Skynda dig, jag är stressad!

Undrar hur ofta barn får höra ordet stressad? Undrar vad det betyder för dem? Är det något som de gör med oss eller är det något som vi väljer alldeles själva?

Vi har fantastiska morgnar i vårt hem. När jag vaknar på morgonen visslar jag en speciell vissling. Samma vissling som jag använde när jag höll på med hästar och skulle signalera att jag ville att de skulle komma. Genom mörkret kunde jag höra galopperande hovar som närmade sig mig i en faslig fart. Ibland brukade ett gnägg komma som svar innan hovarna smattrade i marken. Numera är det små och stora fötter som hörs mot ett golv. I olika hastighet kommer barnen springandes. Vår tonåring brukar aldrig ha bråttom utan kommer i lugn takt medan de små har fullt med energi som de gärna använder sig av.

Varje morgon kommer alltså tre ”små” barn till min säng för en ”go´stund”, en tonåring brukar dyka upp och säga godmorgon och en underbar man brukar också vara med i denna underbara morgonstund.

Några minuter av gos och sedan börjar dagen.

I morse var jag själv med barnen, min man reste bort i går kväll. Med en läkartid kl 8.30 och medvetenhet om den sega trafiken och svår parkeringssituation kände jag att jag behövde gott om tid för att komma i tid. (Att komma i tid är viktigt för mig). Jag ställde klockan lite tidigare och helt plötsligt insåg jag att eftersom jag behövde mer tid klev jag upp innan alla andra vaknat och klädde dessutom på mig. Det blev ingen go´stund. Utan jag gick in till var och en och välkomnade dem till frukostbordet. De var ändå snabbt uppe, klädde på sig och åt frukost innan julkalendern började.

Plötsligt insåg jag att den tid som jag behövde extra hade försvunnit och nu blev det stressigt. Jag packade en påse med extra kläder som de hade efterfrågat på förskolan. Klädde på en snart tvååring som inte var så sugen på att åka till förskolan samtidigt som jag ropade till barnen ”nu får ni skydda er jag är stressad”.

I samma ögonblick som orden lämnade min mun började jag fundera på vad jag egentligen sa. Jag som precis hade stått i min föräldragrupp och sagt att alldeles för ofta får barn höra ordet ”stressad”. Har vi inga andra ord för att uttrycka vad vi känner? Vem är ansvarig för min stress? Inte sjutton är det mina barn. Nä, nu får jag faktiskt ta lite ansvar och stå för min mindre bra planering.

”Jag har planerat otillräckligt, skulle ni kunna hjälpa mig genom att klä på er och gå ut i bilen?”

Nä jag ska utöka mitt ordförråd och använda andra ord än stressad, irriterad, frustrerad.

 

Advertisements

6 thoughts on “Skynda dig, jag är stressad!

  1. Vår son får höra ordet ”stressad” alldeles för ofta och för mycket, det är jag övertygad om…tyvärr! Även jag har funderat många gånger på hur det påverkar honom – och oss – att man säger så.

    Samtidigt är det ju ofta en sann känsla (också tyvärr). Men det innebär inte nödvändigtvis att man undgår att ta ansvar för den bara för att man uttrycker den, tänker jag. fast jag håller med om att, i alla fall jag, skulle kunna bli bättre på att nyansera ordvalet. Och inte minst komplettera med vad som är orsaken/erna bakom, så att sonen kan förstå att det inte beror på honom eller vara hans ”fel”.

    Däremot är det faktiskt så att ibland ÄR det ju sonens val och agerande som gör att en god planering spricker… Det finns ju en gräns för vad man kan planera bort och inte. I en familj är man många med behov och önskemål och även om man både planerar och kommunicerar tydligt och i god tid, uppstår situationer då detta inte hjälper och stressen är ett faktum. Särskilt när marginalerna ibland är små, rent faktiskt.

    I den bästa av världar kunde vi forma vår tillvaro helt efter eget huvud. I den näst bästa av världar får man ibland gilla läget och göra så gott man kan! 😉

    kram
    Annika

    • Håller med dig om det du skriver. Känner personligen att jag ska bli ännu tydligare med att redan vid starten av morgonen berätta förutsättningarna. I det här fallet hade jag berättat att jag hade ett viktigt läkarbesök men jag hade inte berättat att jag ville avgå hemifrån tidigare än vanligt. Precis som vanligt berättade jag att de kunde få skjuts till skolan om de var redo att åka när jag åkte med bilen. Alternativet är annars att de får promenera tillsammans till skolan.

      De var otroligt ansvarsfulla och klara i tid. Men själv insåg jag allt jag hade glömt. Packa extrakläder och lasta in vagnen i bilen. När jag insåg detta kommer ordet ”stressad” fram ur min mun. I det här fallet var det absolut mindre bra planering som låg bakom stressen och inte något annat.

      Väl i bilen väljer jag att skjutsa barnen, de erbjuder en snabb avstigning en bit från skolan. Innan vi kommer fram till förskolan hör jag hur B börjar gnälla, han har inte varit så förtjust i att åka till förskolan på en vecka. Jag säger: Jag förstår att du inte tycker att jag ska svänga in här men idag har jag ett viktigt möte som jag vill till och jag kan inte ta med dig dit. Det blev alldeles tyst i baksätet. Jag tänker till innan jag ska lämna. Om jag är stressad då kommer han vilja ta hand om mig så jag andas lugnt, klär av honom och helt plötsligt är han borta. Han har sprungit in till bilarna. Jag säger hej då och han vinkar glatt. Det var ett tag sedan en lämning gick så bra. När jag går därifrån inser jag att jag att jag missade påsen med kläder hemma. Jag ringer hem till min sjuttonåring som strax ska gå till bussen. Berättar att jag missade påsen och frågar om hon kan gå en extra sväng med den på väg till bussen.

      Jag vill i allafall tänka till när jag använder ordet ”stressad” och hur jag använder det. Jag behöver träna på att ta ansvar helt enkelt. Väldigt sällan är det barnens fel att jag är stressad.

  2. så bra inlägg! jag förstår mer och mer, varje dag, hur saker jag som förälder säger – lätt lägger skulden på barnet, när det inte alls ska vara så. det svåra är att hitta de andra sätten att uttrycka sig på, som gör att jag tar på mig det. De¨t var något jag läste i något annat av dina inlägg, att du tränat på att inte känna dig som en dålig människa för att något har blivit fel. Det behöver jag också träna på, att ta på mig ansvaret, utan att känna skuld och utan att förmedla det som att jag är dålig…

    • Ja, det är skönt att känna att jag är mänsklig. Det sänder också en skön signal till barnen. Men som min dotter säger: Det är konstigt att det blir ett himla liv när jag gör fel. Hennes kommentar när jag sa: Du vet ju att även mammor kan göra fel.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s