April, april din dumma sill #blogg100

Bild1Två gånger per år får vi räkna med att bli lurade av både media, vänner och bekanta. Tänk om ”att bli lurad” och ”ljugen för” var begränsade till den 1 april och 1 maj men så är ju inte riktigt fallet.

Att barn ibland talar osanning är inget konstigt och ibland är det till och med vårt eget fel. Om barnet känner att sanningen inte riktigt kommer att tas om hand av oss på ett bra sätt kan det vara bättre att ge en annan version än sanningen. Där kan hot om straff eller risk för att mista en belöning spela roll.

Jesper Juul har på sin hemsida en artikel omkring det här med när barn ljuger.

Jag tänker inte fördjupa mig i när barn ljuger utan istället fokusera på vuxna som får oss att tro att våra barn ljuger.

Jag minns när Emelie endast hade hunnit gå någon vecka i Maidenbower first school i Crawley. Skolan ringde till mig och bad mig hämta Emelie som slagit i huvudet. De berättade att hon hade sprungit som en galning i lekhallen och krockat med ett annat barn och har i sitt fall baklänges slagit i sitt huvud. Jag sprang till skolan och medan jag sprang tänkte jag att det måste vara första gången som Emelie springer som en galning, hon gillar ju inte riktigt att springa. Jag kom fram till skolan och blev hänvisad till skolsköterskan. Hon berättade att två vuxna sett händelsen när Emelie sprang och krockade med en annan elev. Medan hon berättar hur det gick till säger Emelie: That´s a lie!. Jag gick ner på huk och frågade Emelie vad hon menade. Hon berättade då på svenska att några barn tagit tag i hennes ben och armar och svängt henne och slutligen släppt så att hennes huvud slog i marken.

Emelie som såg att jag blev upprörd över att personalen ljugit tittar på mig och säger: De sa: I´m sorry!

Allt för ofta skyddar vuxna sig själva och sin verksamhet genom att ljuga. Men vad händer? Hur går det med förtroendet? Hur kan vi lita på dem igen? Vad händer med barnen när de säger en version och de vuxna säger en annan? Många gånger så känner sig barnen svikna av vuxenvärlden. Barn ska kunna känna sig trygga. De ska känna att vuxna går att lita på. De ska känna att vuxna kan ta ansvar för att de inte alltid vet, att de inte alltid finns till hands, att deras version inte är den som bäst överensstämmer med verkligheten.

Om vi vill att barn ska tala sanning behöver vi börja med att själva tala sanning.

Ett exempel från vardagen: När barn frågar efter glass, säg inte att glassen är slut om den inte är slut. Säg att du inte vill ge barnet en glass.

Ett barn säger: Jag vill köpa en korv. Pappan svarar: Det går inte, jag har inga kontanter bara kort. Barnet: Men jag har lite pengar i fickan. Pappan: Fast vi ska inte köpa någon korv. Varför säger inte pappan som det är från börja istället för att skylla på avsaknad av kontanter.

Ett till exempel: I VK idag stod det om nationella prov. En lärare hade sagt till barnen att de fick välja om de skulle skriva provet före eller efter rasten. Barnen väljer efter rasten men läraren övertygar barnen om att det är bättre att göra det innan rasten. Varför ge barn ett val ifall de inte har något val.

#blogg100

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s