Det handlar inte om makt det handlar om relationer

Jag läste krönikan av Frida Boisen i GT med rubriken Ta tillbaka makten i hemmen. Jag kommer att skriva mina kommentarer med kursiv stil.

Den första dagen. Upprop i svenska skolan. Sexåringarna sätter sig i en ring på en matta där deras namn finns markerade. Om några minuter har barnen lärt sig vem det är som bestämmer i klassrummet. Och nej. Det är inte läraren.

Det är en stor dag. De flesta föräldrar sätter sig precis bakom ryggen på sin lilla älskling. Fröken hälsar välkommen, förklarar pirret inför uppgiften.

Pedagogen har alla möjligheter att förmedla sin ledarroll i klassrummet. Det görs redan när hon möter föräldrar och barn. Hon välkomnar dem till sitt klassrum som ska bli deras klassrum. Detta kan ingen förälder ta ifrån henne. 

Berättar om leken där barnen ska presentera sina namn. En kille gapar rätt ut: ”Jag tycker den här leken är löjlig. Jag tänker inte vara med”.

Vilken möjlighet för läraren att visa barnen att hon är en ledare som de kommer att kunna räkna med framtiden. Hon kan se, höra, bekräfta, respektera och ta barnet på allvar. Vad försökte han uttrycka med den kommentaren? Kan det vara fler barn som är för nervösa för att leka namnlek just nu när alla föräldrar bevakar hela situationen?

Vad gör mamman som sitter bredvid? Fnissar med. Nickar. Bekräftar. Fortsätter att småprata med sin son. Och precis där. Var all lärarens auktoritet bortblåst på ett ögonblick. I alla fall för killen som tycker att leken är löjlig.

När jag som förälder kommer in i ett klassrum ser jag nog också pedagogen som en ledare och väntar nog snarare in pedagogens agerande än att själv ta över. Det är ju verkligen som att ta ifrån någon ledarrollen. Jag antar att den här mamman kände sig osäker på hur hon skulle göra och vad hon viskade till sin son tror jag ingen av oss vet. Att hon när hon inte visste hur hon skulle agera tog ifrån pedagogen hennes ledarroll känns väldigt avlägset. Jag tror föräldern i denna situation förmedlade samma nervositet som både pedagog och barn känner första dagen i skolan. Svårt att riktigt veta hur man ska göra. Att fnissa med kan vara ett sätt att hantera sin egen skam. 

Förälderns signal tydlig: Läraren är inte den som bestämmer i klassrummet. Självklart är det DU som bestämmer lilla raring. Vad läraren säger är mer en rekommendation. Ett förslag. Men såklart kan du alltid välja att totalt bortse från det hen föreslår. Det är ju ändå DU som bestämmer älskling. Det är JÄTTEBRA att du säger som du tycker.

Jag ser att Frida tolkar in en hel del i den lilla situationen. Jag är rätt trygg med att en bra pedagog fixar en sådan här situation annars är jag rädd att det nog är ganska kört. 

Ja, jag vet invändningarna. Just den här sexåringen kanske bara var nervös. Vad skulle föräldern gjort då? Ställt till en scen?

Å tänk att jag tänker att när pedagogen beskrev att hon var pirrig inför uppgiften så kanske det spred sig till både barn och vuxna. Det är verkligen inte lätt att veta hur man ska bete sig när även ledaren är lite nervös och kanske inte har riktigt allt under kontroll. 

Nej. Man behöver inte ställa till en scen. Dråpligt att ens den formuleringen kommer upp. Som att det innebär dramatik så fort ett barn ska tillrättavisas. När blev en så basal uppgift i föräldraskapet, ett drama?

Hade ledaren i klassrummet mött detta barn med intresse, nyfikenhet och lite empati hade det inte behövt bli någon scen över huvud taget. 

Det är inget stort mysterium att den svenska skolan rasat i Pisa-nivåer. Det handlar inte om havererad pedagogik, utan om ett havererat föräldraskap. Att så många föräldrar i Sverige totalt resignerat, gett upp vårt ansvar, när ett barn gör fel.

Jag ser inte att barnet gjorde något fel. Barnet uttryckte något som det kände. Hur vi väljer att möta sådant har stor betydelse för fortsättningen. När det gäller Pisa så är jag inte intresserad av att svenska barn ska bli som barn i de länder där auktoritära ledare kräver lydnad och de ska plugga från morgon till kväll. Jag tror det är dags att inse att vi lever i ett land med hög kreativitet och vi är fantastiska på innovationer just därför att vi lämnat det gamla bakom oss. Jag känner för övrigt inte igen den bild du beskriver. När jag besöker barnens skola ser jag otroligt härliga barn och vuxna som tillsammans skapar betydligt viktigare resultat än Pisa. 

