Respektera varandras gränser börjar i familjen

Alla människor vill bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Det är otroligt viktiga behov som vi alla behöver tillgodose för att vi ska uppleva oss hela.

Bild1Jag vill att mina barn ska känna att deras vilja har betydelse. Att deras känsla är rätt. Att deras kropp är deras kropp och att de alltid är de som ska bestämma över sin kropp. Att deras behov är viktiga. Att deras önskningar är betydelsefulla.

Jag vill också att mina barn respekterar andras vilja. Att andras känslor är rätt. Att andras kroppar är andras kroppar och att andras behov och önskemål är viktiga.

Jag behöver som förälder vara ärlig med vad jag vill och inte vill. Vad jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar samtidigt som jag är intresserad av vad barnet tycker, tänker, känner, behöver och önskar.

Jag tror i grund och botten att vi alla föds med denna inbyggda respekt för varandra. Jag tror att vi alla har ett grundläggande behov av att bidra till andra. Vi vill samarbeta med andra människor. Vi vill behandla varandra med respekt men någonstans på vägen händer något som gör att vissa människor inte längre respekterar andras gränser. De sätter sig inte in i den andras situation utan agerar utifrån sin egen vilja utan att vara nyfiken på den andras vilja.

När det gäller närhet och så småningom sex är det otroligt viktigt att båda partnerna vill dela denna närhet. Jag har här skrivit om att respektera barns vilja att kramas eller inte kramas. https://mariaklein.wordpress.com/2013/10/01/jag-vill-inte-ar-ocksa-ett-nej/

Sedan tror jag att vi behöver tänka till som föräldrar när det gäller kram som förlåt. https://mariaklein.wordpress.com/2013/10/01/kram-som-forlat/ vi förmedlar att det är ok att först slå någon och sedan kramas man oavsett om båda parter vill eller inte. Respekten för den andras gräns finns inte i denna konstruktion av oss vuxna.

Vi behöver i familjen fundera på hur vi kan hjälpa våra barn att både förmedla sina egna gränser men också att respektera andras gränser.

Det handlar inte bara om att förmedla betydelsen av att tjejer och killar säger NEJ om de inte vill, det handlar också om att förmedla till både tjejer och killar att vara uppmärksam och respektera andras NEJ. Det är till och med så att vi behöver förmedla att de ska sätter sig in i den andras situation och fundera på om det verkligen är rimligt att den personen vill. Att gå in i ett rum som är låst och mörkt och ha samlag med en 15-årig flicka som inte har möjlighet att lämna rummet och visar att hon inte vill skulle i så fall solklart väljas bort.

Jag tror att när barn blir bemötta med respekt, respekterar de andra. Det är ett samspel som startar i familjen. Sedan har både förskola och skola en viktig uppgift att fortsätta upprätthålla denna respekt.

Minns när vi berättade att för förskolepersonalen att vår dotter hade fått skaftet på en träslev uppstoppad i slidan på förskolan. De svarade att de inte kunde göra något eftersom kompisarna skulle förstå att flickan hade skvallrat. Samma svar fick den förälder vars barn hade blivit utsatt för ett strypgrepp som gjorde det svårt att ropa efter hjälp.

Jag minns också när min dotter älskade att kramas och det skapades en kramlek på skolan. När något barn upplevde denna lek obehaglig förbjöds kramar istället för att de fick lära sig att uttrycka och respektera varandras JA eller NEJ. Kramar är ju mysiga så länge de delas i ömsesidig respekt. Då tänker jag på Stefan Einhorns variant gör mot andra så som de vill att du gör.

Även om att respektera varandras gränser ska börja i familjen är det minst lika viktigt att det fortsätter i förskolan och skolan. Pedagoger, ta barns kroppar och deras gränser på allvar. Sluta tvinga barn att kramas förlåt.

Advertisements

15 thoughts on “Respektera varandras gränser börjar i familjen

    • Tack Lone!
      Jag vill också sträva efter att göra så som jag skriver. Lätt att skriva, kräver lite mer att faktiskt leva. Men nu när det är skrivet kommer jag att reflektera lite till.

  1. Maria: Så du menar att det är små barn som egentligen Wi borde lära oss av – och inte tvärt om ?

    Josef: Ja… Wi har INGENTING att lära små barn. Därför att om det vore så – så skulle dom inte… jag menar det är ett faktum det här att dom lär sig på fem år lika mycket som Wi lär oss under resten av vårt Liv. Är deras sätt att förhålla sig till verkligheten då… som det finns ett ÖverFlöd utav allting i. Det här landet till exempel… som utan vidare enligt den etablerade erkända vetenskapen kan försörja 100 miljoner människor – och Wi är åtta och en halv.

    Varför skall Wi överhuvudtaget bekymra oss om det räcker si eller så. Det är ju fullständigt vansinnigt egentligen. Och så tänker ju inte små barn att inte den här världen – som jag har fötts in i den räcker inte till för mig. Utan dom vet ju inifrån och ut att det här räcker åt mig… det finns ett ÖverFlöd och lever i det.

    – slut citat från en bra bit ned i texten här.

    I o f s så kan jag ha fel i detta – men det kan jag ej föreställa mig att jag har. Vad tror Du ?

