Mitt hjärta brister när mitt barn gråter

Att vara förälder är en process som aldrig slutar. Vi kommer att följa våra barn från att de föds och så länge vi själva lever. Våra barn kommer att få uppleva väldigt mycket under sin livstid. De kommer att få känna av grupptryck, de kommer att ställas inför diverse utmaningar, de kommer att känna sig ensamma, de kommer att fråga chans på någon som säger nej, de kommer att ”misslyckas” på ett prov, de kommer att få skulden för något de inte gjort, de kommer att såra andra människor, de kommer att ifrågasätta sin egen existens, de kommer att inte bli bjuden på ett speciellt kalas, de kommer att möta motstånd, de kommer att få blickar på sig som de inte uppskattar, de kommer …

Läste idag en blogg där en mamma beskriver föräldraskapet som en berg-och dalbana där vi antingen kan åka med barnet i vagnen. Följa med i deras upplevelse och känna varje upp- och nerresa eller vi kan stå vid sidan av och med två fötter i marken vinka åt dem och finnas där när de behöver oss.

Jag tänker också på Lars H Gustafssons beskrivning av att vi lotsar barn. Barnet kommer alltid att vara kaptenen på sin egen skuta men vi kan finnas där och lotsa när det behövs men att barnet själv avgör om de behöver oss eller inte. Vi kan vara den trygga hamnen som de kan komma till när de behöver lite lugn och ro. 

Flera föräldrar som jag har träffat genom åren vittnar om den sköna känsla som infinner sig den dagen de inser att de inte behöver hamna i samma känsla som sina barn. De behöver inte känna och visa sorg när barnet upplever sorg. De behöver inte känna och visa ensamhet när barnet känner sig ensam.

De behöver vara där som en trygg famn som barnet kan komma till. En famn som vill se, höra, beröra och bekräfta barnet. Få barnet att känna att det kommer att klara av denna resa alldeles själv. Få barnet att känna att vi har tilltro till deras förmåga att klara dessa utmaningar. Självklart kan det finnas tillfällen när vi med vår erfarenhet kan ge barnet extra stöd och hjälp men samtidigt behöver vi tänka på att de erfarenheter vi har haft behöver även barnet själv få uppleva. Vi kan inte och ska inte skydda barnet från att få uppleva.

Självklart känns det i hjärtat när mitt barn gråter men det är viktigt att tänka på att gråten är barnets och att barnet behöver den trygghet som jag kan erbjuda. Om jag väljer att gråta och känna mig lika ensam som barnet finns risken att barnet inte kommer med fler upplevelser till oss därför att de vill skydda oss från att bli ledsna.

Om vi själva tex har varit med om mobbning finns en stor risk att vi tolkar alla händelser som barnet berättar för oss som mobbning. Barnet kan känna hur hemskt vi tycker att det är och hur synd vi tycker om dem. Antingen slutar barnet berätta om dessa händelser för att skona mig som förälder eller blir dessa händelser  en anledning att få den där kontakten med mig som barnet kanske saknar annars. Vilket fyller på antalet historier och gör barnet mer utsatt än det faktiskt är. När våra egna känslor för att ha blivit utsatta tar över kan detta snarare stjälpa barnet än hjälpa barnet. Så om vi själva varit utsatta för mobbning kan det vara bra att ta hjälp av andra, tex kurator på skolan, för att utröna huruvida barnet faktiskt är utsatt för mobbning eller inte.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s