Ja. Svenska skolan kan självklart bli bättre. Men resan mot bättre Pisa-resultat börjar inte i klassrummen. Den börjar i hemmen. Vi föräldrar måste ge lärarna en chans att vara just pedagoger, att få lära ut matematik, svenska, engelska, no, so, slöjd, musik, idrott – istället för att de ska få börja med 1A: Förklara hur man uppför sig i klassrummet och mot varandra.

Jag tycker de pedagoger som jag träffat lyckas väldigt väl med att skapa fantastiska lärmiljöer tillsammans med sina elever. Sedan tänker jag att de flesta barn i Sverige kommer direkt från förskolan och jag antar att de tränat en hel del av det som du beskriver redan där. Men kanske behöver vi göra en insats inom förskolan så att de pedagoger som arbetar där har de resurser de behöver för att faktiskt kunna se, höra, bekräfta, respektera och ta barnen på allvar. 

Uppenbarligen bör tydliga verktyg införas bums; som betyg i ordning och uppförande. En rak signal till föräldrar och barn, när något inte fungerar. Men viktigast. Föräldrar: sluta att vara dörrmattor åt era barn. Det här är inte längre generation curling. Det här är föräldrar som gett upp makten, föräldrageneration dörrmattor.

Ungarna är hemmens nya kungar. Att plugga, att göra läxan, att komma i tid till lektionen, att sluta gapa i klassrummet; allt är frivilligt. Vill du hellre kolla på din iphone, kolla på SVTplay, uppdatera på insta, låt det gå före. Generation dörrmatteföräldrar böjer sig lydigt för hemmets härskare.

För det första tycker jag inte att lösningen är betyg i ordning och uppförande. För det andra har jag några tankar omkring det här med dörrmatteföräldrar. Jag antar att generation dörrmatteföräldrar tidigt lärde sig att böja sig lydigt för hemmets härskare, som då var en eller två auktoritära föräldrar. Deras behov fanns inte på kartan utan de skulle vara tysta och lyda. När de själva sedan fick barn lovade de sig själva att aldrig göra detsamma mot sina barn. De skulle inte leda genom rädsla, skuld och skam. De skulle minsann lyssna på sina barns behov och låta dem känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Men när de själva inte fick uppleva att deras behov var viktiga så har de svårt att som vuxna förmedla sina behov eller ens veta vilka behov de har. 

Det handlar inte om att Sveriges föräldrar vill göra fel. Det handlar om ett samhälle där föräldrarna inte orkar. Inte närvarar på riktigt. Utan sitter med näsan i en iphone, samtidigt som hen steker falukorv, lika uppkopplad som ungarna. För jobbet slutar inte kl 17. Det slutar för många, aldrig.

Äntligen kom något som jag kan hålla med om. Jag tror också att vi föräldrar behöver bli ännu mer närvarande. Vi behöver samtala mer med våra barn och bygga relationer som håller livet ut. Vi behöver intressera oss för vad barnen tycker, tänker, känner, behöver och önskar. Vilket inte betyder att barn ska få allt de vill. Det betyder att vi ser, hör, bekräftar, respekterar och tar dem på allvar. Men det är också viktigt att vi föräldrar väljer att visa våra barn vilka vi är. Vad vi tycker, tänker, känner, behöver och önskar. Det är dags att vi lär känna oss själva (även om vi är uppfostrade med att vi inte har några behov och bara ska lyda). När vi möter våra barn med ömsesidig respekt då löser sig mycket. 

Vi får det samhälle vi förtjänar, den skola vi förtjänar.

För barnens skull, för skolans skull. Gör revolution mot dörrmatteföräldrarna. Föräldrar: ta tillbaka makten i hemmen. Lär barn klassiskt ansvar. Det är dags. Här, börjar resan mot ett bättre Pisa-resultat.

För barnens skull, för skolans skull. Ge skolorna några år av lugn och ro från all denna hets om betyg, nationella prov och Pisa. Det är dags att politiker visar pedagogerna respekt för deras kunnande. Att de litar på att pedagoger kan se när ett barn är i behov av extra stöd. Det är dags att skapa en miljö där lusten att lära är i fokus och värna om vår kreativitet och möjlighet att tillsammans skapa en fantastisk skola där barn kan känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Där pedagogerna har tid att förbereda lektioner och delta på lektioner istället för att rätta nationella prov och jaga Pisa-resultat. Där barn med speciella behov faktiskt får det stöd det behöver oavsett vilken förälder barnet har.  Idag krävs det otroligt mycket av föräldrar för att få rätt till rätt hjälp åt sina barn. Endel föräldrar ger upp och jag är säker på att det finns en hel del pedagoger som känner sig uppgivna när det gäller att få det stöd som behövs till klassen. 

Jag är rätt less på uttryck som ”Hur barnen tog makten” och ”Ta tillbaka makten i hemmen”. Familjers framgång handlar inte om makt det handlar om relationer. När vi möter varandra utifrån ömsesidig respekt då vill vi samarbeta. 

 

 

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s