Ta ansvar och sluta skylla på barnen Amelia

Att ta ansvar för våra val är A och O. När vi är vuxna är vi mogna att ta ansvar för våra val, vi är också ansvariga för att bearbeta vår egen barndom, lära oss av den och gå vidare.

Amelia Adamo skriver i Expressens sommarkrönika: Sluta skylla på dina föräldrar. Hon berättar om den mammaskuld som inte ger henne någon ro. Hon blir illamående av att läsa när levande människor får sin föräldraroll ifrågasatt av sina egna barn. För det första tror jag på påståendet: ”Barn slutar inte älska sina föräldrar, de slutar älska sig själva”. Jag tror att barn i extremt hög grad försvarar sina föräldrar, de är lojala. Det krävs helt enkelt en hel del kränkningar innan ett barn väljer att lämna ut sina föräldrar i media. Jag är också övertygad om att om deras föräldrar hade valt att ta ansvar för sina handlingar och sina val så hade deras barn inte behövt skriva av sig i bokform. Med tanke på Felicias mammas auktoritet som barnuppfostringsexpert är det dessutom viktigt att hennes historia kommer ut medan hennes mamma faktiskt lever och har möjlighet att svara och ta ansvar för sina val.

Amelia försöker få fram att föräldern ”gråter, skäms, gömmer sig, för vad ska den kunna göra. Det är ju redan försent”. Men det är aldrig försent att ta ansvar för sina val. Jag har som förälder gjort en del mindre bra val och det står jag för. Jag kan ta ansvar för dessa val och välja att inte skylla på mina barn.

Amelia skriver: ”Barn tycker inte om att man jobbar för mycket, samtidigt vill de ha råd med nya märkeskläder och utlandsresor”. Men vänta nu lite, försöker hon skylla sitt arbetande på barnets önskan om märkeskläder och utlandsresor? Vem är det som har ansvar för att ge barn vad de behöver och inte vad de har lust med? Barn behöver många saker men märkeskläder och utlandsresor hör inte till barns behov. Barn präglas väldigt mycket av sina föräldrar och är märkeskläder och utlandsresor viktigt för föräldrarna så är det viktigt för barnen.

Jag håller inte med Amelia om att barn är egensinniga, egenmäktiga och självcentrerade i den grad som hon beskriver. Jag upplever att barn i väldigt hög grad anpassar sig efter sina föräldrar. Som familjecoach har jag träffat väldigt många familjer som inte har i närheten av de ekonomiska möjligheter att tillfredsställa sina barns lust men där relationen mellan barn och förälder har ett högre värde. De har föräldrar som står för sina val och vågar se sina barn i ögonen och säga: Jag har gjort fel och jag tar ansvar för det.

”Att vi föräldrar har önskningar, drömmar och ambitioner att leva ett bra liv” tycker jag är väldigt viktigt. Att vi förmedlar det till våra barn och inte i efterhand är bittra för hur vi har offrat oss. Vi ska absolut leva vårt liv men den dag vi väljer att bli förälder väljer vi också att ta ansvar för vårt barns liv. Att se till att de får det de behöver och inte det som de har lust med. Det är oftast så att när begäret efter ting blir tillfredsställt uppkommer ett nytt begär efter nya ting. Varför är det så? Jo, därför att ting inte kan tillfredsställa våra verkliga behov. De får oss att för stunden må bättre men det varar inte så länge.

Att vi präglas av våra föräldrar är ett faktum. Äpplet brukar inte falla så långt från trädet, brukar det heta. Men nu är vi ju inga äpplen tack och lov, vi har möjlighet att välja hur nära äppelträdet vi vill vara. Som vuxna kan vi välja vad vi vill föra vidare till nästa generation och vad vi vill förändra. Om vi själva inte har fått vissa behov tillfredsställda som barn kan det krävas endel reflektion och kunskap för att förändra och kunna tillfredsställa dessa behov hos oss själva och hos våra barn. Som vuxna kan vi välja att ta ansvar för våra val, titta i våra barns ögon och be om ursäkt. Vi gjorde så gott vi kunde men vi har insett att vi kunde gjort annorlunda. Ingen är felfri men alla kan ta ansvar, det är det budskap vi kan föra vidare till våra barn.

Annonser

6 thoughts on “Ta ansvar och sluta skylla på barnen Amelia

  1. Oj vad vi tänker lika du och jag, härligt! Skönt att få bekräftelse på det jag tycker och känner, när många inte håller med.
    Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Ansvaret har ALLTID den vuxne. Amelia har tagit på sig en offerroll för att rättfärdiga sitt beteende och liv. Tyvärr.

    Vilken blogg! Här ska jag läsa mer! Men nu har jag bråttom iväg till att följa mitt brorsbarn på stuntcamp, det är mitt ansvar 😉 Man får låna barn när ens egna är för stora. Mycket bra 😉

    Camila

    • Tack för din respons. Det är alltid trevligt att få känna att det man skriver tillför någon annan något. Jag känner att jag själv som förälder haft förmågan att belasta barn för sådant som de omöjligt kan ha ansvaret för så i viss mån skriver jag även till mig själv. Reflektion skapar utrymme för nytt lärande.

  2. Jag har smygläst här länge nu, men aldrig kommenterat. Tack för alla fantastiska inlägg!

    Det här kom så väldigt nära… Jag är småbarnsförälder, och mitt uppe i en stor konflikt med mina egna föräldrar, som vägrar förstå att deras relation med sitt barnbarn nu ser ut som den gör på grund av deras relation med mig när jag var liten. Om de bara någon gång hade kunnat säga ”jag förstår vad du menar, jag är ledsen att du mår dåligt över det, men jag gjorde så gott jag kunde, och jag valde att göra x på grund av y” så hade det varit så otroligt mycket värt. Klart att jag fattar att de inte är perfekta, men det kräver jag inte heller.

    • Ja, tänk om … Jag tror inte alla människor är starka nog att våga säga att man har gjort som man har gjort. Det krävs otroligt mycket mod. Jag kan känna att det är ett av problemen som vi dras med. Att om vi säger att vi gjort fel så är vi fel. Alltså blir det extra svårt att erkänna att det jag gjort har jag gjort. Därför är det så viktigt att vi visar för våra barn att vi kan göra fel men att vi också kan stå för att vi gjort ”fel”. Det viktigaste är att vi gör så gott vi kan och att vi lär av våra erfarenheter. Att vi reflekterar och gör annorlunda nästa gång.

      Vi kan tyvärr inte förändra någon annan än oss själva. Däremot kan vi förmedla vad vi tycker, tänker, känner, behöver och önskar oavsett om den andra personen vill höra eller inte ;o) Ju mer vi uttrycker detta utan att anklaga den andra desto större chans att de lyssnar.

      Tack Sara för att du kommenterar, det betyder mycket för mig att mina inlägg bidrar till andra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s