Men jag då?

De är verkligen inte lätt att vara förälder. Att älska barn ovillkorligt och samtidigt känna att jag älskar mig själv ovillkorligt. Att mina barns behov är viktiga samtidigt som mina behov är viktiga.

Många är det som växt upp med auktoritära föräldrar som i hög utsträckning hävdat sina behov och inte direkt förmedlat att barnets behov är viktiga. Att redan som barn få förmedlat till sig att ens behov inte är viktiga tror jag får effekt både under uppväxten men också när dessa barn får egna barn. För om ens behov inte var viktiga som barn har man inte lärt sig att värna sina behov eller förmedla dem till andra. Man är rätt vilsen när det gäller sina egna behov helt enkelt.

När dessa barn sedan får egna barn tror jag att lite olika scenarier kan infinna sig. Antingen kopierar de sina föräldrars föräldrastil där den vuxne alltid bestämmer vilket inte betyder att de vet vilka behov de har men de vet att barnets behov inte är viktiga och att de minsann inte ska få bestämma, det är jag som förälder som ska bestämma. Det är jag som har rätt och de som har fel.

Eller så vill de göra annorlunda. De vill att barnen ska känna att barns behov är viktiga. De vill inte att deras egna barn ska få känna sig lika oviktig som de själv kände sig. De vill att barnets behov ska beaktas. Att barnet ska få känna det det känner och så vidare. Fokus blir på att barnet ska få känna sig viktigt och att deras behov ska bli tillgodosedda. Att det är skillnad på behov och lust kan vara svårt att inse så därför kan även barnets lust bli tillgodosedda i hög grad. Kanske blir lusten tillgodosedd på sätt som inte bidrar till att tillgodose de underliggande behovet så barnet känner bara mer och mer lust men känner sig aldrig riktigt nöjd.

bloggbildSom förälder försöker de göra allt för barnen och säger JA när de egentligen vill säga NEJ eftersom de vill att barnen ska känna att barn är viktiga. Plötsligt infinner sig en gnagande olust. Dels för att barnet aldrig verkar få nog. Dels upplever de inte att barnet någonsin är tacksam och dels uppkommer tanken ”men jag då?” Jag ger och ger och ger men känner inte att jag får något tillbaka.

Barn kan inte ta på sig ansvaret att ge tillbaka det vi skulle önska men ändå upplever man att de är otacksamma. Kanske upplever man också en känsla av bitterhet.

Om dessa föräldrar som barn inte fått känna att deras behov var viktiga kan det vara svårt att sätta ord på deras egna behov. Om deras känslor inte varit viktiga kan det vara svårt att sätta ord på känslor.

Det som behövs är en nystart. Att lära känna sig själv igen. Vad vill jag? Vad tycker jag om? Vad tycker jag inte om? Vad känner jag? Vad behöver jag? Vad önskar jag? Vad längtar jag efter? Med små, små steg kan man hitta tillbaka till vem man är och sakta men säkert träna på att uttrycka detta till omgivningen. Är det här en lätt process? Nä, inte riktigt.

Anta att du har låtit andras behov (både barnens men också andras) gå före dina under många års tid. Då har omgivningen lärt sig att du säger JA till andra och plötsligt börjar du säga NEJ. Det är otroligt frustrerande. Det påverkar människor omkring dig och endel kommer att reagera ganska kraftfullt. Viktigt att ta detta i små, små steg. Fundera på vad som är viktigast för dig och sedan börjar du där. Tänk också att du egentligen säger JA till dig själv även om det upplevs som ett NEJ till andra. Uttryck även detta när du sätter gränser, dvs vad är det du säger JA till. Hitta nya sätt att tillgodose dina och dina närmastes behov så att de tillgodoser alla inblandade.

Jag minns att jag läst i Non violent communication om att gå från känslomässigt slaveri till känslomässig frihet.

  • Känslomässigt slaveri: Ansvarig för andras känslor och tror att vi är orsaken till dem.
  • Obstinata stadiet: Vägrar bry oss om andras känslor och behov.
  • Känslomässig frihet: Fullt ansvar för våra egna känslor. Tillgodoser våra behov men inte på bekostnad av andras.

Att vara medveten om de här olika stegen tror jag kan hjälpa.

Barn har rätt att lära känna oss. Den vi verkligen är. Jag har skrivit lite om hur gärna jag velat lära känna min pappa här och om hans uppväxt här.

 

 

Advertisements

5 thoughts on “Men jag då?

  1. Oj…Wow! Vilket intressant inlägg. Mycket tankar om både mig själv och de runt omkring väcks. Jag har gått från känslomässigt slaveri till (i a f mestadels) känslomässig frihet. det har gett och ger mig så mycket. Kärlek, glädje, kreativitet, livsglädje. Så underbart det är att få ord på företeelser i livet 🙂 Trevlig midsommar!
    PS. Underbart att du ff bloggar så ofta. DS

    • Ja, jag tror att när vi går mot mer känslomässig frihet kommer vi att uppleva mer av det du beskriver. Kärlek, glädje, kreativitet och livsglädje. Jag tror att likvärdiga relationer/ömsesidig respekt handlar om detta. Att tillgodose våra behov utan att det sker på bekostnad av andra och likaså att andra får sina behov tillgodosedda utan att det sker på bekostnad av mina behov. En spännande resa. Jag önskar dig också en härlig midsommar och tack för dina kommentarer som berikar mig och säkert andra.

  2. Hej och tack för en bra och inspirerande blogg som jag kommer att fortsätta följa. Jag minns inte att mina egna föräldrar var auktoritära, däremot är jag ”uppfostrad” i den traditionella hästhållningen där jag ser samma typ av resonemang. Det är viktigt att vara den som bestämmer och det ursäktar ganska mycket som jag idag inte vill befatta mig med.
    Letar ständigt efter sätt att agera i enlighet med mina värderingar som nybliven förälder (barnet är snart 2 och ett till på väg), men då det känns lite som att bryta ny mark ibland är jag så tacksam för din blogg och Petra Krantz Lindgren som jag också tittar in på ofta.

    Däremot undrar jag om du kan konkretisera och ge exempel på vad du menar i följande del av texten för det hade jag lite svårt att omsätta till verklighet?
    ”Att det är skillnad på behov och lust kan vara svårt att inse så därför kan även barnets lust bli tillgodosedda i hög grad. Kanske blir lusten tillgodosedd på sätt som inte bidrar till att tillgodose de underliggande behovet så barnet känner bara mer och mer lust men känner sig aldrig riktigt nöjd.”

    • Jag tänker att barn har lust till väldigt mycket. De har lust att köpa många leksaker. De har lust att äta mycket glass och så vidare. De har inte behov av många leksaker eller mycket glass. När de köpt en leksak/glass tar det inte lång stund förrän de har lust att köpa en till leksak/glass. Det känns som om de inte riktigt blir nöjda. Min tanke är att de egentligen inte har behov av just den leksaken eller glassen utan att det mer är lustfyllda önskningar. Det är viktigare att fokusera på de behov som de försöker tillgodose än att köpa ytterligare en leksak eller glass. Varför vill de köpa en till leksak/glass? Vilket behov försöker de tillgodose? Går det behovet att tillgodose på annat sätt än genom ytterligare en leksak/glass. Jag tänker att det är vår uppgift att försöka tillgodose deras behov men att det inte innebär att de får allt de har lust till. Du är välkommen att ställa vidare frågor ifall du inte känner att min förklaring är tillräcklig.Tack för att du berättar vad som är otydligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s