Du fattar ju ingenting!!! Snart i Linköping

En frustrerad tonåring kommer hem och hinner knappt innanför dörren. Förälderns och tonåringens tankar syns inom parenteserna.

Tonåringen: Jag hatar skolan.

Förälder: Hatar är ett starkt ord. Man använder inte det i onödan. (Detta är inte ett sådant nödvändigt tillfälle. Dina känslor är överdrivna)

T: Ja, men det är så jag känner och jag kommer aldrig gå dit igen. (Om hon bara visste vad som händer i skolan, varför vill hon inte veta? Varför är mina känslor inte viktiga?)

F: Fast du vet ju att man måste gå i skolan. Det är skolplikt i Sverige och om du inte går till skolan kan vi bli anmälda. (Vad ska folk säga om mitt barn inte går i skolan? De kommer lägga skulden på mig. Att jag har misslyckats som förälder. Klart att mitt barn ska gå i skolan. Det är ju lag på det.)

T: Men jag vill inte dit. Min lärare är en idiot. (Kanske förstår hon om jag berättar vem som är orsaken till att jag inte vill till skolan.)

F: I vår familj kallar vi ingen för idiot. (Det är ju fult att kalla andra människor för idioter. Det säger mer om den som säger det än om den som man svartmålar. Mitt barn ska verkligen inte använda sådana ord för vad säger det om mig som har uppfostrat hen.)

T: Men han ger oss läxor hela tiden och verkar fullständigt skita i att vi har annat för oss än att gå i skolan. (Jag vet att mamma inte gillar läxor så kanske väljer hon att lyssna om jag tar upp just läxorna även om det inte är det som är största problemet.)

F: Men snälla x, du måste ju förstå att han inte kan hålla koll på alla elevers fritidsaktiviteter. (Egentligen håller jag med om att det inte borde finnas läxor men jag måste ju försvara den stackars läraren. De har ju det nog jobbigt inom skolvärlden med alla Björklunds märkliga förslag. Det är inte lätt att vara lärare idag.)

T: Men när ni vuxna slutar jobbet då behöver ju inte ni ta med er jobbet hem. Det är orättvist. (Nä, det är nog ingen idé. Hon vill nog inte veta)

F: Sant, men livet är faktiskt inte rättvist. Jag tycker du ska vara tacksam att du har det så bra som du har det. Tänk på barnen i Afrika (De förstår verkligen inte hur bra det har det och det är verkligen inte lätt att vara arbetare heller för den delen.)

Bild1Tänk vad mycket fokus man kan lägga på att uppfostra men också på att tänka på vad alla andra kommer att säga. När det gäller relationen till våra tonåringar som i första hand borde vara i fokus så kan vi ju fundera på vad som händer om vi möter dem med uppfostran istället för att faktiskt lyssna. Jag tror att vi bygger en mur mellan oss som hindrar kommunikation och gör att tonåringarna väljer att hålla inne med starka upplevelser och känslor och en dag då exploderar dem som Zandra Lundberg beskriver i Aftonbladet. Det kan också bli så att tonåringen för att bli lyssnad på tar till ännu hårdare ord för att nå fram.

T: Jag hatar dig. Du är världens sämsta mamma/pappa.

Jag tror att vi väljer att öppna oss för de människor som vi känner oss trygga med. Att då bli mött på ett sätt som gör att vi inte känner oss lyssnade på sårar oss. När vi blir sårade är det allt för vanligt att vi hämnas genom att såra tillbaka. Det är då vi kallar varandra för saker som vi egentligen inte vill säga. Alternativet till att hämnas är att antingen försöka förstå den andra personen genom empati eller vara ärlig och berätta vad jag själv upplever utan att använda skuld, skam eller rädsla. Det senare handlar om att berätta vad jag själv observerar, känner, behöver och önskar. Vart min gräns går helt enkelt. I många fall är det allra bäst att först försöka förstå för att sedan berätta vad jag själv upplever.

Jag tror att det är viktigt att tänka på några saker:

För det första tror jag att det är viktigt att förstå att tonåringar är väldigt styrda av sina känslor. Deras konsekvenstänkande är inte fullt så utvecklat ännu. Hormonerna spelar dem ett spratt och de glömmer bort sådant som var självklara att de kom ihåg tidigare. Det är också viktigt att vi väljer att våga se alla de känslor som väller upp för dem. Det är genom att se och sätta ord på känslorna som de kan hantera dem bättre och bättre.

För det andra tror jag att tonåringar precis som förskolebarn kan anstränga sig för att hålla inne en hel del känslor när de är i skolan och sedan när de möter sina föräldrar då kommer alla känslorna på en och samma gång. Det är som om allt brister. Jag tror det är viktigt att tonåringar har någon som lyssnar på dem. Jag minns starkt en undersökning som gjordes i skolan där det kom fram att fjortonåringarna mådde dåligt men framförallt så hade de ingen att gå till och prata med. Var stolt att de är trygg med dig och det är därför du får veta sanningen.

För det tredje tycker jag att vi ska tänka på att det finns andra tillfällen att prata med våra tonåringar om vad som är rätt och fel än när de är upprörda. Många reagerar när jag säger att vi inte ska haka upp oss på tonåringens ordval. Jag är helt övertygad om att det är bättre att samtala om ordval och liknande när tonåringen inte är i affekt. De behöver oss som lyssnare och inte som uppfostrar när de upplever kaos. På det sättet underhåller vi den viktiga relationen som både vi och tonåringarna berikas av. Betyder det att vi ska acceptera att de kallar oss för namn vi aldrig skulle tillåta från någon annan? Jag tror att de använder sårande ord när de själva har blivit sårade. Antingen av oss eller av någon annan. När de inte är i affekt kan vi prata om hur dessa ord påverkar oss. Min erfarenhet är att ju mer vi väljer att lyssna desto mindre kommer de att använda sårande ord.

För det fjärde önskar jag att vi valde att lyssna eftersom det är genom vårt lyssnande som vi kan få reda på vad som ligger bakom de kraftfulla orden. Vilka behov är det som tonåringen försöker värna om? Vilka känslor är det som dessa otillfredsställda behov väcker? Genom att sätta ord på dessa känner sig tonåringen sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar. Vilket leder oss till det femte.

För det femte så tror jag att när tonåringen känner sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar så öppnas möjligheten att tillsammans med en vägledande förälder hitta en lämplig lösning. Jag brukar tänka på alla deras idéer till lösningar som grenar på ett träd. Låt dem fritt få komma med många förslag för att sedan välja en som passar. Vi kan hjälpa dem med konsekvenstänkandet genom att säga: Vad tror du händer om du gör så? För att öka antalet lösningar kan vi säga: Finns det något mer du kan göra?

Skapa en miljö byggd på tillit och förtroende. Det kommer att berika både din tonårings liv men också ditt eget.

Vilka behov och känslor tror du döljer sig bakom tonåringens ord?

……………………..

Föreläsningen ”Du fattar ju ingenting – att vara tonårsförälder är inte alltid så lätt” kommer till Linköping den 12 april. Biljetter går att köpa här.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s