Mamma, jag vet bäst vad jag känner.

Jag tycker det är så inspirerande att prata känslor med alla barn oavsett ålder. Redan när barnet är litet kan vi sätt ord på det vi ser och det vi tror att barnet känner. Med tiden blir det barnet som själv sätter ord på sina känslor. Något som till och med vuxna kan ha stora svårigheter med.

Det är något alldeles speciellt med kontakt mellan vuxen och barn. Ni vet när det är som om världen står stilla och de finner varandra. De hamnar i ett tillstånd där de förstår varandra bortom ord.

När jag ser min man uppnå den kontakten med våra barn då tänds en extra gnista i mig. Det är en så härlig känsla att se den jag älskar knyta an till de barn som jag också älskar. Det är vid sådana tillfällen jag vet att jag är den lyckligaste personen i hela världen.

För ett halvt år sedan var en sådan stund. B, ett och ett halvt år, var van att få åka i väg till förskolan tillsammans med sin pappa på morgonen. Just den här morgonen skulle han få vara med mig hela dagen, vi skulle åka till öppen förskola.

När pappa och de övriga barnen är på väg ut genom dörren börjar B gråta. Min man vänder i dörren, sätter sig ner på hallsoffan och tar B i famnen. Han säger: Du blir ledsen när jag går. Han väntar på en reaktion och fortsätter: Du är van att få följa med.

Det är som en sten faller från B:s axlar. Han tittar på pappa och slutar gråta. Nu säger Peter: Idag ska du få vara med mamma.

B vinkar och säger: Hej då pappa.

Förut har vi alldeles för tidigt kommit med vår logik (men du ska ju få vara med mamma) istället för att bekräfta känslan i första hand. Det är underbart att ha upptäckt betydelsen av att bekräfta känslan, en helt ny värld har öppnat sig.

Med tiden sätter barnet själv ord på sina känslor. Då öppnar sig nästa värld.

För någon vecka sedan hände följande: B drar en stol till bokhyllan och river ner filmer, tv:spel osv. Jag ställer tillbaka filmerna och bär bort stolen. Han protesterar men lugnar sig snabbt. Jag fortsätter diska och inser att det är alldeles för tyst i huset. Går in i allrummet och hittar honom på samma plats igen. Jag bär bort stolen och detta upprepas några gånger. Han får naturligtvis ett fodral med Blixten på men det duger inte, han ska ha ett fodral med skiva i. Nu hade det blivit dags att laga mat så jag börjar steka korven med honom i famnen. Han lyser upp och jag säger: Blev du glad när du såg att det blir korv? Han svarar: mmmmm Jag säger: Blev du ledsen när jag tog bort stolen? Han svarar: Nä, arg.

En tvååring som har full koll på sina känslor och kan uttrycka dem. Känns tryggt och jag blir nyfiken på att lära känna honom och hela hans känsloregister.

#Känslouppdraget

Advertisements

3 thoughts on “Mamma, jag vet bäst vad jag känner.

  1. Åh vad underbart! Han kunde skilja på att arg och ledsen! Det är att vara i kontakt med sina känslor! Till skillnad från… *ser framför mig ett scenario där människorna inte hade det*… andra situationer jag vittnat. Det är att se personen i första hand! Kram.

  2. Ping: Känslomässig symbios | Maria Kleins blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s