Kram som förlåt?

Ibland kan våra vuxenlösningar få väldigt märkliga konsekvenser. Jag tänker nu dela med mig av en erfarenhet som jag fick med mig från vårt år i England 2000. Poängteras bör att det som beskrivs nedan lika gärna skulle kunna hända i ett hem, på en lekpark eller i en förskola i Sverige.

Vår dotter Emelie var sex år när vi bodde i England. Vår grannes son var fyra och ett halvt år. De lekte väldigt mycket med varandra men nästan dagligen blev Emelie sparkad, slagen, dragen i håret eller något annat mindre trevligt. Jag hade så svårt att förstå att det blev så här eftersom de tyckte om att vara med varandra. En dag bestämde jag mig för att försöka ta reda på vad som ledde fram till dessa slag, sparkar osv. Det jag fann var snarare det som följde av dessa slag och sparkar. När han hade slagit Emelie sa hans mamma: Säg förlåt och ge Emelie en kram.

KramNär jag såg hans ansiktsuttryck när han kramade Emelie var det plötsligt lätt att slå i hop 1 plus 1 och det blev 2. Vår granne tyckte om Emelie och gillade att krama henne. Istället för att fråga henne om hon ville ha en kram slog han henne och mamman ”befallde” honom att krama henne.

Jag pratade med Emelie om det hela och det framkom att hon gärna kramades med honom men att hon inte gillade att bli slagen (såklart).

Nästa dag gick jag ner på huk och tittade på honom och frågade: Gillar du att kramas. Han nickade och flinade lite. Gillar du att krama Emelie? Han nickade och fnissade lite. För honom hade våld blivit en väg till närhet och ömhet. Han slog och sedan fick han ge en kram utan att fråga. Då Emelie berättat att hon gärna kramades sa jag: Vet du vad, Emelie tycker också om att krama dig men hon tycker inte om att bli slagen så vi har kommit fram till att hon gärna vill krama dig men inte de dagar som du gör illa henne. Efter den dagen lekte de nästan dagligen och det blev många kramar men inga slag.

När det gäller kramar tycker jag det är viktigt att barn har makt över sina egna kroppar och själv får välja vem de kramar och inte. Läs gärna mer om det här: https://mariaklein.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=532&action=edit

Personligen skulle jag inte vilja krama någon som slagit mig. Skulle du vilja det?

Vad lär vi egentligen barn när de tvingas att krama den som nyss slagit dem?

Hur många barn slår andra idag bara för att få kramen som följer?

Berikade detta inlägg dig? I så fall får du gärna sprida det vidare.

Annonser

13 thoughts on “Kram som förlåt?

  1. Ping: ”Jag vill inte” är också ett NEJ! | Maria Kleins blogg

  2. Vilken stark historia! Vilken tur den lilla pojken hade att han träffade dig som tog sig ”mödan” att fundera varför! Han blev sedd och lärde sig dessutom att man helt enkelt kan ge en kram, att andra gillar det när han gör det bara för att det känns skönt! Och så mycket mer! Hoppas bara att sin mamma (eller pappa) tog sig en funderare också…. Hoppas det blir ännu mer människa som läser din inlägg!!!

    • Det var otroligt häftigt att få vara med om detta skifte. Det visar ännu tydligare att barn gör det de gör för att försöka tillgodose ett behov. Denna gång var behovet närhet och kontakt.

  3. Din text berörde mig mycket och fick mig att tänka…nedan kopierar jag in min reflektion som jag redan visat och delat tillsammans med din text på facebook:
    ”Jag har delat denna text redan men den känns så viktig och relevant för vad vi ser och tar del av i dessa dagar.
    Jag, i likhet med så många andra, har suttit framför TV´n och läst i tidningar och artiklar på nätet om det aktuella våldtäktsmålet med en 15-årig flicka och 6-8 pojkar inblandade.
    Jag kan inte sluta tänka att det är här det börjar, bland våra små i förskoleålder.
    Jag kan heller inte sluta tänka på den diskussion som uppstod kollegor emellan när jag vid ett givet tillfälle inte ville tvinga på ett (i detta fallet) flickebarn kramar från den pojke som alldeles innan hanterat henne hårdhänt och ganska elakt. Efter att ha studerat och arbetat med konflikthantering med vuxna (oftast kvinnor/flickor i våldsamma relationer) så tog jag det som självklart att det utsatta barnet inte skulle behöva vara ”intim” med förövaren direkt inpå det skedda. Blev då genast ifrågasatt av en äldre kollega som blev mkt upprörd över detta och uttryckte sig ungefär såhär ”..jaa, när JAG läste till förskollärare så fick vi minsann lära oss att säga förlåt och krama varandra…” Tanken må vara god men…det var ca 40 år sedan…idag vet vi mer än så.
    Vi är med och formar mönster i våra barn som rullar på i generationer. Och resultatet får vi se på/i tabloider, TV och andra sociala medier idag. Jag blir ständigt förvånad över alla dessa sk experter som kliar sig i huvudet och pratar om att ” vi måste börja förstå varför ”de” gör så här…vi måste ta itu med killars syn på tjejer…vi måste ta itu med unga tjejers syn på de som utsätts…
    Jag håller fullständigt med om det, men…jag upplever inte att det är ett så stort mysterium varifrån denna syn på sexualitet/närhet/kärlek mm kommer ifrån.

    ”Förlåt och kramas-idén” i kombination med hur det ser ut i förskolan på många håll idag, tror jag är med och skapar våldsoffer i viss utsträckning. Dessa små personer i vår vård, tvingas in i stora grupper med många, alltför många, relationer att förhålla sig till. De små personerna får också finna sig i att bli intimt hanterade av i princip okända människor( många personal + vikarier) vid blöjbyten, tvättning, av-och påklädning, sovstunder m.m. Många barn hanterar det genom en ibland skrämmande passivitet. De verkar avskärma sig och ”vänta ut” att det ska vara klart. Det finns så mycket som är bra med våra förskolor så det vore synd om denna aspekten glömdes bort av politikerna som tvingar på oss så strama budgetramar i verksamheterna att de små människornas mänskliga värden inte är värda någonting.

    Jag menar att det är HÄR, i Förskolan och i Hemmen, det börjar!

    Med vänliga och känslofyllda tankar skrivet, May the Force be with You All ♥

    Mia Christensen”

    • Är så tacksam för att du delar med dig av din erfarenhet. Jag tror också allt börjar i hemmet och på förskolan. Dessa första år är så betydelsefulla. Jag antar att du också har läst mitt inlägg om att ”jag vill inte är också ett NEJ” båda dessa skrev jag med den aktuella händelsen i bakhuvudet. Både killar och tjejer har rätt att bestämma över sina kroppar både när det gäller kramar och senare sex. Jag tror att de från börjar har respekt för varandras gränser men när vi lägger oss i och tex tvingar fram kramar lär sig barnen att deras känsla är fel. Att de ska lyssna mer på andra än sig själv. Din kommentar berörde mig, tack!

  4. Ping: Respektera varandras gränser börjar i familjen | Maria Kleins blogg

  5. Ping: Vidriga konsekvenser vid syskonbråk | Maria Kleins blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s