Vara den förälder jag vill, inte som jag tror att andra vill.

hockeyspelandeG, 8 år har gillat att spela hockey/innebandy sedan han kröp. På öppna förskolan brukade han krypa runt med en innebandyklubba i högsta hugg. Han älskade att spela då och han älskar att spela nu.

Efter att ha gått i skridskoskola och senaste åren i hockeyskola har han verkligen längtat efter att få spela match på riktigt och gärna emot Björklöven eftersom han själv spelar i Teg.

Tillslut var det dags. Det skulle bli flera matcher på en och samma dag och mest på lek utan några höga ambitioner. Fast för G så finns inget på lek. Det ska vara på riktigt och det ska vara med riktiga regler.

Dagen innan matchdagen har han svårt att somna eftersom han har längtat så efter denna dag. På morgonen är han uppe långt före klockan ringt. Det är en hel del fjärilar i magen då han både ska få stå i mål och spela ute.

I första matchen ser jag hur han får tacklingar och hamnar på isen. Jag ser hur han ligger kvar, som för att visa domaren att han faktiskt blivit tacklad, men inget händer. Min enda tanke är ”res dig upp” och hjälp ditt lag. Om inte domaren har blåst när det sker kommer han troligen inte att blåsa. Det kan jag som vuxen förstå men en åttaåring kan inte förstå hur det kommer sig att motståndarna får tacklas och fällas med klubborna.

När han under andra matchen ska stå i mål blockerar han pucken och domaren blåser för blockering. Sekunden efter kommer en motståndare och slår pucken ur plocken och gör mål. Domaren åker till tränarna för att se om han kan få döma mål. Tränarna som inte vill verka småsint visar att de inte vet hur han ska göra genom att rycka på axlarna. Domaren som är från samma lag som han som gjorde mål dömer mål.

Efter matcherna möter jag min son som gråter och gråter och gråter. Det som skulle ha blivit bästa dagen i hans liv hade blivit en besvikelse. När han gråter kommer vuxna förbi och berättar för honom hur duktig han har varit men det hjälper föga. Han är så otroligt ledsen och besviken.

Hela jag känner hur jag vill omfamna honom och visa att jag förstår hur besviken han är. Säga att jag såg att han blev tacklad och fälld. Berätta att jag såg att han hade pucken blockerad när det sedan blev dömt mål. Jag hade velat visa honom min empati och varit den han behövt istället ville jag inte göra någon stor sak av det hela. Jag ville visa omgivningen att jag inte daltar med min son. Jag ville inte kritisera domarna, för det ska man ju inte göra. Jag försökte istället få honom att fika lite eftersom jag vet att han är känsligare när han är tom i magen. Medan jag lugnt hjälper honom av med utrustningen och tar fram en festis säger G: Du bara retas mamma. Jag säger att det inte är meningen att jag ska retas, att jag bara vill hjälpa honom. Men jag förstår vad han menar. Jag är inte äkta. Jag följer inte min egen känsla. Jag beter mig på ett sätt som jag tror att omgivningen förväntar sig av mig. Jag gör det jag vet att jag egentligen inte vill. Jag vill vara äkta och i varje givet tillfälle göra det jag kan för att nå kontakt med mina barn.

Jag brukar tänka på att det bästa jag kan göra är att reflektera och det kan jag alltid göra. Nu vet jag att nästa gång detta händer så ska jag göra allt jag kan för att vara äkta och vara det stöd som min son behöver. Jag behöver träna mer på att kunna hantera när mina barn är ledsna. Våga vara där i empati och ärlighet.

 

Annonser

6 thoughts on “Vara den förälder jag vill, inte som jag tror att andra vill.

  1. Vilken fin historia! Och ungar lurar men inte, din som kände direkt att du inte var äkta. På sätt och vis underbart att han direkt signalerade detta till dig. Det finns inga som lär oss så mycket om oss själva som våra barn! Och den resan tar aldrig slut……

  2. Jag blir berörd av ditt inlägg Maria. Så naket och så äkta och ärligt. Visst är det svårt ibland och ibland går vi emot vårt innersta för att passa in i ramen. Men barnen är våra största läromästare. Om vi är öppna och lyhörda kan vi fortsätta att utvecklas och mogna i sällskap av våra barn. Att ärligt reflektera över sig själv skapar ju också kontakt – kontakt inåt och det kommer att vara den största styrkan när vi
    skapar kontakt utåt.
    Kram, Agnetha

    • Tack Agnetha! Jag kommer alltid att se mina barn som de allra bästa läromästarna i mitt liv. Ibland är det svårare att ta emot de lärdomar de ger oss eftersom det finns gammalt skrot som hindrar det nya att komma igenom. Jag tror att försvarsmekanismer kan vara mer eller mindre starka. När modet är på ens sida då öppnas dörrarna till vår sårbarhet och vi kan berikas i våra liv. Jag är så tacksam över allt som mina barn har lärt mig och jag är tacksam för att jag är modig nog att ta emot lärdomarna. Åtminstone ibland ;o)

  3. Ping: Rädslan som gör att auktoritärt föräldraskap går i arv | Maria Kleins blogg

  4. Ping: Att se misstag som lärtillfällen | Maria Kleins blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s