Hur högt orkar vi klättra idag?

Att förändras som människa handlar så otroligt mycket om mod. Modet att vara sårbar. Modet att öppna våra hjärtan och ta in det som bjuds. Ibland känns livet tungt och det gäller att hitta sitt eget sätt att möta motgångarna på så att utmaningarna blir till nya möjligheter. Om vi dessutom väljer att dela med oss av våra strategier berikar vi både oss själv men också alla vi väljer att dela dem med. Jag är tacksam över att ha fått lära känna Marlene och att numera få följa hennes resa som förälder till ett barn med autism. Idag väljer jag därför att för första gången ha en gästbloggar. Det är stort med tanke på att jag startade blogga 2002. Men det här är tankar som jag gärna vill fler ska ta del av. Läs och reflektera och ta med dig guldkorn. Vill du ha fler guldkorn så följ Marlenes blogg: http://blandapplenochtulpaner.bloggo.nu. Här kommer Marlenes gästinlägg.

Jag vill dela med mig av något som jag och min man brukar försöka påminna oss om. Ibland känns det riktigt tungt att ha ett barn med funktionshinder. Man åker berg och dalbanor i sina egna känslor och barnets förmågor kan också variera mycket över tid.

Det som fungerade bra ena dagen fungerar ibland… Ganska ofta förresten… Inte nästa dag. Både barnet och föräldrarna kan bli hjärntrötta.

Så vi har ett motto:

”När det känns tungt… Ta de lågt hängande frukterna på äppelträdet. Klättra högre kan du göra när du hittat en stege”.

bildäpplenIbland orkar vi hämta en stege och klättra lite högre, men vi ser till att vi står stadigt. Är vi ute och klättrar och försöker ta oss högst upp utan stegen så riskerar vi att tappa balansen och falla och inte nå till de äpplen vi ville nå. Vi kanske skadar oss i fallet och blir rädda för att försöka igen. Det kan ta lång tid innan vi vågar. De dagar vi känner oss ostadiga på benen kan det vara bättre att inte klättra alls. Ta de äpplen som är lätta att nå från det ställe där du står. Rätt vad det är faller det ner äpplen ändå och då är du där och fångar upp dem. Sitt där under trädet och bara var en stund. Njut av ditt äpple och känn gräset mellan tårna. Var här och nu. Samla ork till imorgon. Då kan du ta stegen, ställa den stadigt och klättra lite högre.

Gör alltså det som känns lätt och vilsamt för dig och för barnet. Det viktiga är att ni umgås tillsammans. Då tränar ni kommunikation automatiskt.

Ett äpple för mamma, ett äpple för lillebror

Klockan är 18: Plockar undan efter middagen och sätter på diskmaskinen. Just nu skulle jag helst bara vilja sjunka ner i soffan och vara ifred.

Tittar på sonen som sitter i köket och ser en film på iPad. Han nynnar med i signaturmelodin. Det är ”Katten och datormusen” han valt att se. Inte direkt vad jag skulle ha valt ur pedagogisk synpunkt.

Han ser trött ut. Och jag är trött….

Jag tänker på mitt motto med lågt hängande äpplen.

Orkar vi ens plocka äpplen idag?

Vad orkar vi? Vad behöver vi?

Jag känner att jag behöver ligga ner. Jag känner att jag längtar efter min mysiga grabb. Kanske vi åtminstone kan titta på iPaden tillsammans?

”Kom gubben, så går vi till sängen” säger jag och tar med mig iPaden i ena handen och min grabb i den andra.

I sängen leker vi Prästens lilla kråka. Jag ligger och han sitter på min mage. Han skrattar och hoppar och möter förväntansfullt mina ögon.

”Å än slank han diiiiit” han lutar sig och försöker sjunga ”diiiiit”.

”å en slank han hit”

”Mera, mera!” Säger hans ögon.

”Och än slank han ner i diket!”

Han kastar sig skrattande bakåt. Tur vi är i sängen!

Min tröja åker upp av busandet. ”Oj” säger jag.

”Oj” säger han och drar upp sin tröja.

”Men hoppsan! Där är magen!” Säger jag. ”Kille-kill! Mage, Mage, mage!!! Ti hi hi!”

Jag pekar på min mage.

”Mammas mage. Kittla mamma!”

Han lyfter sin tröja. Hans ögon säger ”Min mage. Mera killekill!”

Jag kittlar mera.

”Mage, mage, mage… Nu kittlar jag dig!!!! Killekill!”

Han pausar en stund med iPaden. Den har varit på hela tiden. Jag smyger upp bredvid och kramar honom.

Han tittar på mig. Glad. Pussar mig på munnen.

Jag plockar fram en bok. Avvaktar lite. Busar lite. ”Nu tar jag dig!” Rullar honom bort från iPaden och håller upp ”Dadda hälsar på”.

”Titta J! Läsa bok”

Jag läser och väntar så han får knacka på dörrarna och säga ”tittut” när varje Babblare öppnar dörren.

Han är med, han har kul. Hela kroppen spritter av iver.

Kort paus. Sen samma igen.

Bus, rulla bort från iPaden. Fram med ”Pinos lekpark”.

Gör en konstpaus på de ställen jag vet att han brukar vara med. ”Var är Pino?”

Konstpaus och vänder blad.

”Tittut!!!” Hojtar vi i kör.

När vi läst klart tar han iPaden och kryper bort med ryggen till. Jag stryker honom över ryggen. ”Okej, nu räcker det för idag.”

Jag hämtar päron, delar och ger oss en halva var.

Jag mumsar, han mumsar. Vi tittar okynnigt på varann. Vi har kontakt. Vi myser tillsammans.

Vi tittar på ”Katten och datormusen” och vi nynnar signaturmelodin tillsammans.

Jag kommenterar kort allt tokigt som händer. ”Mäh! Katten föll i soptunnan! Bläääh!”

Lillen skrattar åt mitt Bläh. Lutar sig mot mig.

Vi har det fint han och jag.

Det är VI. Vi ÄR tillsammans.

Och plötsligt inser jag att vi har hela korgen full med äpplen igen. Vi har ”plockat” utan att tänka på det… och dessutom fick vi minst ett äpple var. Jag är mätt och varm av kärlek. /Marlene

 

Advertisements

2 thoughts on “Hur högt orkar vi klättra idag?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s