Det är något fel på mitt barn!

Ibland kan vi uppleva att vårt barn inte lever upp till våra förväntningar. Vi kanske har förväntat oss att vårt barn ska vara på ett visst sätt och sedan är det på något annat sätt. Ibland är det också så att det allt för väl lever upp till våra förväntningar. När vi förväntar oss bekymmer så får vi bekymmer. När jag ständigt säger att jag har ett trotsigt barn så har jag ett trotsigt barn. I det ena läget är det svårt för barnet att leva upp till förväntningar som vi har och i det andra läget söker vi ständigt bevis för att de är så trotsiga som vi förväntat oss. Vi får rätt i våra förväntningar helt enkelt. Ibland kan man säga att det är en självuppfyllande profetia.

Många gånger när vi upplever problem med ett eller flera av våra barn försöker vi hitta lösningar som ska förändra barnet. Vi har svårt att tänka oss att vi kanske ska fundera på om våra förväntningar är rimliga eller om vi verkligen ständigt ska söka bevis på att våra förväntningar minsann är korrekta.

Barn är fantastiska på att leva i nuet men de är också fantastiska på att reagera på nuet. De känner av hur vi mår och agerar utifrån det. De ser förbi vad vi säger genom att observera vårt kroppsspråk. De är betydligt mer ärliga med vad de tycker, tänker, känner, behöver och önskar än många vuxna. De har ännu inte ”lärt” sig att hålla inne med känslor som de upplever och så vidare. Vi har mycket att lära av våra barn.

En bild som jag ibland använder mig av när jag jobbar med familjer är följande:

Bild1Den här bilden fick jag först till mig när jag läste Ledarskap på Universitetet. Då var det Leader, follower and situation som illustrerades och jag läste om interaktionen mellan dessa tre. Ganska snabbt valde jag att börja tänka på föräldraskap utifrån denna figur. Jag tänkte på det jag lärt mig om att det inte går att förändra någon annan än mig själv och startade att fokusera mer på det jag kunde förändra. Det jag har möjlighet att förändra är mig själv och situationen. Genom att göra det kommer jag indirekt att påverka mitt barn. Det jag med tiden har lagt till är att även om jag inte kan förändra barnet så kan jag lära mig mer och mer om mitt barn för att veta hur jag bäst kan förändra situationen men också mitt eget agerande. Människor gör det de gör för att tillgodose sina behov. Vilka behov barnet försöker tillgodose är viktigt att tänka på för att tillsammans med barnet kunna hitta någon strategi att fylla behovet med som passar alla inblandade. Jag behöver också fundera på vad jag har för behov och vilka strategier jag kan välja för att fylla dessa behov.

Barnet är oftast ärlig med sitt sätt att vara och jag kan lära mig massor genom att lära känna just den person barnet är snarare än att försöka förändra barnet eller vara besviken över att barnet inte är eller gör som jag hade förväntat mig.

Det jag lärt mig är att barnet, tack vare sin äkthet, förmedlar precis det jag behöver tills jag lärt mig. Om jag försöker ta en ”genväg” genom att försöka belöna eller bestraffa bort något i dess person, då kommer barnet hitta nya vägar tills jag faktiskt har lärt mig. Det sorgliga är att barn så gärna vill bli älskade och leva upp till våra förväntningar så det finns en risk att de slutar visa mig vem de är om de risker att inte bli älskade. ”Barn slutar inte älska sina föräldrar, de slutar älska sig själva”. Därför är det min skyldighet som förälder att älska mitt barn ovillkorligt. Det betyder inte att jag som förälder ska sluta visa vem jag är. Vad jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar är viktigt både för mig själv men också för mina barn. Det vill lära känna mig. Det betyder att jag ska fortsätta vara nyfiken på vem barnet är. Vad barnet tycker, tänker, känner, behöver och önskar istället för att försöka förändra barnet. Det betyder att om jag vill förändra något så är det mig själv och situationen jag ska fokusera på.

Jag har skrivit lite mer om hur vi kan lära oss av våra barn och deras förmåga att följa sina hjärtan här.

Annonser

5 thoughts on “Det är något fel på mitt barn!

  1. Jättebra inlägg som vanligt! Instämmer med att det är en bättre utgångspunkt att rannsaka sina förväntningar istället för att döma barnet och dess agerande.

    Jag funderar just nu mycket över en situation vi hamnar i dagligen jag och min stora (3,5), då det inte går att ändra så mycket på situationen. Varje dag i bilen har hon börjat knäppa loss bältet
    och ställa sig upp. och nästan varje
    ång vi ska hem och ibland när vi ska iväg klättrar hobby runt i b

    • Skriver från mobilen.. = krångel!! men ska försöka komma fram till nåt.. Hon klättrar runt i bilen o vill inte sätta sig. säger ibland att bältet är obekvämt, men svarar mig oftast inte utan har den där busiga blicken.. det har blivit ett rätt så jobbigt delmoment i vardagen.. vad kan det vara för behov hon behöver få tillgodosett? Har du några förslag? Jag säger bara lugnt o bestämt att skulle vilja åka dit o dit så jag skulle uppskatta om hon satte sig så vi kunde åka. igår var vi ensamma hon o jag vid stallet o hade haft mysig tid tillsammans, så då var det lättare att förstå att det handlade om besvikelse över att vår egentid tillsammans var över o vi skulle hem till pappa o lillasyster. men oftast är lillasyster med i bilen o får sitta o vänta o vänta. idag blev jag arg o ledsen över hela situationen och försökte både visa o förklara mina känslor för att hon skulle förstå. men det är svårt ibland! Hälsningar

      • Jag förstår din oro. Vilka av dina behov känner du inte blir tillgodosedda när din dotter gör detta? Hur kan du förmedla dem? När det gäller situationen kanske det finns något du kan göra. Finns det någon bilstol som hon inte så lätt kan få upp? Kan hon sitta på passagerarplats fram så hon är med dig även om hon sitter fast? Hur kan du beskriva för henne betydelsen av att hon inte väljer att knäppa lös sig? Går det att hitta aktiviteter för henne att göra när hon sitter fast? Dvd:spelare eller liknande. Jag skulle stanna bilen så snart jag hör att hon knäpper lös sig. Jag kanske går över gränsen men jag berättar tidigt för barnen varför de alltid ska sitta fast och det oavsett längd på färd. Att deras liv är värdefullt och att jag inte vill att de ska flyga ut genom rutan vid en eventuell krock. Att krocka i 50 km/Tim är som att hoppa från ett trevåningshus. Skriver från mobil så det blev lite kort o snabbt skrivet.

  2. Ping: Världens bästa mamma | Maria Kleins blogg

  3. Ping: Känslomässig symbios | Maria Kleins blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s