Ge barnet en fisk eller lär det att fiska?

”Ge barnet en fisk och det är mätt idag, lär det att fiska och det är mätt hela livet.” Det är min variant av ett ordspråk som det ibland står ”man” och ibland ”vän” i. För mig säger detta ordspråk mycket om min roll som förälder.

bildannikaJag ska vägleda mitt barn så att det en dag kan klara sig själv. På en utbildning jag gått kom frågan upp. Vid vilken ålder skulle ett barn kunna klara det mesta själv? Gruppledaren sa att det var i tolvårsåldern. För mig kom det inte som en överraskning. Jag vet att barn kan och vill vara självständiga tidigt. Men det vill och behöver fortfarande mig som förälder. Jag blir fortfarande överlycklig de gånger som mina vuxna barn kontaktar mig för att bolla någon fråga. Jag gillar också när de ställer upp när jag har någon fråga att bolla med dem. Men man får absolut inte vara kompis/vän med sitt barn! En kommentar som jag ofta får. För mig är vänskap något vackert, det är två personer som väljer att dela en del av vår resa på jorden tillsammans. Dela vårt inre med varandra och ständigt välja att umgås med varandra ”trots” eller kanske tack vare att vi känner personens alla sidor. Jag vill att mina barn ska kunna komma till mig och välja att dela med sig av sitt innersta till mig. Jag vill att de ska känna att jag alltid kommer att välja att vara vid dess sida. För mig är det vänskap. Motsatsen till vän är fiende och det vill jag verkligen inte vara.

Sedan är jag också deras förälder, som kanske inte alltid fattar beslut som de kommer att hylla men de vet att jag fattar dessa beslut just därför att jag älskar dem. Jag minns hur besviken ett av mina barn blev när hen, 12 år, inte skulle få resa med en kompis till kompisens pappa i södra Sverige. Jag minns också hur hen ett halvår senare tackade oss för att vi bestämt det. Sedan finns det många beslut som vi har fattat som barnen aldrig skulle tacka oss för men som de ändå har accepterat. När det gäller säkerhet då vet de att mina beslut gäller. Sedan finns det andra beslut som jag vet att de allt eftersom behöver fatta själva för att så småningom kunna fatta alla beslut själva. Det viktiga är att de lär sig att ta ansvar för sina beslut och ta hand om de konsekvenser som deras beslut leder till.

Jag gillar de tre korgarna som Dr. Greene skriver om i boken Explosiva barn och som Lars H Gustafsson skriver om i Växa-inte lyda. Nu skriver jag min egen tolkning.

I skål ett finns alla beslut som jag som förälder tar. Dessa beslut är inte förhandlingsbara. Jag kan förklara dem och jag kan förstå att mitt barn inte alltid gillar dem men det är de här som gäller. Jag tycker också det är viktigt att dessa beslut förmedlas utifrån omsorg. Jag vill att du ska ha säkerhetsbälte eftersom du är värdefull och ditt liv är värt att skyddas. Så småningom är det ju barnet själv som ska fatta dessa beslut och då vill ju jag att de ska ta dessa beslut för att de väljer de och inte för att mamma har sagt att de ska göra det.

I skål två finns alla beslut som vi tillsammans fattar. Vi bjuder in barnet till gemensam problemlösning. Här får barnet träna sig på att lyssna med empati på mina argument och ärligt förmedla sina egna argument. Det handlar om att kunna se saker ur olika perspektiv, komma fram till olika lösningsförslag och sedan komma fram till en lösning som passar alla parter.

I skål tre finns alla beslut som barnet kan fatta själv. Den här skålen ska växa med barnets mognad. Mer och mer ska hamna här för att barnet så småningom ska kunna vara självständig.

För mig som förälder gäller det att under barnets barndom mer och mer flytta beslut till skål tre. När den är fylld då är det verkligen dags för barnet att flytta hemifrån om det inte har skett tidigare förstås. För att barnet ska nå hit behöver jag som förälder tro på barnets förmåga. Att curla barn är inte att tro på barnets förmåga och det lär verkligen inte barnet att själv fiska. Jag har skrivit lite mer om curling här.

