mest entusiastiska.

Nä, fyraåringar behöver inte dyra aktiviteter för att utvecklas, ta chansen att skutta omkring och spela bollsporter tillsammans med era barn istället för att falla i fällan att barnen behöver dyra aktiviteter. Låt deras egen vilja och lust styra aktiviteterna, då blir det så mycket roligare.

Minns nu att det finns ett bra inlägg skrivet av Petra Krantz Lindgren som du kan finna här. Det handlar om de två vågskålarna vi kan väga mot varandra när det handlar om att få barn att fortsätta med en aktivitet det har påbörjat.

Om mitt inlägg bidrar till dig får du gärna dela det vidare.

 

 

Sommarmorgon

BildfotbolltillsammansDe vakna barnen jublar när Peter föreslår en morgonmatch innan förskola och arbete. Solen skiner, fåglarna kvittrar och det doftar sommar. Äntligen! De stora barnens första sommarlovsdag kunde inte ha startat bättre. Efter avslutad match körde Peter B till förskolan innan han åkte vidare till arbetet. Själv har jag fullt upp med att skriva idag då boken fortfarande saknar väsentliga delar och behöver struktureras om lite. Det synopsis som jag så stolt skrev om i förra veckan har nu gåtts igenom ett antal gånger och jag har fått känna mig lite skamsen för att jag skickat iväg ett så bristfälligt synopsis till en av mina inspirationskällor. Jag hoppas att jag hann stoppa det hela innan han hann lägga allt för mycket tid på det. Jag tar ett djupt andetag och känner att jag ska vila i att jag vågade hoppa och att jag överlevde. Det blev inte ett klockrent hopp men fallskärmen hann ändå lösa ut och göra nedslaget lite mindre våldsamt. Jag överlevde även detta misstag. Jag kan ge mig själv lite självmedkänsla och därmed möta skammen med empati. Jag är en människa och människor gör misstag. Jag är inte ensam. De känslor som uppkommer kan jag omfamna och jag har helt klart med mig en lärdom inför framtiden.

Jag är trots allt stolt över mitt mod, mitt mod att vara sårbar. Att ha modet att visa något som jag har skapat och bryr mig om. Jag minns tillbaka på mötet med den så kallade ”varumärkesexperten”. Han som skulle hjälpa mig med mitt varumärke för över fem år sedan. Jag presenterade mitt varumärke under tio minuter och när de var slut sa han att han inte minns något av det jag sagt. Han var tydlig med att jag inte fick använda mig av ord som inre motivation, inre ledarskap och energikälla. Han som tyckte att min affärsidé till företag skulle vara att jag skapade självständiga barn. Jag försökte sätta mig in i en företagsledares tankar och kunde inte riktigt se den solklara kopplingen för att hen skulle köpa in mina tjänster till sina medarbetare. När han sedan föreslog att jag skulle bli känd för annorlunda saker genom att klä ut mig till kyckling och gå runt på stan samt låta mina deltagare sitta på dynor på golvet då var måttet rågat.

Jag fick med mig några viktiga lärdomar från detta möte. Det ena är att det är viktigt att skilja på något jag har skapat och mitt egenvärde. Det andra är att en person oavsett expertis inte har äganderätten att värdera varken mitt varumärke eller mitt egenvärde. Jag vill inte att mitt varumärke sammankopplas med utklädd kyckling eller obekväma sittplatser. Jag är stolt över mitt varumärke och vad det associeras till. Jag vill kunna vara stolt över både det jag gör och står för men också de samarbetspartners jag väljer. Allas lika värde och barnperspektivet ska alltid vara i fokus.

Tänk vad mycket som kan rymmas i en sommarmorgon 😉 Jag vill med detta inlägg önskar er alla en fantastisk sommar med mycket lek och bus. I leken knyter vi fantastiska band med våra barn. Hitta en lek som ni alla trivs med och gör det så ofta ni bara hinner. Jag kommer fortsätta skriva inlägg även under sommaren så jag hoppas vi ses igen.

Kram till er som vill ha en kram.

Att få nitton nioåringar att sova

Det är stort att åka på en tredagars cup när man är nio år. Att spela match har många gjort tidigare men att sova borta och tillsammans med arton andra barn är första gången för de flesta. Att inte ha mamma eller pappa på plats försvårar naturligtvis ytterligare. Redan här vill jag hylla föräldrarna som gav oss (barn och ”ledare”) förtroendet att fixa detta. Det var inga föräldrar som ringde och kontrollerade eller kom förbi utan de väntade tålmodigt på att vi skulle höra av oss vid behov.

Då många barn är vana med fredagsmys valde vi att se på film tillsammans medan de fick en liten påse popcorn och en mugg med saft. Vi åt kvällsfika vid åtta och vid nio låg var och en på sin plats. Peter satte sig och masserade fötterna på den som han trodde skulle få svårast att slappna av medan jag började läsa en bok i skenet av mobiltelefonens lampa. Några somnade medan jag läste och några somnade när jag berättade en avslappningsberättelse. Vi spelade lite musik men stängde sedan av för att se om tystnad vad de som behövdes för de sista som var vakna. Några ledare satte sig på strategiska platser i rummet och slutligen somnade alla.

Jag tror att vi alla känner igen att när vi måste sova då är det allra svårast att somna. Vi ligger och irriterar oss över att vi inte lyckas somna och så är den onda cirkeln igång. Av den anledningen sa jag till killarna att de inte måste sova utan att det enda jag ville att de skulle göra var att låta kroppen få vila. Någon undrade om det var ok att vara vaken hela natten och jag sa Ja, så länge du låter kroppen vila.

