Jag kräver en semla!

Jag tror att vi alla kan känna igen oss i att vi ibland lyckas måla in oss i ett hörn. Ni vet när vi sakta men säkert känner att det blir svårare och svårare att rätta till det som blivit fel.

I dag är det fettisdag och jag drar mig till minnes hur det var för två år sedan.

Jag har själv aldrig varit särskilt förtjust i semlor så det är inte alltid så att jag har köpt hem semlor. Det är alltså inte någon tradition som har varit viktig för mig.

Den här morgonen för två år sedan säger ett av mina barn som vi kallar för X: Jag kräver en semla idag.

Ordet ”kräver” får mig att känna mig obekväm och inte så sugen på att köpa semlor. Plötsligt har något som hade kunnat varit ett rimligt önskemål från mitt barn blivit starten på en kamp. Djupt i mig känner jag frågan: Vem ska vinna?

Jag brukar säga att vi ska passa oss för att säga att vi ska ”välja våra strider”, just därför att ordet strider faktiskt får oss att tänka på en kamp och där finns oftast två förlorare istället för två vinnare. Att konflikter inte behöver vara en kamp är som bortblåst för mig.

Jag är nu i en kamp.

X tar till det hårda kavalleriet.

-Alla andra får semlor idag. De som går i fritids och de som går hem.

Jag försöker beskriva hur det känns:

-Det känns inte trevligt att du ”kräver” en semla.

X fortsätter:

-dessutom fick alla andra gelehjärtan på allahjärtansdag, vi fick bara tre ynkliga godisar.

Nu börjar det kännas riktigt jobbigt att vara jag. Och jag lyckas sjunka ännu lägre i mig själv. Plötsligt är jag den där mamman som skapar mer distans än kontakt. Jag känner det så tydligt och ändå är det så svårt att göra det ”rätta”. Hur svårt ska det vara att lyssna? Varför kan jag inte bara möta x där x är? Varför kan jag inte tänka empati och agera utifrån det? Varför funderar jag på att använda X krav som en ursäkt för att slippa införskaffa semlor? Jo, för att jag just då inte var så sugen på att ta ansvar. Ta ansvar för att jag hade missat att köpa semlor trots att jag visste att hen ville ha det. Ta ansvar för det som händer i mig. Vad jag minns så här två år senare så köpte vi tillslut semlor och åt dem med lust. Hur vi kom dit har jag inget klart minne av.

Tillägg november 2015: När jag står i en sådan här situation kan jag tydligt se två vägar framför mig. Den ena vägen leder till kontakt eftersom jag där kan välja att möta barnet med empati och nyfikenhet. Jag sätter ord på barnets upplevelse, dess känslor och behov. Sedan berättar jag om min upplevelse, känslor och behov. Vi möts i kärlek och kan tillsammans hitta en lösning. Den andra vägen leder till avstånd men det bryr jag mig inte så mycket om. Mitt ego är i fokus och jag vill försvara mig allt jag kan. För jag älskar att ha ”rätt”. Jag har minsann inte gjort något fel. Det är barnet som använder fel ord och kräver saker som det inte har ”rätt” att kräva. Jag inser att det är lite så här barnet känner när jag ställer krav eller på något sätt förmedlar att det gjort fel och därmed omedvetet förmedlar att de är fel. Tänk vad mycket vi kan lära oss om våra barn och deras reaktion om vi väljer att lyssna in oss själva och reflektera. Vi människor gillar inte att andra kräver saker av oss, då väcks vårt försvar och vi vill absolut inte ”förlora”. I engelskan kallas detta för Counterwill.

“Counterwill” is the name for the natural human resistance to being controlled. Although adults experience this phenomenon, we seem to be surprised when we encounter it in young people. Counterwill is the most misunderstood and misinterpreted dynamic in teacher-student relationships.

This instinctive resistance can take many forms—refusal to do what is asked, resistance when told, disobedience or defiance, and lack of motivation. Counterwill can manifest itself in procrastination or in doing the opposite of what is expected. It can be expressed as passivity, negativity, or argumentativeness and is such a universal phenomenon at certain stages of development that it has given rise to the term “rebellious teens.”

Läs gärna mer om detta här.

bildhjärtanihopTillägg november 2015: Jag uppskattar att det finns möjlighet att genom ”reflektionstid” ta hand om mina val. Ta ansvar för mina handlingar och välja att gå den väg som leder till mer kontakt. Jag kan i efterhand berätta för mitt barn om mina tankar, känslor och handlingar. Här är utmaningen att inte ge barnet skulden för mitt handlade utan att ta ansvar. Nu har jag också möjlighet att fullt ut lyssna på barnet och dennes upplevelse, känslor och handlingar. Då kan vi mötas i ömsesidig respekt. 

Det gäller att se att små, små steg också kommer att ge ringar på vattnet. Vi kommer att mötas mer och mer hjärta till hjärta genom att vi föräldrar visar att vi är mänskliga och att vi alla kan lära oss mer genom våra misstag. 

Bidrog mitt inlägg till dig får du gärna dela det vidare.

Jag föreläser i Linköping den 23 november, Göteborg den 24 november och Stockholm den 9 december. Hör av dig om du är intresserad att inspireras i ditt föräldraskap. info@mariaklein.se eller pm till Familjecoachen på Facebook.

 

Advertisements

7 thoughts on “Jag kräver en semla!

    • Åh, det finns massor att plocka ifrån. Klart jag tänker så här, jag är ju i grund och botten ett ”trotsigt” barn som vill bli behandlad med respekt. Jag vill bli sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar. Det är garanterat det här Jesper Juul menar när han säger att det finns inga trotsiga barn bara trotsiga föräldrar.

  1. Ping: Att se misstag som lärtillfällen | Maria Kleins blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s