Den underbara bilden med barnet som fiskar längst ut på bryggan är målad av min vän Annika Svensson som har sidan coachamig.nu.

Bidrog detta inlägget till dig? Då får du gärna dela det vidare till dina vänner. Om du vill följa mig på facebook för dagliga uppdateringar hittar du mig här facebook.com/familjecoachen Just nu bloggar jag en gång per dag i 100 dagar och har hittills skrivit 40 inlägg. Vill du få ett meddelande när jag publicerat ett nytt inlägg kan du gå längst ner på sidan och klicka på Följ så får du skriva in din mailadress. Tack för att du tar del av mina blogginlägg.

#blogg100

Annonser

8 thoughts on “Ge barnet en fisk eller lär det att fiska?

  1. Väldigt glad att jag hittade din blogg!
    Lättare att hinna läsa än bok, i dessa småbarnsdagar. Stärker mig i mitt föräldraskap och bekräftar mina inre idéer om föräldraskap och trygghet – trots att välmenande människor runt ikring kommer med ”kontraorder” med jämna mellanrum.
    Just texten om ”lämna kvar” gav mig en tankeställare, även om jag alltid sagt till min något större unge i samma andetag att jag aldrig skulle lämna hem, så har jag ju också ofta sagt ”nu går vi”.

    Trygghet först. Men ibland är det svårt att förmedla till dem ändå. Och jag tänker att handling är värre än ord? Igår när jag hämtade mina 17 månaders dagisbarn, råkade den ena ramla, började gråta, men ville inte till mig utan sökte tröst hos sina fröknar…. Har läst om att detta kan vara ett psykologiskt fenomen hos små barn? (Tar mig friheten att länka till min egen blogg i samma ämne…)
    http://detsomhanderhososs.wordpress.com/2014/03/18/att-lamna-er-kvar/
    /Ulrika

    • Väldigt glad att du uppskattar min blogg. Jag gick in och följde din blogg i går. Gillade dina verser. När det gäller din händelse på förskolan tänker jag att det inte är så konstigt att barnet väljer att bli tröstad av en pedagog. Jag brukar tänka på förskola och hemma som två olika världar och det är övergången mellan dessa världar som barn kan tycka är lite jobbigt. Att lämna en värld för den andra. I förskolans värld är pedagogen den som barnet knutit an till och det blir naturligt att söka tröst hos den. Jag tänker att det är härligt att dina barn känner att de har knutit an till dessa vuxna som kan ge dem trygghet i den världen. Jag hoppas att du hittar ditt föräldraskap och inte låter andra påverka dig. Vi kan inspireras av andra men vi behöver hitta vårt eget. När vi gör det blir allt så mycket enklare. Jag har skrivit om ett tillfälle när jag inte var den förälder jag vill vara och hur mitt barn såg rakt igenom det. Här är det.

  2. Hej och tack för svar!! Jag är nog numera ganska trygg i mitt föräldraskap, men tycker också det är skönt med den bekräftelse man kan hämta från dig (och andra, även Petra K-L) Gör det hela lättare!
    Ang beteendet att bli avståndstagande/välja bort/nonchalera en förälder, har jag läst kan vara ett psykologiskt fenomen hos små barn som känner sig övergivna (av den förälder som de har närmast/kanske mest tid med)? Som kan inträffa tex när mamma/pappa som varit hemma med dem börjar jobba. Eller när de blir lämnade på dagis. Har du någon input om det? (Har ej läst din hänvisning än)

    Roligt att du gillar verserna! 🙂

    Vi hörs och syns – jag följer ju din blogg sedan igår också! 🙂

    • Jag gillar också det här exemplet med de tre skålarna. Får mig en tankeställare över vad det är som jag ska bestämma över, vad vi kan bestämma tillsammans och vad barnet kan bestämma över. Att varje barn är olika och därför behöver olika saker i de olika skålarna tycker jag också är intressant. Tack för att du bidrar med dina kommentarer. Och du, dina barn har en fantastisk mamma.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s