Att få nitton nioåringar att sova

Det är stort att åka på en tredagars cup när man är nio år. Att spela match har många gjort tidigare men att sova borta och tillsammans med arton andra barn är första gången för de flesta. Att inte ha mamma eller pappa på plats försvårar naturligtvis ytterligare. Redan här vill jag hylla föräldrarna som gav oss (barn och ”ledare”) förtroendet att fixa detta. Det var inga föräldrar som ringde och kontrollerade eller kom förbi utan de väntade tålmodigt på att vi skulle höra av oss vid behov.

Då många barn är vana med fredagsmys valde vi att se på film tillsammans medan de fick en liten påse popcorn och en mugg med saft. Vi åt kvällsfika vid åtta och vid nio låg var och en på sin plats. Peter satte sig och masserade fötterna på den som han trodde skulle få svårast att slappna av medan jag började läsa en bok i skenet av mobiltelefonens lampa. Några somnade medan jag läste och några somnade när jag berättade en avslappningsberättelse. Vi spelade lite musik men stängde sedan av för att se om tystnad vad de som behövdes för de sista som var vakna. Några ledare satte sig på strategiska platser i rummet och slutligen somnade alla.

Jag tror att vi alla känner igen att när vi måste sova då är det allra svårast att somna. Vi ligger och irriterar oss över att vi inte lyckas somna och så är den onda cirkeln igång. Av den anledningen sa jag till killarna att de inte måste sova utan att det enda jag ville att de skulle göra var att låta kroppen få vila. Någon undrade om det var ok att vara vaken hela natten och jag sa Ja, så länge du låter kroppen vila.

Jag tror att utan krav på att sova är det enklare att somna.

De sista två barnen somnade inte förrän klockan var tolv men de flesta av barnen somnade innan tio. (Det ena barnet hade inte varit i skolan på förmiddagen utan sovit till nio.)

Nästa kväll frågade något barn om jag skulle läsa ur boken och någon annan frågade om jag skulle berätta avslappningsberättelsen. Jag berättade att jag skulle börja med att läsa, sedan avslappning och sedan fortsätta läsa. Ett av barnen som somnat sist kvällen innan ville varken höra det ena eller andra men jag sa att det var helt ok och gav honom förslag på hur han kunde slippa. När möjligheten fanns att inte behöva höra valde han att lyssna ändå och han somnade först.

Den andra kvällen somnade alla väldigt snabbt och i slutet tror jag att det mest var jag som var intresserad över hur boken slutade.

Tips till mig själv till nästa gång är att läsa igenom boken som jag väljer som högläsningsbok. Jag hade tur att ingen började tänka på döden när jag andra kvällen läste och det plötsligt var en person som blev förgiftad och dog. Tur att jag valde att gå över till avslappningsberättelsen medan Peter förstod att när jag gav honom boken var hans uppdrag att hitta ett kapitel med mer hockey och mindre mord.

Jag önskar att jag hade berättat för killarna att jag under skolåren avskydde att läsa högt eftersom jag rätt ofta läste fel. Fortfarande läser jag fel men har insett att det inte är så farligt. Det går att ta omtag och det gör inte så mycket om några ord inte uttalas rätt och så vidare. När vi utmanar oss själva blir det lättare och lättare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s