En förälders mardröm

Bild1

Börje Svensson, psykoterapeut säger: ”jag brukar råda föräldrar att inte visa att man är orolig inför barnen, man får processa sin oro tillsammans med andra vuxna. Det blir svårare för ett barn att berätta om det har hänt något om de ser panikens ångest i föräldrarnas ögon.”

Jag tror att alla vi som är föräldrar har berörts över det som hänt på en förskola i Sverige. En 21-årig praktikant har förgripit sig på barn på en plats där vi tror att våra barn är i trygga händer. Jag får kalla kårar när jag tänker på vad dessa barn nu har fått uppleva. Som förälder är det här något som framstår som en mardröm. Att mitt barn har blivit utsatt för något sådant här. Jag vet att endel väljer att inte läsa om det för att det är för svårt att ta in men jag väljer ändå att läsa för kanske kan jag lära mig något inför framtiden. Något som kan hjälpa mina och andras barn.

Jag skulle vilja lyfta några saker som jag läst när det gäller detta fall. I artikeln Expertens råd till förskoleföräldrar förmedlar Moa Mannheimer, psykolog som är enhetschef på barn- och ungdomspsykiatrins traumaenhet i Stockholms län som behandlar barn och unga med allvarliga traumatiska symtom några råd. Hon tar upp betydelsen av krissamtal både för förälder och barn. Hon beskriver att en av de viktigaste aspekterna är att bli trodd av sina föräldrar. Hon skriver också att man inte ska vara rädd för att visa känslor när man stöttar sitt barn. Att man kan vara jätteledsen, men att det går att hantera och att det inte kommer vara så här för alltid.

När jag läste detta tänkte jag att det säkert är bra att visa känslor men att kanske vara försiktigt i första skedet. Barn brukar inte vilja göra oss ledsna och upprörda så de kanske väljer att inte berätta mer eller att nästa gång inte berätta alls. 

I artikeln Det förefaller vara en störd ung person där Börje Svensson, psykoterapeut som säger:

”jag brukar råda  föräldrar att inte visa att man är orolig inför barnen, man får processa sin oro tillsammans med andra vuxna. Det blir svårare för ett barn att berätta om det har hänt något om de ser panikens ångest i föräldrarnas ögon.”

Jag är glad att jag själv hade läst det rådet för 15 år sedan när vår dotter svalde en tio-öring. Jag satte mig med henne och upprepade det jag tidigare hade sagt. Jag vill inte att du stoppar saker i något av dina hål. Vi pratade om munnen, näsan, öronen och när vi kom till snippan (som vi kallade något annat på den tiden) säger dottern: Nä, för där gör det jätteont.

Ni kan tänka er vad som hann gå igenom mitt huvud men samtidigt minns jag betydelsen av att inte visa henne min egen oro utan frågade vad hon menade. Hon började berätta om en lek som några tjejkompisar brukade leka. De brukade ta av sig trosorna och stoppa upp skaftet på en träslev i snippan.

När hon berättat om det hon varit med om frågade jag om hon hade gjort det här mot någon. Varpå svaret blev: NÄ, jag sa ju att det gjorde ont. Jag kontaktade förskolan om händelsen och de ville inte ta upp det hela med tjejerna eller deras föräldrar eftersom de då skulle förstå att E hade skvallrat. De sa också att de värnar om barnens integritet så de vill inte störa deras lekar. Redan då tyckte jag det var märkligt att de inte tog upp det här, då det faktiskt kunde ha legat något bakom denna lek. Idag skulle jag ha krävt att alla informerades. Jag skulle också ha krävt att förskolan tog allvarligare på det inträffade. Vår dotter fick tack och lov inga men av händelsen.

Rädda barnen har tagit fram en bra bok om hur vi kan prata med våra barn om kroppen, gränser och sexuella övergrepp. Jag tycker att den boken är bra både för att visa barn att de har rätt till sina egen kropp men också för att lyfta att andra också har rätt till sin egen kropp. Det handlar om att vara tydlig om vart mina gränser går men också vara uppmärksam för vart andras gränser går. Dessa gränser kan ju också vara väldigt olika.

Jag vill vara tydlig med att det är alltid förövarens ansvar att veta vart gränserna går. Det är inte offrets ansvar att förmedla detta. När jag tänker på barn som är helt beroende av oss vuxna blir utsatta då får jag rysningar. De litar på oss och tror att vi gör det som är bäst för dem. När jag tänker på att en vuxen har brutit detta förtroende blir jag förbannad. Barn ska kunna lita på oss vuxna. Önskar så att vuxna tog ansvar och sökte hjälp för sina problem istället för att utsätta barn och andra människor för saker som ingen ska behöva vara med om.

#blogg100

 

Annonser

5 thoughts on “En förälders mardröm

  1. Ping: Att ”prata” med barn om svåra ämnen | Maria Kleins blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s