    • Tack för din kommentar Josef. Jag har läst den text som du hämtade ditt citat ifrån. Jag tror att barn har en fantastisk förmåga att lära sig och att de lär sig det mesta utan vår hjälp. Att de försöker, ”misslyckas” och försöker igen är det allra bästa. Då lär de sig av sina egna erfarenheter och de känner att de är ledare i sina egna liv. Jag minns hur mycket jag försökte hjälpa utvecklingen med mitt första barn. Arrangerade med kuddar för att han skulle kunna sitta tidigt och hjälpte till på alla sätt och vis för att han så tidigt som möjligt skulle kunna gå. Många gånger handlade denna iver mer om mig själv än om mitt barn. Jag var ung och jämförde mitt barn med andras barn. Att istället följa barnets egen utveckling och låta det ta den tid det tar har gett mig en ny njutning. Jag kan se varje barns egen ledare väldigt tidigt. De kommer att lära sig massor utan att jag behöver vara den som ser till att de lär sig. Under alla år som jag har haft barn i skola har jag låtit dem göra sina egna läxor, eftersom jag tror på deras förmåga att klara de motstånd som de möter. De fyra barn som ännu gått eller går i skolan har läxor sköts utan min inblandning. Självklart finns jag där om de behöver stöd men hittills har det endast varit när vi bodde i England som jag suttit ner någon längre stund med läxor. Det var när min son skulle rita pyramiderna i Egypten och han inte hade kunskapen än om hur man gjorde med perspektiv.

      Jag läser just nu en bok som heter ”It¨x OK not to share” där de menar att om vi inte la oss i så skulle barnen ändå dela med sig men då skulle de dela med sig för att de ville inte för att de måste. Känns spännande att ta del av deras tankar.

  2. Ping: Världens bästa mamma | Maria Kleins blogg

  3. ”…om vi inte la oss i så skulle barnen ändå dela med sig men då skulle de dela med sig för att de ville inte för att de måste…”

    Jo… – Maria – MÅSTE är ett rent helvete – för framförallt barnen – men även för vuxna.

    Så att i görligaste mån minimera ”måste-göra” – kan nog vara en bra ”väg” – kan jag tänka mig.

    • Ja, detta ”måste” som ständigt belastar oss. Jag har blivit mycket lättare sedan jag bestämde mig för att fundera på vad jag vill och se alla val som just val med olika konsekvenser.

  4. Ping: Mål med föräldraskapet del 2, 6/100 | Maria Kleins blogg

  5. Ping: Föräldrar har också behov! | Maria Kleins blogg

  6. Ping: För 26 år sedan träffades vi | Maria Kleins blogg

  7. Ping: Det är föräldrarnas fel!? | Maria Kleins blogg

  8. Jag menar det är för mycket tyckande ifråga om barn. Jag själv har gått på förskoleseminariet och ibland upplevde jag det som flum, när man beskrev hur man skulle vara som lärare. Jag gick emot detta, jag älskar barn och är kärleksfulla mot dem. Men i verkligheten så följer ju inte förskolelärare eller personal det man lär sig i psykologin. Det är för stora avdelningar med små barn och man blandar dem med större barn som är både orätt mot de små som för de stora. De små ska ha så liten grupp att lära känna även vuxengrupp. För att barnet ska få problem. Men så är inte fallet idag utan det är ekonomin som styr. Det man idag har olika diagnoser på av bokstavssjukdomar kan en del förklaras i allt för stora grupper kring blöjbarnen, som tar tid och gör så att de större får mindre tid med vuxna och grupperna blir för stora. Vad är det här kärlek när man vet att det är tortyr för de yngre barn som ska ha en skyddad miljö med begränsad kontakt mot yttervärlden. Jag lärde mig att barn i 1 årsåldern skulle bara ha en barngrupp på 10-högst 12 barn i gruppen och vuxna medarbetare skulle hållas så låg som möjligt med den som tog hand om det för att barnet inte klarar övergångar. Som avslutning så vill jag säga att det är lätt att säga hur det skall vara men de som går ut så är den första att göra fel. För ifall man inte tänker över sitt sätt så är det ens känslor som tar överhanden. Jag tror den som pratar om kärlek istället för att uppfostra sig själv är ute på hål is och är egentligen en fara för barnen. En Moraltant i sin prydno. Man måste inse att ibland så testar barnen de vuxna och kan göra det så att nästan fördämningarna rasar, nu menar jag i roll som förälder. Jag har upplevt ifrågasättande från yrkespersonal att jag sätt för länge på dagiset där min dotter gick, jag gick samtidigt på förskoleseminariet. Jag blev kluven i mitt sätt att handla, en sak som jag lärde mig på metodiken var inte rätt i reela livet på dagiset. Men min dotter fick inte vara så länge på det dagiset. Vi flytta till Dalarna och fick dagis som det ska vara dialog mellan personal och oss föräldrar fungerade. I Stockholm var det status som gällde barn som tillhörde fel grupp var illa ute.

    • Tack för din kommentar Fabian. Jag blir också frustrerad över stora förskolegrupper och önskar att grupperna var mindre. När det gäller blandningen av stora och små barn har jag själv haft goda erfarenheter. Våra tre yngsta barn har fått gå på samma avdelning med samma trygga pedagoger hela förskoletiden. De har fått möjlighet att gå på samma avdelning och vi föräldrar har varit väldigt nöjda. Det jag har upplevt är att de tre pedagogerna är de som gjort störst betydelse. De är trygga och kärleksfulla och gillar att arbeta tillsammans med varandra och med barnen. Jag kände mig trygg att lämna vår yngsta där när han endast var strax över året. De har periodvis haft 19 barn men de har benägenhet att fixa även detta genom att dela på gruppen mycket och hitta sätt att lösa olika situationer. Sonen har under lång tid endast varit 25 timmar i veckan och sovit stora delar av dagen. Kanske har det hjälpt honom att klara den stora gruppen. Skönt att ni hittade en förskola där dialogen mellan personal och föräldrar fungerar. Jag tror det är avgörande för att även barnet ska må bra. Ha en härlig höstdag.

  9. Ping: När hjärtan möts är ålder irrelevant | Maria Kleins blogg

  10. Ping: Vidriga konsekvenser vid syskonbråk | Maria Kleins blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s