Att sörja lingondricka tillsammans

Förra veckan hade jag det stressigt när jag skulle förbereda föreläsningarna.

Sonen, 6 år, var sjuk och hemma. Vid lunchtid tänkte jag göra gröt för att det skulle gå snabbt.

Sonen frågar om han kan hjälpa till. Ja, du kan ta fram mjölk och lingondricka (den goda som min mamma gör varje höst, den utan så mycket socker ;o))

Han tänkte både mjölk och lingondricka när han öppnade kylen och greppade ett mjölkpaket med ena handen och en stor tillbringare med oblandad lingondricka med den andra. Han tappar den tunga lingondrickan och den sprider sin röda färg både i kylen och på stora delar av golvet. (Svårt för en sexåring att räkna ut hur tungt det skulle bli).

Med mitt eget föreläsningsmaterial i huvudet vänder jag mig om och ser vad som har hänt utan att reagera så kraftigt.

Jag säger: Oj, sen säger jag: Jag måste bara få sörja en stund sen ska jag hämta trasor.

Sonen säger: Ja, den är väldigt god den där drickan.

Jag säger: Ja, det är den verkligen!

Vi står och tittar på den röda drickan som spridit ut sig på golvet.

Sonen börjar gråta. Jag tröstar och sörjer tillsammans med honom medan jag berättar att det naturligtvis inte gör något. Vi kan fixa ny lingondricka. Han frågar om han kan hjälpa till men för ovanlighetens skull säger jag, tack men nej tack, för jag inser att jag inte är upplagd för en gemensam upptorkning av lingondricka som jag snabbt inser kommer att sugas in i vårt trägolv. Jag säger att han gärna få gå och leka en stund så ropar jag när det är klart.

Efteråt tittar vi på varandra och konstaterar att vi har lärt oss något nytt. Det är alldeles för svårt att ta en tung sak i varje hand. Och jag lärde mig att vi ska ha den ”dyrbara” lingondricka i en flaska med kork.

När jag senare under dagen pratar med min man i telefonen och lägger på säger min son: Du glömde att berätta om lingondrickan. (jag har sedan en händelse för länge sedan slutat att skvallra om barnen i telefonen till min man) Jag frågade sonen om han ville att jag skulle berätta det. Han sa JA och jag fick ringa upp och berätta för min man. Sonen hör sin pappa säga: Det är sånt som händer.

Den här händelsen hade sett helt annorlunda ut om jag inte reflekterat över hur jag reagerar när barnen ”misslyckas” och valt att ändra mitt beteende.

PS! Tänk på att möta dig själv på samma vis när du ”misslyckas” med något. Med empati, omtanke och kärlek kommer vi långt.

Annonser

3 thoughts on “Att sörja lingondricka tillsammans

    • Tack! Sitter och dricker den goda lingondrickan just nu och känner hur din kommentar fyller mig med glädje. Precis som jag är gla att jag valde att hantera situationen från hjärtat istället för per automatik.

  1. Ping: En förbannad mamma får ett oväntat svar | Maria Kleins blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s