Jag tror att utan krav på att sova är det enklare att somna.

De sista två barnen somnade inte förrän klockan var tolv men de flesta av barnen somnade innan tio. (Det ena barnet hade inte varit i skolan på förmiddagen utan sovit till nio.)

Nästa kväll frågade något barn om jag skulle läsa ur boken och någon annan frågade om jag skulle berätta avslappningsberättelsen. Jag berättade att jag skulle börja med att läsa, sedan avslappning och sedan fortsätta läsa. Ett av barnen som somnat sist kvällen innan ville varken höra det ena eller andra men jag sa att det var helt ok och gav honom förslag på hur han kunde slippa. När möjligheten fanns att inte behöva höra valde han att lyssna ändå och han somnade först.

Den andra kvällen somnade alla väldigt snabbt och i slutet tror jag att det mest var jag som var intresserad över hur boken slutade.

Tips till mig själv till nästa gång är att läsa igenom boken som jag väljer som högläsningsbok. Jag hade tur att ingen började tänka på döden när jag andra kvällen läste och det plötsligt var en person som blev förgiftad och dog. Tur att jag valde att gå över till avslappningsberättelsen medan Peter förstod att när jag gav honom boken var hans uppdrag att hitta ett kapitel med mer hockey och mindre mord.

Jag önskar att jag hade berättat för killarna att jag under skolåren avskydde att läsa högt eftersom jag rätt ofta läste fel. Fortfarande läser jag fel men har insett att det inte är så farligt. Det går att ta omtag och det gör inte så mycket om några ord inte uttalas rätt och så vidare. När vi utmanar oss själva blir det lättare och lättare.

Underbart lag

Jag gillar ju att läsa och tänka på ledarskap och när jag möter ledare som har många av de styrkor som skapar en bra grupp då jublar jag inombords. När dessa ledare leder mitt barns lag då jublar jag högre än högst! Yipppppppppppi!

bildfotbollkompassVårt barn spelar i ett lag där ledarna har under några år haft fokus på teknik och även lyckats bygga upp en fantastisk laganda där samspel är en viktig pusselbit. De har stått fast vid sin tro på att bygga laget från grunden och satsa på viktiga grunder istället för många mål i matcherna. De har tålmodigt låtit killarna starta spelet från egen planhalva även när motståndarlaget satsat på ”långa bollar på Bengt”. Men också tillåtit att målvakten fått sparka ut bollen långt när egna backar varit bevakade av motståndare. Men de uppmuntrar fortfarande spel med start på egen planhalva.

Lagandan som de lyckats skapa gör att spelarna hejar på varandra och ger varandra spontana positiva kommentarer. Jag som får kalla kårar av att barn skyller misstag på varandra och då framförallt på den målvakt som just släppt in ett mål. Har inte känt några kalla kårar ännu, trots att vårt barn stått i mål rätt ofta. Ledarna, som jag tror är rätt tävlingsinriktade egentligen, har ändå valt att inte lägga så mycket fokus på resultatet utan tränat på olika saker som de sedan testar på match. Deras tålamod har verkligen gett utdelning. Spelarna vågar utmana sig själva och dribbla men även passa bollen vidare till en kamrat med bättre läge.

Det spel som de visade upp idag när vi var på cup imponerar på en ”gammal” fotbollstränare. Tänk att dessa åtta-nioåringar kan ha ett sådant samspel. De tar ansvar och framförallt så spelar de generellt ett väldigt rent spel. Det är en fröjd att se dem. Det är också en fröjd att stå tillsammans med laget föräldrar. Det som ropas är positiva saker och det hejas.

Varför skriver jag detta inlägg? Jo, därför att vissa ledare imponerar på mig. Att vara en ledare i medgång är oftast inga problem men att vara en ledare i motgång är en konst. Dessa ledare kan den konsten. De kan tillsammans hantera de mest frustrerande situationer och skapar därmed ett lugn hos spelarna. Ett exempel från  idag när de spelade cup. Det blev förlängning i semifinalen och spel tre mot tre utan målvakt. Även det blev oavgjort så då blev det golden goal. Laget fick in ett mål och alla jublade och så även vi föräldrar. Sekunderna efter berättar domaren att målet inte gällde då det sköts in strax före halva planen. Spelarna ställer upp igen och nu lyckas motståndarna göra mål. De blir naturligtvis förtvivlade och ledsna och känner sig orättvist behandlade då de inte visste att de inte fick skjuta från sin planhalva. Tränarna tar på sig ansvaret för att de inte visste denna regel och därmed inte hade förmedlat till spelarna. Även om spelarna var ledsna och besvikna så kändes det så bra att ha ledare som kan hålla sig lugna och trygga. De visade på ett fantastiskt ledarskap som behövs när man vinner men ännu mer när man förlorar.

Vi föräldrar valde att applådera lite extra när spelarna kom efter att ha tackat motståndarna och pratat med ledarna.

Jag tror alla föräldrar var ordentligt stolta över både barnens insats men också ledarnas trygga ledarskap.

Att vara förälder innebär att ge barn möjlighet att utveckla en egen inre kompass och sådana här erfarenheter tror jag bidrar till detta. Jag är tacksam över att mitt barn har förmånen att spela i detta lag.